”Orden ‘krossa det byråkratiskt militära statsmaskineriet’ innehåller i sammanträngd form marxismens viktigaste lärdom om proletariatets uppgifter i revolutionen beträffande staten.” – Lenin
”Så länge staten finns, finns ingen frihet. När friheten kommer, skall det inte längre finnas någon stat.” – Lenin
Första etappen av vår Lenin-cirkel är nu avklarad. Staten och revolutionen har betats av, stötts och blötts och här ser vi resultatet. Sammantaget ska vi väl säga att vi kanske inte är överdrivet imponerade av Lenins resonemang men där finns ändå lärdomar att hämta. Vi menar att Lenin har rätt i en del av det han skriver men ibland gör helt felaktiga analyser och kommer till än galnare slutsatser.
En sak i taget. Texten Staten och revolutionen handlar föga förvånande om Lenins syn på staten och hur det revolutionära proletariatet bör förhålla sig till denna. Han grundar sin analys på texter av Marx och Engels och framför allt deras text om Pariskommunen.
Lenin börjar sin text med ett rasande angrepp på de reformister (som han kallar socialchauvinister) som förvränger Marx revolutionära teorier om staten till något banalt och kastrerat. Han ser som sin uppgift att återställa den marxska teorins radikala, anti-statliga udd. Till sin hjälp tar han långa citat från Marx & Engels verk.
Vad menar Lenin egentligen med staten? Jo, staten är en produkt av klassmotsättningens oförsonlighet och är ett organ för en bestämd klass herravälde – en makt som skenbart står över samhället men som i realiteten är ett redskap för klassherravälde. Den allmänna rösträtten är bara ett verktyg för borgerskapets herravälde. Lenin citerar Engels när denne säger att rösträtten inte kan vara nåt annat än ”gradmätaren på arbetarklassens mognad. Mer kan och kommer den aldrig att vara i den nuvarande staten”. All demokratisk socialism är således tämligen meningslös. Att rösta sig fram till klasslöshet är som att försöka förändra Gulf-strömmens lopp med en paddel. So far, so good. Lenin menar även tidigt i texten att det är ”uppenbart att den förtryckta klassens befrielse är omöjlig, inte bara utan våldsam revolution men också utan tillintetgörandet av den statsmaktsapparat som den härskande klassen skapat…”. Lenin upprepar ad infinitum att det färdiga statsmaskineriet måste krossas, nedbrytas, upphöra att existera. Här talar Lenin vårt språk. Vi hatar staten och allt som den står för (klassherravälde) och vill att den ska brinna i helvetets mest svavelfyllda hål.
Men hur ska detta då gå till rent konkret? Jo, genom statens upphävande 
och bortdöende - till skillnad från dess avskaffande. Lenin menar att staten inte går att avskaffa som i ett trollslag (en tanke som han tillskriver anarkisterna) utan att den borgerliga staten upphävs av den proletära revolutionen. I dess ställe bör man inrätta socialism, en proletariatets diktatur, där en ny proletär stat skapas för att undertrycka reaktionen och kapitalistklassen. Men hur ska detta bortdöende se ut och när kommer detta att ske? Jo, menar Lenin, det är ”först i det kommunistiska samhället, när kapitalisternas motstånd redan slutgiltigt brutits, när kapitalisterna försvunnit, när det inte finns klasser (d.v.s. ingen olikhet mellan samhällsmedlemmarna i deras förhållande till de samhälleliga produktionsmedlen) – först då ”upphör staten att finnas till”. Lenin menar, med referenser från Marx, att kommunismen har en första och en efterföljande högre fas. Den första fasen sammanfattas bäst med citaten nedan:
Produktionsmedlen har nu upphört att vara enskilda personers privategendom. De tillhör hela samhället. Varje samhällsmedlem utför en viss del av det samhälleligt nödvändiga arbetet och får ert intyg från samhället på att han utfört en så och så stor mängd arbete. På grund av detta intyg får han en motsvarande mängd produkter ur de samhälleliga konsumtionsvarulagren. Med frånräknande av den arbetsmängd som går till den samhälleliga fonden får varje arbetare följaktligen av samhället lika mycket som han givit det.
samt
Olikheter ifråga om rikedom och orättvisa skillnader kommer att kvarstå. Men den ena människans exploatering av den andra blir ty det blir omöjligt att som privategendom roffa åt sig produktionsmedel, fabriker, maskiner, jord o.s.v.
(Hör ni också varningsklockorna och får en sur smak i munnen?)
Detta, som vanligen kallas socialism, ska sedan ersättas med en högre fas. Denna fas inträder när staten
”fullständigt [kan] dö bort, när samhället förverkligat regeln ‘av envar efter hans förmåga - åt envar efter hans behov’ d. v. s. när människorna till den grad vant sig vid att iaktta de elementära reglerna för samlivet och deras arbete blivit så produktivt att de frivilligt arbetar efter förmåga. ‘Den borgerliga rättens trånga horisont’ som får folk att med en Shylocks hårdhet räkna ut så att man ej arbetar en halv timme längre än en annan, att man inte får en mindre lön än en annan – denna trånga horisont kommer då att vara överskriden. Produktfördelningen kommer då inte längre att kräva normering från samhällets sida av den envar tillkommande produktmängden; envar kommer att fritt ta för sig ‘efter behov’.”
Vi håller som sagt med om att staten måste bort. Men vi delar inte Lenins syn på behovet av att i askan av den borgerliga staten bygga en ny ”proletär” sådan – historien har lärt oss alldeles för många blodiga läxor för att ens överväga det alternativet. Socialismen har inte inneburit proletariatets diktatur utan, vad Lenin än skriver om saken, byråkraternas diktatur över proletariatet.
Istället menar vi att statens upphävande och bortdöende är en och samma sak. Den sker här och nu, genom att avskaffa kapitalismen, kortsluta socialismen och direkt inträda i kommunismen. Lenin skulle vända sig i graven och mumla ”utopister” om han kunde läsa dessa rader – han är stenhårt övertygad om att revolutionen kräver socialism, underordnande och uppsyningsmän. Hans slutsatser, att först krossa den borgerliga staten för att sedan skapa en proletär sådan, är i våra ögon helt galen.
I alla fall, den direkta kommunismen sker genom etablerandet av allmänningar där bytesvärdet är bannlyst. Genom zero-state – ett projekt av vad Nick Dyer-Witheford kallar ”destatification downward”. Projektets mål är att ”relay financial and administrative control over publicly funded governmental services away from the state apparatus toward a variety of other social loci – housing and medical cooperatives, social and cultural movements [...] This can be seen as an arena of ”counterplanning” – a term autonomists have used to designate the ability of socialized labour to run things different from those of capital, either on the shop floor or in the social factory as a whole. ”
Detta kommer ske gradvis, ibland med plötsliga språng och bakslag och allmän turbulens. Givetvis behöver vi försvara de allmänningar vi skapar mot reaktionens angrepp och vi håller med Lenin när han skriver:
Läran om klasskampen, som Marx tillämpade på frågan om staten och om den socialistiska revolutionen, leder oundvikligt till erkännande av proletariatets politiska herravälde, dess diktatur, d.v.s. en makt som inte delas med någon [...]
Vi har inte råd med halvblesyrer och revolutionärer som gräver sina egna gravar genom att göra halvdana revolutioner. Vi behöver herravälde, makt, men denna ”diktatur” tar sig inte skepnaden av en socialistisk betongstat med uppsyningsmän och bokhållare utan vad Guy Debord kallar proletariatets anti-statliga diktatur - i vår skepnad de väpnade allmänningarnas framväxt. Och med väpnat menar vi ”solidarisk antagonism” och inte ineffektiv terrorism. Det var inte några enstaka, maskerade terrorister som gjorde områden i Belfast, Derry och södra Armagh till no go-zones för brittiska soldater en gång i tiden utan det samlade, antagonistiska proletariatet i dessa kvarter. Skillnaden är enorm.
Avslutningsvis håller vi med Lenin om att där det finns en stat finns ingen frihet – därför måste revolutionen se ”som sin uppgift ställa inte statsmaskineriets förbättrande utan dess nedbrytande och förgörande.” (Lenin)
22 Comments
bra text. kul att ni har läst staten och revolutionen tillsammans. vi utdrag ur den nere i södern med, och det kändes ganska givande – speciellt i relation till Luxemburg, Bordiga och Malatesta. Frågan är om man inte helt kan läsa om Lenin med insurektionella glasögon, alltså fokusera på ögonblick av revolt och kortsluta det bitar som handlar om byggande av ett nytt samhälle.
Ser med spänning fram mot fler texter kring samma tema.
Fast jag kommer inte riktigt undan känslan att ni läst Staten och revolutionen för att hitta tradiga citat av Lenin för att visa att även den hyggligt sexiga Lenin är betongsocialist. och det är ju lite synd att de bitar där Lenin beskriver proletariatets diktatur som en ”icke-stat” och ständigt pekar på Pariskommunen som föredöme (låt vara med en gnutta mer allvarligt genomförd revolutionär terror…) sammanfattas med ett ad infinitum.
Nja, han betecknar inte proletariatets diktatur som en ”icke-stat” utan är (medvetet?) väldigt vag med olika benämningar som ”halvstat” eller ”en stat som i egentlig mening inte är en stat” etc. Med referenserna till arbetarråd och soldatråd kan han nästan misstas för rådskommunist – ngt vi ju är smärtsamt medvetna om att han absolut inte var. Dock är han extremt tydlig med att dagens människor behöver centraliserad styrning, uppsyningsmän och bokhållare under proletariatets diktatur = socialism. Det gillar vi inte alls.
Fast grejen med Lenin var väl att han just såg arbetarråden som vägen framåt – inte bara som något att manipulera – vid revolutionsutbrottet? Är det inte snarare Leninsmen kodifierat genom de stalinistiska partiernas historieskrivningar och dyrkande av trist Vad-bör-göras-citat samt de lika körda liberalernas bild av att Lenin-manipulerade-massorna som skapat den maktgalne och manipulativa Lenin? Inte för att Vad bör göras inte är kass och inte för att man inte kan hitta kassa Lenin citat, men situationen i Europa var 1917-1920 präglades av jävligt hårt klasskrig som huvudsakligen fördes genom just rådsstrukturer – att se dessa som en motmakt var väl helt naturligt för de _få_ personer som uppfattade läget som revolutionärt? Vilka organ skulle annars revolutionen skapas och förvaltas av? De olika partierna var antingen helt indragna i understödjandet av ett gigantiskt krig och de partier/grupper som ställt sig utanför var FULLSTÄNDIGT marginaliserade.
Det enda Lenin kunde hoppas på var att partiet skulle vara tillräckligt starkt att styra, vara den osynliga lotsen om ni så vill, över hur och kanske när upproret skulle ske (vilket bolsjevikerna försökte, de motaretade proletära revolter i de större städerna flera gånger för att tiden inte var rätt). Men det som Lenin och de flesta andra vettiga Bolsjeviker förespråkade var typ samma sak som alla andra vettiga revolutionärer skulle resonera om i ett revolutionärt läge: beväpna arbetarklassen, skapa röda zoner i arbetarområden och fabriker, ta kontroll över strategiska flöden av varor och kapital, ge sig på staten, förstöra statens förmåga till represssion, låta lokala röda garden ha sin egen ordning, samordna de organ arbetarklassen skapade i revolten.
I läget från sommaren 1917 till våren 1918 går det inte att tala om Bolsjevikernas strategi som pro-statlig – all kraft gick ut på att motarbeta alla de andra gruppernas försök att skapa en borgerlig stat. Men som någon lär ha sagt: den fiende man väljer tenderar att skapa en själv som subjekt. Så kampen mot den borgerliga staten i vardande tvingade fram strategiska beslut som, beroende på omständigheter som att inbördeskriget drog ut och att revolterna i centraleuropa slogs ner, ledde till skapande av en stat.
Zizeks Lenin bok (Revolution at the gates) är förövrigt sjukt spännande. Har bara läst ett antal fragment, men ni kan ju köra hans efterord som fortsättningen på era Leninstudier.
Var kommer egentligen intresset för Lenin ifrån, är det ett intersse för organisering eller politisk teor. Även Mao Tse Tung var ju en kommunistisk revolutionär, kommer ni skriva om honom?
”Istället menar vi att statens upphävande och bortdöende är en och samma sak. Den sker här och nu, genom att avskaffa kapitalismen, kortsluta socialismen och direkt inträda i kommunismen.”
Här och nu? Genom att planka och snatta och kräva högre lön? (Vilket inte är en dålig sak, tvärtom så är det våran kamp men kommer just den kampen verkligen att upphäva staten) Borgarna kommer inte frivilligt gå med på att vi tar över produktionen… för att det verkligen ska hända kommer vi behöva vapen (är det det ni menar med ineffektiv terrorism?) jag gillar att ni spottar på byteshandeln det tror jag många fler marxister borde göra. Lenin hade för många många feltänk, både i teorin och praktiken jag undrar vad poängen är…
Kan inte svara åt AK, men personligen anser jag att Lenin är intressant för att han
1) … var en av en av de viktigare personerna i brottet med socialdemokratin i ren revolutionära vågen 1917-1919 (som är det närmast vi någonsin kommit världsrevolution). Mao är en del av en heeelt fucked up antiimperialistisk tradition som i dag är ännu mer omodern och ur fas med situtionen.
2) … såg möjligheten till en kommunistisk revolt i ryssland när ingen annan (anarkist, sosse eller folk i hans eget parti för den delen) trodde det var möjligt. Mao baserade sin strategi på byggandet av en armé och hans viktigaste verk har snarare med krig än med revolution att göra.
3) … hela tiden utgick från arbetarklassens egna (”spontana” eller ”autonoma” – alltså arbetarråden) kamporganisationer som själva ryggraden i en revolution. Mao betonar ju hela tiden folket som sitt huvudsakliga subjekt, vilket är sjuukt osexigt och i dagens politiska situation totalt fel rent strategiskt (den europeiska arbetarklassen har aldrig varit så omfattande som nu – även om den subjektitv har svårt att skapas som klass i rörelse – medan andra grupper håller på att totalt raderas).
Ursäkta mig, men anarkisterna ropade ”all makt åt råden!” och på revolution långt innan Lenin gjorde det. Dessutom var Lenin emot det uppror av petrogad-arbetarna som var startpunkten på revolutionen, så han såg bara möjligheter att flyta på klassens uppror. Lenin var en populist och opportunist – hans förvirrade bok staten och revolutionen visar ju det med all önskvärd tydlighet. Åt helvete med Lenin.
Vänta nu här en sekund eller två. i Februari 1917 var Lenin i Schweiz och hade nada aning om vad som hände i Petrograd. Enligt uppgifter trodde han att de brev han fick från partiledningen om upproren var tyska underrättelsetjänstens förfalskningar. Han hade altså ingen aning vad som hände när det hände, och så fort han fick bekräftade uppgifter såg han det direkt som vänsteroppositionens uppgift att understödja revolten. Som Zizek skriver om i Revolution at the gates, ville han vända uppochner på hela situationen. Istället för att se revolutionen som en borgerlig revolution i en feodal stat var han en av de få som greppade potentialen till total samhällsförändring i just den situationen. Det är därför Lenin är intressant, för att han i ett visst ögonblick såg möjlighet till överskridande, såg hur världen balanserade i en situation av ojämnvikt där en en bestämd knuff skulle kunna få oanade konsekvenser, där de proletära maktorgan som skapade en motmakt skulle kunna putta det gamla samhället över stupet.
Om du vill upprepa gamla anarkistiska klischéer som svarar på gamal ML-myter, så får du gärna göra det, MD. Faktum kvarstår: det går att läsa lenin som revolutionär, som insurektionell, som ”anarkist”, om man fokuserar på 1917-1918 års Lenin. Lenin som kastade sig på ett tåg genom hela Europa för att hinna ikapp arbetarklassen egen utveckling, Lenin som på St Petersburgs tågstation proklamerade världsrevoltuionens innebörd, en Lenin som såg arbetarråden som den enda garanten för att revolutionen skulle kunna hålla sin kurs och sitt eget parti som hopplöst efter, litet, marginaliserat och politiskt fegt (Lenin blev hånad för sina revolutionära proklamationer i april 1917, men lyckades kuppa igenom Aprilteserna i CK:et ändå på grund av diverse omständigheter), Lenin som otåligt väntade på att Tyskland skulle resa sig så att de få städer där arbetarna hade kontroll i Ryssland skulle kunna gå från att vara världsrevolutionens epicentrum till dess periferi.
Leninsmen som den skapades i USSR går kanske inte att läsa om, men Lenin, 1917 års Lenin, kan få nya, intressanta innebörder. Och Lenin och Bolsjevikerna hade inte ”all makt till arbetarråden” som sina paroll genom hela revoltuionsförloppet, men de hade de definitivt i början och efter deras kupp hösten 1917 såg de råden och de röda gardena som de enda organ de kunde lita på, även om en ofta pissig vi-vet-bäst-för-vi-håller-på-att-bygga-en-stat-attityd komplementerade detta.
Skitsnack. Han var emot att arbetarna reste sig, tyckte det var för tidigt och en massa annat. Sedan när upproret blev mer lyckat än vad han eller någon annan hade kunnat förutse så ändrade han sig som den opportunist han var. Det är knappast en ”anarkistisk klischè”. Han var en klassisk politiker, inget annat.
Det är helt ofattbart varför revolutionärer år 2009 fortfarande kan se honom som någon stor ledare, eller hans teorier som något annat än förlegade. Men jag antar i dessa tider av osäkerhet så drömmer folk sig hellre tillbaka till gamla ”storhetstider” istället för att våga blicka in i framtiden och ta till sig vad som måste göras och vad som måste förändras.
snälla, ALLA vet att Lenin såg sovjeterna som ryggraden i revolutionen och förespråkade parollen ”all makt åt sovjeterna”. Till och med det i evighet citerade Kronstadtmatroserna påpekar ju just att Bolsjevikerna inte tog parollen pa allvar – att de kunde uppfylla det löfte som arbetarklassen fått av den nya staten i vardande. Så tröttsamt.
Från aprilteserna:
”4. … Klargörande för massorna, att arbetardeputerades sovjeter är den enda möjliga formen för en revolutionär regering ”
”5. Inte en parlamentarisk republik – att återgå till den från arbetardeputerades sovjeter skulle vara ett steg tillbaka – utan en republik av arbetar-, lantarbetar- och bondedeputerades sovjeter i hela landet, nedifrån och upp.”
”8. Det är inte vår omedelbara uppgift att ”införa” socialism utan endast att ofördröjligen ställa den samhälleliga produktionen och produkternas fördelning under kontroll av arbetardeputerades sovjeter.”
Sen ändrades saker under året, och ja, kommunistpartiet med Lenin i spetsen höll tillbaka flera uppror i bl.a. Petrograd från juni-sept 1917 och omvärderade vilken relation de skulle ha till sovjeterna. Men det intressant är inte vad Lenin tyckte i varje en skillt ögonblick (Leninism) utan hur det går att läsa en av de få framträdande personer (och en av de första) som såg möjligheter till skapande av kommunism i situationen 1917. Alla andra pratade demokrati, Lenin pratade dubbelmakt. Det är det inressanta.
Du säger ju ungefär samma sak som jag, bara det att du formulerar det i positiva termer för Lenin. Fine, du tyckte det var bra, det gör inte jag. Whatever.
Lenin ville ha kommunism? Nej han ville ha industrialisering, kapitalism och diktatur och utökad exploatering av arbetarna. Förstår inte hur man kan förneka det när han själv skriver det så tydligt.
Förresten så var det väl för fan arbetarna i Petrograd som såg möjligheten till kommunism – inte Lenin! I vilket fall som helst så spelar det ingen som helst roll om huruvida Lenin såg ”möjlighet till kommunism” år 1917 (han var dock knappast den enda). Det här är 2009, för fan, saker och ting har liksom ändrats.
Klart det spelar roll, Lenin är den person vars tankar har kodifierats och ideologiserats mest utöver Marx inom vänstern. Att försöka rädda fragment av detta är, om möjligt, högst relevant. Att Lenin dessutom har en del intressant saker att säga om just revolutioner, (CLR James och Dunayevskayas diskussioner om Lenin och Hegel är ju sjuuukt intressant och verkar ha varit en väg ut ur kommunistpartibyggandet t.ex.) är dessutom ett plus. Men den stora poängen, det som vi kanske kan plocka med oss ut ur kontexten, är att ”de materiella förutsättningar” eller ”klassmedvetandet” för att göra en revolution inte fanns, men ändå skedde det. Att alla jublade om demokrati och tsarens störtande och ingen tänkte att något mer var möjligt, men att det i denna lilla borgerliga revolution fanns något som ett tag verkade utveckla sig till vad som kunde blivit en världsrevolution. Vilka andra refersenpunkter som vi kan tala om istället, när vi vill diskutera hur en reovlution ska se ut? Spanien 36? Österuopas ”befrielse” av USSR? Pariskommunen?
Vi behöver historia – inte för att lära oss av misstag – men för att göra den till vår, att experimentera med den, att vända och vrida och försöka se hur saker och ting skulle kunna ske, och upptäcka hur omöjligheter tog form och skapade sina egna världar så vi inser att det är vi själva som skriver historier, och att våra omöjligheter kan bli till, kan få materielitet. Det är därför det är så viktigt att komma ihåg den kompakta fientlighet som ALLA revolutionära krafter mötte 1914-1916, hur bolsjevikerna blev förföljda och hånade inte bara av den hemliga polisen men av arbetare och soldater, och hur alla när den borgerliga revolutionen bröt fram ur proletära revolter trodde att det var det, att det var slut, men att det trots allt det utvecklade sig långt bortom detta. Vi vet alla vad som händer när Sovjet blev en stat. Stalinisterna älskar att älta det, och anarkisterna lika så (för att inte tala om trottarnas variation). Men vad hände där emellan? Vilka möjligheter skapades, vilka luckor öppndes upp, vilka potentialer förverkligades, och vilka sprickor slogs i systemet? I dessa frågor måste vi utgå från arbetarna på deras stora verken och längs fronten och deras erfarenheter och begär, men också utifrån de personer som de facto ledde dem (eller utsågs att leda dem, för att de var de enda som drev på framåt) vid vissa tidpunkter. Varför var de annars så marginaliserade bosljevikerna som helt plötsligt stod längst fram och med en hel klass bakom sig och inte de omåttligt mer populära mensjevikerna som hade kontroll över de flesta fackförbund? Här går det inte att ignorera Lenin från april till juni 1917, möjligheternas Lenin, revoltens Lenin.
Det är där vi skiljer oss; jag ser ingen anledning att behöva ”rädda” lenin bara för att…ja vaddå? Låt honom ruttna på historiens sophög. Lenin sprang hopplöst efter arbetarnas kamp, samtidigt som han sade sig vara dess ledare. Det är vad vi har att lära av ryska revolutionen. Lenin valdes inte till ledare, precis som stalinisterna i spanska inbördeskriget inte gjorde det – han och bolshevikerna steg in i det maktvakuum som uppstod. Arbetarna ignorerade staten, och trodde att dom hade makten genom sovjeterna, istället för att krossa den. Det var misstaget dom gjorde och som dom gång på gång försökte rätta till genom revolter. Tyvärr lyckades tillslut bolsheivkernas repression emot dom arbetande massorna.
Den ryska revolutionen kan knappast funka som en referenspunkt för revolutionärer 2009 (inte pariskommunen eller spanska inbördeskriget heller för den delen). Lenin har inget att lära oss om revolutioner längre (om någonsin). Vi är föräldralösa och det är ganska bra.
Tyvärr så tittar som sagt revolutionärer hellre bakåt än framåt och det är väl därför som vänstern är i det patetiska läget det är idag.
Personligen tror jag att läsningen av Lenin inom den autonoma miljön i bästa fall handlar om ett pubertalt uppror emot 90-talets PK-hets, och i värsta fall är en faktiskt orientering tillbaks i leninismens famn. Någon annan anledning för att läsa Lenin ser jag inte.
Det står ”halvblesyr” i texten men det bör väl vara ”halvmesyr” (om nu inte ett nytt ord sett dagens ljus!).
Diskussionen om staten och dess klasskaraktär, och vad som bör göras åt den är för intressant för att överlåtas åt juvenila skränpellar. Det är en fråga om liv och död. De senaste veckorna har vi sett några exempel på hur illa en borgerlig eller borgerligt-feodal stat och en progressiv utveckling passar ihop: det var frågan om kontrollen över krigsmakten i Nepal som gjorde att maoisterna lämnade regeringen, och det är den aktuella kuppen i Honduras. Finns det något att lära där?
Kan man lita på den borgerliga statens demokratiska välvilja? Eller hade Enver Hoxha rätt när han sa att ”först låter dom dej prata, och sedan ger dom dej ett fascistiskt slag i huvudet”? Staten har en klasskaraktär samtidigt som den är det centrala organ som ser till att samhället fungerar. Det skall fortsätta att fungera även efter ett proletärt maktövertagande, och även om en del yngre anarkister inte har det klart för sig så var det en sak Marx, Engels och Lenin förstod.
Tolkar jag utvecklingen rätt har vi idag ett läge där produktivkrafternas utveckling börjar skapa verkligt fina förutsättningar för att byta samhällssystem genom att ge överbyggnaden en rejäl knuff framåt. Det kan också ge möjligheter till att snabbt plocka bort bitar av statsapparaten, men att låta den försvinna från den ena dagen till den andra är helt enkelt orealistiskt. Visst, det är revolution idag – men det får inte betyda att det inte är något vatten i kranarna i morgon (om ni förstår vad jag menar).
Så du tror inte på ett klasslöst samhälle alltså. Om nu staten är en sådant centralt organ för samhället, alla samhällen, att fungera menar jag. Ja det berättar väl allt jag behöver veta om dig.
Jag ”trodde” inte på ubåtarna heller, om det nu är mig MD avser. Det här handlar inte om religion utan om fakta och sunt förnuft. Klasslösa samhällen existerar när förutsättningarna för klasslösa samhällen finns, med andra ord att samhället ser ut på ett sådant sätt att kontrollen över produktionen och dess fördelning inte längre ligger hos små exploaterande grupper. Anarkister som tänker upprätta klasslösa samhällen i en omgivning där klasskampen pågår och motståndaren är stark spelar bara motståndaren i händerna. Och det handlar fortfarande om att samhällets service skall fungera också dagen efter revolutionen, annars kommer revolutionen inte att bli långlivad. Motståndarna fattar det, men hur är det med anarkisterna?
Ah jag visste att du skulle hoppa på min formulering istället för att förstå poängen. Ni leninister gör alltid det för att undvika sakfrågan. Du strävar alltså efter en ”revolution” som inte omkullkastar något. Men då är det ju ingen revolution och kan alltså kvitta.
Eller också gör du a-historiska påståenden om att staten alltid behövs i alla samhällen och då strävar du alltså inte efter det klasslösa samhället. I vilket fall som helst så är du fiende till alla rörelser emot och bortom Kapitalet.
Menar du att bolsjevikernas revolution inte var omkullkastande?
Att dra allt till sin spets gynnar ingen, allra minst arbetarklasen. Att romantisera över en revolution som på någon dag omkullkastar precis allt är så långt ifrån nyktert man kan komma. Men med tanke på att du tycker att man inte bör lära av historien och låta Lenin ”ruttna på dess sophög” förstår jag att du bara är ett pubertalt uttryck. Inte ens ett särskilt intressant sådant.
Den stora problematiken är att vi vill samma sak men att du helt saknat tålamod vilket skulle göra dina handlingar tämligen självdestruktivka.
Om några år kommer du säkert inse det.
Haha Jonas. Jag är nog tyvärr för gammal för att någonsin förstå logiken med att först ta över staten för att först senare, någon gång i en avlägsen framtid, krossa den. Och du snackar om att lära av historien…
Tålamod? Tålamod! Tänk om pedrogradarbetarna hade haft det tålamod som Lenin och bolshevikerna sade åt dom att ha! Vart hade vi då varit?!
Slutligen är det rätt uppenbart att vi inte alls har samma mål och det är jag ganska glad över.
Lenin som anarkist? Läs lite relevanta historieböcker, please.