Det är dags att återvända till frågan om partiet. Till vår hjälp denna gång tar vi Nicholas Thoburn och hans Marx-läsning. Thoburn är väldigt noga med att påpeka att enligt Marx är partiet inte ”a distinct and timeless organizational form, but as a mode of engagement that is immanent to the content of the proletariat-in-struggle, which in turn is immanent to the particular configurations of capital”. Detta är vad vi tidigare har kallat det historiska partiet (eller det materiella partiet om man så vill).
Här kommer vi in på vår uppgift som kommunister. Kommunister har ”inga från proletariatets intressen skilda intressen”(Manifestet). Kommunister är alltså en del av klassen men även dess spjutspets. Klasskonflikten existerar överallt och här och var stegras dess intensitet – det är vid dessa konfliktnoder det historiska partiet visar sina hydrahuvuden. Men denna 
mångfald, detta parti, är ännu diffust och behöver formeras. Mario Tronti menar att ”…the problem is that you need a centre. If there is no centre, then there is no organized form and you end up with a ‘para- movement’. ”
Det är här kommunisternas roll återfinns, för att underlätta skapandet av ett centrum, eller bättre, riktning. I vår mening är kommunisterna den kraft som kan bidra med att formera det existerande, historiska partiet. Att sammanstråla olikheterna såsom olikheter och få mångfalden att dra åt samma håll – att påtala klasskampens centrala plats.
”Med ett ord: kommunisterna understödjer överallt varje revolutionär rörelse mot de bestående sociala och politiska förhållandena. I alla dessa rörelser framhäver de egendomsfrågan, vilken mer eller mindre utvecklad form den än må ha tagit, som rörelsens grundfråga.” (Manifestet)
För att kunna agera på detta sätt krävs det givetvis att kommunisterna erhåller en hegemonisk position inom det historiska partiet. Denna hegemoni erhålls inte genom dolda agendor, medlemsvärvande eller påstridiga tjötpellar som pekar med hela handen utan genom något så enkelt som att ha den skarpaste analysen och den vettigaste praktiken. Det positiva exemplets smittande makt – inte som en extern elit av specialister och intellektuella som vill påtvinga klassen sina teser utan en intern del av klassen, som de radikalaste arbetarna i klasskampen. Som är en del av och därmed följer klassens rörelser och rider på klasskampens vågor och bidrar till att ge dem riktning.
Med andra ord vill vi inte att man ska eftersträva ett trist stalinistparti där alla olikheter reducerats till en enhet där alla marscherar i samma takt. Dock är den romantiska tanken om den självorganiserade multituden lika politiskt farlig som utopisk. Man kan inte spreta åt hur många håll som helst utan det behövs att man tillsammans rör sig åt samma håll. Här kan kommunister agera som en katalysator för klasskampen. Det krävs politisk organisering för att det historiska partiet ska kunna leda proletariatet som helhet ut från den kapitalistiska förhistorien och in i kommunismen.
”Kommunisterna försmår att hemlighålla sina åsikter och avsikter. De förklarar öppet, att deras mål blott kan nås genom en våldsam omstörtning av all hittillsvarande samhällsordning. Må de härskande klasserna darra för en kommunistisk revolution.” (Manifestet)
One Comment
Bra inlägg!