Autonoma Kärnan

Med tanke på polisens stormning av Palatset idag där husockupanterna tvingades ut vill vi återkomma till frågan om politiskt våld. Vi har med ett stort intresse läst Kim Müllers inlägg i frågan och vi vill här ge vår syn på saken (som tangerar det inlägget men som förhoppningsvis också kommer med något nytt).

Vi håller fullständigt med om att graden av politiskt våld måste förankras i klassen. Man måste fråga sig vilken uppgift vi som kommunister har i den aktuella klasskampen, hur styrkeförhållandet mellan klasserna ser ut i det kontext där man agerar och vilken generell militansnivå som klassen har.

På det glada 90-talet (och början av 2000-talet) sågs de våldsammaste aktivisterna som de mest radikala. Våld = radikalism lät det då. Linköpings husockupation är ett tydligt exempel på detta tankesätt.

Man skulle kunna hävda att våld då var mer befogat i och med ”globaliseringsrörelsens” genomslag och framfart på det globala planet. Att det var bevisat att våld kunde få sakfrågor att lyftas fram i mediebruset och man kände rörelsen i ryggen. Saker höll på att hända.

Situationen är annorlunda idag och det finns ingen stark ”globaliseringsrörelse”. Det råder kris och proletariatet är på defensiven. Ska vi hålla oss till svenska förhållanden kan vi tala om en splittrad klass utan organisatorisk tyngd. Det råder ingen allmän vänstervåg (parlamentet som gradmätare av arbetarklassens mognad som Engels  pratade om – om det nu har någon betydelse) och det historiska partiet är diffust, isolerat sinsemellan och oformerat. Precis som Kim Müller påpekade är förhållandena annorlunda i t.ex. Frankrike där klassen nått en hög, generell militansnivå (det blir ofta våldsamma protester, stora strejker och demonstrationer) och det därför blir helt naturligt att låsa in chefer och hota med att spränga fabriker. Det historiska partiet är där bättre formerat och mer aggressivt. Våldet är förankrat i klassen, i den (om än lösa) politiska klassammansättningen.

Hos oss i den autonoma vänstern blir det lätt att aktivister (o)medvetet ser sig som ett avantgarde istället för en del av en klassrörelse. Med andra ord försöker man ersätta det historiska partiet med sig själva och man agerar som en extern förtrupp, frikopplad från klassen. Man vill(?) chockstarta klassen genom blixtrande våld när tillfälle ges (som under Stoppa matchen-demon) men våldet blir som taget ur luften och reduceras till ett medialt skådespel utan klassförankring.

Vad har då detta med husockupationen på Viktor Rydbergsgatan?
Jo, där agerade husockupanterna helt korrekt i enlighet med klassens rådande militansnivå. Nu, när proletariatet är tillbakapressat och oorganiserat, är det vår uppgift att underblåsa de konflikter som faktiskt pågår, underlätta kopplingar mellan olika proletära skikt och bostadsfrågan är i högsta grad en sådan fråga då den berör så många.  En öppen och fredlig ockupation var perfekt för att öppna upp kontaktytor (Staden åt alla hade grymma infopoints!) och lyfta fram bostadspolitiken som ett borgerligt vapen i klasskampen. Med andra ord, att underlätta formerandet av det historiska partiet. Ett litet steg kan tyckas men likväl ett steg.

Det gäller här att tänka långsiktigt och se oss som ett kämpande kollektiv där det INTE är upp till var och en och göra som de vill (vilket ju är en äckligt liberal tanke). Vi måste agera samfällt, visserligen med en diversity of tactics, men där vi för en kontinuerlig diskussion om vilken taktiker som är bäst för att uppnå det aktuella målet. Under ockupationsfestivalen i Lund agerade man föredömligt genom konfrontativt icke-våld, bjöd inte pressen på billiga kravallskådespel och kunde lyfta bostadsfrågan. Våld bör givetvis inte uteslutas, kravaller är fortfarande i hög grad porr för oss, men de måste fylla ett politiskt syfte och inte ses som ett självändamål (bara för att man har en demo eller husockupation måste man inte tvångsmässigt slåss med snuten eller krossa skyltfönster).

Ja, vad man måste fråga sig när man agerar politiskt är vilken uppgift vi som kommunister (eller autonoma aktivister om man är känsligt lagd) har och hur vi bäst kan utföra den.  Vi har tidigare varit inne på denna uppgift:

Om vi inte ska knäfalla inför spontaniteten i de proletära kamperna behöver partiet formeras, övervinna sina interna konflikter, och få en riktning i meningen att mångfalden drar åt samma håll. Det är partiets stora uppgift – att den politiska klassammansättningen vi anar konturerna av får kött och blod och likt en månghövdad hydra tar sig an kapitalet. Här fyller de autonoma grupperingerna en funktion – i att delta i partiets formering men inte i att ta dess plats.

Fyller våld här en funktion? Om ja, är det bara att fightas. Om nej får man hålla stenkastararmen i schack tills det blir läge.