Tålamod? Tålamod! Tänk om pedrogradarbetarna hade haft det tålamod som Lenin och bolshevikerna sade åt dom att ha! Vart hade vi då varit?!

Slutligen är det rätt uppenbart att vi inte alls har samma mål och det är jag ganska glad över.

Den stora problematiken är att vi vill samma sak men att du helt saknat tålamod vilket skulle göra dina handlingar tämligen självdestruktivka.
Om några år kommer du säkert inse det.

Eller också gör du a-historiska påståenden om att staten alltid behövs i alla samhällen och då strävar du alltså inte efter det klasslösa samhället. I vilket fall som helst så är du fiende till alla rörelser emot och bortom Kapitalet.

Diskussionen om staten och dess klasskaraktär, och vad som bör göras åt den är för intressant för att överlåtas åt juvenila skränpellar. Det är en fråga om liv och död. De senaste veckorna har vi sett några exempel på hur illa en borgerlig eller borgerligt-feodal stat och en progressiv utveckling passar ihop: det var frågan om kontrollen över krigsmakten i Nepal som gjorde att maoisterna lämnade regeringen, och det är den aktuella kuppen i Honduras. Finns det något att lära där?

Kan man lita på den borgerliga statens demokratiska välvilja? Eller hade Enver Hoxha rätt när han sa att ”först låter dom dej prata, och sedan ger dom dej ett fascistiskt slag i huvudet”? Staten har en klasskaraktär samtidigt som den är det centrala organ som ser till att samhället fungerar. Det skall fortsätta att fungera även efter ett proletärt maktövertagande, och även om en del yngre anarkister inte har det klart för sig så var det en sak Marx, Engels och Lenin förstod.

Tolkar jag utvecklingen rätt har vi idag ett läge där produktivkrafternas utveckling börjar skapa verkligt fina förutsättningar för att byta samhällssystem genom att ge överbyggnaden en rejäl knuff framåt. Det kan också ge möjligheter till att snabbt plocka bort bitar av statsapparaten, men att låta den försvinna från den ena dagen till den andra är helt enkelt orealistiskt. Visst, det är revolution idag – men det får inte betyda att det inte är något vatten i kranarna i morgon (om ni förstår vad jag menar).

Den ryska revolutionen kan knappast funka som en referenspunkt för revolutionärer 2009 (inte pariskommunen eller spanska inbördeskriget heller för den delen). Lenin har inget att lära oss om revolutioner längre (om någonsin). Vi är föräldralösa och det är ganska bra.

Tyvärr så tittar som sagt revolutionärer hellre bakåt än framåt och det är väl därför som vänstern är i det patetiska läget det är idag.

Vi behöver historia – inte för att lära oss av misstag – men för att göra den till vår, att experimentera med den, att vända och vrida och försöka se hur saker och ting skulle kunna ske, och upptäcka hur omöjligheter tog form och skapade sina egna världar så vi inser att det är vi själva som skriver historier, och att våra omöjligheter kan bli till, kan få materielitet. Det är därför det är så viktigt att komma ihåg den kompakta fientlighet som ALLA revolutionära krafter mötte 1914-1916, hur bolsjevikerna blev förföljda och hånade inte bara av den hemliga polisen men av arbetare och soldater, och hur alla när den borgerliga revolutionen bröt fram ur proletära revolter trodde att det var det, att det var slut, men att det trots allt det utvecklade sig långt bortom detta. Vi vet alla vad som händer när Sovjet blev en stat. Stalinisterna älskar att älta det, och anarkisterna lika så (för att inte tala om trottarnas variation). Men vad hände där emellan? Vilka möjligheter skapades, vilka luckor öppndes upp, vilka potentialer förverkligades, och vilka sprickor slogs i systemet? I dessa frågor måste vi utgå från arbetarna på deras stora verken och längs fronten och deras erfarenheter och begär, men också utifrån de personer som de facto ledde dem (eller utsågs att leda dem, för att de var de enda som drev på framåt) vid vissa tidpunkter. Varför var de annars så marginaliserade bosljevikerna som helt plötsligt stod längst fram och med en hel klass bakom sig och inte de omåttligt mer populära mensjevikerna som hade kontroll över de flesta fackförbund? Här går det inte att ignorera Lenin från april till juni 1917, möjligheternas Lenin, revoltens Lenin.