Kollade precis på TV-sändningen av Confederations Cup i fotboll mellan Brasilien och Sydafrika. Innan avspark gjordes en manifestation mot rasism med banderoll och innantillästa tal av lagkaptenerna. Go liberals go!
Hela spektaklet lämnar en bitter eftersmak när man tänker på alla de ”dignitärer” på VIP-läktaren som lever och frodas genom den rasistiska kapitalismen och den arbetsdelning som bygger på ”rasmässiga” grunder.
Exemplet Sydafrika visar på hur jävla fel en kamp mot rasism kan gå om man väljer en liberal väg. Naomi Klein skriver i sin Chockdoktrinen om att ANC:s kamp mot apartheid till stor del baserades på Frihetsdeklarationen som (om inte kommunistiskt) iaf var klart socialistiskt. I detta dokument sägs bland annat att:
”The People Shall Share in the Country’s Wealth!
The national wealth of our country, the heritage of South Africans, shall be restored to the people;
The mineral wealth beneath the soil, the Banks and monopoly industry shall be transferred to the ownership of the people as a whole;
All other industry and trade shall be controlled to assist the wellbeing of the people;
All people shall have equal rights to trade where they choose, to manufacture and to enter all trades, crafts and professions.
The Land Shall be Shared Among Those Who Work It!
Restrictions of land ownership on a racial basis shall be ended, and all the land re-divided amongst those who work it to banish famine and land hunger;
The state shall help the peasants with implements, seed, tractors and dams to save the soil and assist the tillers;
Freedom of movement shall be guaranteed to all who work on the land;
All shall have the right to occupy land wherever they choose;
People shall not be robbed of their cattle, and forced labour and farm prisons shall be abolished.”
Detta dokument och den socialistiska prägeln försvann med Thabo Mbekis nyliberalisering av ANC som även drog med sig den hedrade Nelson Mandela – allt till den vita överklassens förtjusning och under dess överinseende. Det liberala kravet på rösträtt och andra medborgerliga rättigheter sköts i förgrunden för att helt tysta ned kraven på nationaliseringar av landets rikedomar. Expropriatörerna blev inte exproprierade. Istället blev det en massiv privatiseringsvåg av statliga tillgångar i en form av nyliberal chockterapi av den sydafrikanska ekonomin. Fattigdomen förvärrades därmed efter att den politiska friheten vunnits. Sedan ANC tog makten har de antal människor som får försörja sig på mindre än en dollar om dagen fördubblats – från 2 till 4 miljoner människor och slumbefolkningen har ökat med 50% (bl.a. på grund av massiva vräkningar av människor från lantgårdar). Som Desmond Tutu har sagt:
”Kan ni förklara hur en svart människa kan vakna upp i ett smutsigt ghetto idag, nära tio år efter friheten? Sedan åker han och arbetar i staden, som fortfarande till stor del är vit, i palatsliknande hem. Och vid dagens slut återvänder han till snusket. Jag vet inte varför dessa människor inte säger: åt helvete med freden!”
Det finns många som sagt åt helvete åt med den kapitalistiska freden. Sydafrika har skakats av uppblossande arbetarkamp och självvaloriserande rörelser i Sydafrika kämpar mot elbolag och andra företag för att skapa allmänningar. Man har tröttnat på alla svikna löften från ANC:s politikerelit och fallna hjältar. Apartheids avskaffande var visserligen ett viktigt steg och enormt på många sätt men det underminerades genast av nyliberalismen – den nyvunna friheten blev alltigenom negativ och fylld med tomma löften. En rösträtt ger inte mat till barnen, förhindrar vräkningar, får upp lönen eller bekämpar slummens fattigdom. Ett sorgligt bevis på att all liberal kamp mot rasism bara kan sluta på ett sätt – på ett desperat rop efter kommunism.
2 Comments
Vilkoret för Mandelas frigivning och den sk demokratiseringen av landet var att ANC, Cosatu och sydafrikas kommunistparti tillät de vita kapitalisterna/jordägarna att behålla sina tillgångar samt att de inte skulle kunna straffas för sina brott under apartheid bara de ställde upp i en sanningskommition. Mandelas sk radikala dokument var aldrig mer än ett spel för gallerierna så man skall inte luras att tro att Mbeki var bovet i dramat utan det var den eftergift man gjorde för att få den politiska makten.
Vinnarna är utan tvekan de vita kapitalisterna som fick behålla och utöka sina rikedomar, slippa det stundande frigörelsekriget och fick en svart regering som kunde kontrollera massorna samtidigt som de arbetade för deras ekonomiska intressen.
När jag var i sydafrika för ett gäng år sedan var det svarta som på fullaste allvar ansåg att de hade det bättre under Apartheid då de i alla fall hade mat och husrum. Nu vräks de från ghettona, arbetslösheten är enorm, el och vatten stängs av om du inte har pengar.
Har noll respekt för Mandela efter 94. Visst mindre svarta barn blev brända i vitas ugnar när de tröttnat på att höra deras skrik, man får sitta på samma bänk och behöver inte vissa upp sitt pass varje dag. Jag tror ända att offrerna för marknadens sk logik dvs de som vräks från sitt skjul i ett fattigt ghetto för att de inte kan betala hyran(sic) är rätt besvikna på den sk hjälten och hans gelikar.
Jag skulle vilja vidga perspektivet till att även dde andra grupperna såsom vit arbetarklass fått det mycket sämre sedan apartheid föll:
http://www.independent.co.uk/news/world/africa/south-africa-wakes-up-to-growing-white-poor-882631.html
Under apartheidtiden var den vita arbetarklassen garanterade arbeten, i gruvor m.m. eller armén och tillhörde självfallet arbetararistokratin. Nu finns inga sådana skydd längre utan många har blivit uppsagda, vräkts från hemmet m.m. och självfallet drömmer man sig då tillbaka till den ”gamla goda tiden”. Skulle vilja säga att Sydafrikas politik är ett klassiskt exempel på hur olika segment av arbetarklassen utnyttjas och spelas ut mot varandra.