Som utlovat tänkte AK diskutera Marx krisbegrepp och vi vill gå till roten med problemet.
Hur uppkommer kriser? Finns det olika typer av kriser? Vilken roll spelar klasskampen? Är vulgärtolkningen av den ”autonoma marxismen” sann (där enbart arbetarnas kamp orsakar kriser)? Hur ska man tolka den nuvarande krisen?
Vår analys grundas till stor del på Harry Cleaver, Peter Bell och Midnight Notes. Mycket är väldigt tänkvärt men vi ställer oss kritiska till en del annat. Då det blir mycket att skriva kommer texten att delas upp i flera inlägg – A, B och C.
Avstampet sker från ”den autonoma marxismen” – en marxistisk tradition som (något vulgärtolkat som vi strax ska se) menar att kapitalistiska kriser framtvingas genom proletär kamp. Detta kan ställas i kontrast mot en mer ortodox läsning av Marx där kriserna orsakas av objektiva motsättningar inom kapitalismen såsom konkurrens mellan kapitalister etc. De ”autonoma marxisterna”, eller autonomisterna om man så vill, ställer den ortodoxa analysen på huvudet eller bättre, vänder på den och ställer den på fötter.
Det subjektiva inslaget, klasskampen, är alltså det som försätter kapitalet i kris.
Denna analys har inneburit vulgärtolkningar som både autonomister stått för och även som tillskrivits denna marxistiska inriktning av ortodoxt sinnade marxister. Till exempel Bell och Cleaver kan sägas stå för ett sådant sätt att se på saken när de säger att ”[what] have been called the “laws of motion,” or the “objective historical movement,” of that development are, in our terms, the unplanned outcome of the conflicts between two antagonistic class subjects. As in physics where two vector forces create a resultant force whose direction and magnitude is distinct from either of the two, so too in the class struggle that constitutes capitalist development, the “laws,” of accumulation or of crisis are the unplanned outcomes of confrontation.”
På det hela taget håller vi med. Det är primärt klasskampen som får kapitalismen att drabbas av avgörande kriser som får den att omorganisera produktionen och överge rådande produktionsordningar. Där är vi rörande överens. Men därmed inte sagt att andra, ”objektiva” aspekter som inte direkt kan härledas till arbetarkamp kan framkalla kriser – även om det alltid är klasskampen som anger intensitet och riktning för dessa kriser. Som Bell och Cleaver skriver:
We can see that the possibilities of breakdown exist at many points in the accumulation process. Wherever there exists a separation within the overall unity, there is the possibility of the unity not being achieved. These possibilities exist in both the process of circulation and in the process of production, and while some are apparently exogenous (vår kursivering), most are directly related to the internal class conflict[...]
Även om de framförallt menar naturkatastrofer som utomstående möjligheter till kris kan man mycket väl tänka sig att det kan existera andra faktorer som spelar in. Till exempel finns det planerade kriser där kapitalet använder kriserna som en hävstång för att öppna upp nya marknader – något Naomi Klein skrivit förtjänstfullt om i Chockdoktrinen.
Att ställa den ortodoxa analysen på fötter får aldrig innebära att omvandla kapitalets reaktiva natur till dogm, till en metateori om historisk förändring. Att man får för sig att det är klasskampen som alltid orsakar att kapitalismen råkar i svårigheter eller att förändringar äger rum. Klasskampen reduceras då till kampen mellan två titaner där den ene ständigt jagar den andre och utgången är oviss (jämför med Bells och Cleavers citat ovan) och de proletära kamperna förvandlas till de vises sten – en fetisch – som förklarar allt men samtidigt ingenting. Istället för att se det autonomistiska perspektivet på detta dogmatiska sätt är det mer fruktbart att se att kapitalet är helt beroende av oss proletärer då vi i form av arbetskraft är en intern del av kapitalrelationen – det är bara vi som kan tvinga kapitalet att förändras i grunden, lyckas vi faller hela systemet medan om vi misslyckas tvingas kapitalet överge sin rådande ackumulationsregim, upplösa den existerande klassammansättningen och ge form till en ny produktionsordning. Kapitalet kan hamna i kris på eget grepp men alla allvarligare kriser, där systemet riskerar att gå under och tvingas till fundamentala förändringar, är orsakade av klasskamp då kapitalismen är fullständigt beroende av proletariatet som en intern del av kapitalismen (vilket i grunden är en klassrelation där proletariatet är en del av kapitalet). Det är en viktig skillnad.
Håll utkik efter bokstaven B.
Från Konfliktportalen.se: Anders_S skriver Gangsterverksamhet bakom mord i Trollhättan?, Björn Nilsson skriver Likhet inför lagen? Tveksamt!, Johan Frick skriver Sverige vägrar internationell solidaritet, Jinge skriver Utsikt från en bro – Dagens Bild, eiz skriver Nya Moderaterna från Alliansfritt Sverige
3 Comments
Jaha, det skall bli intressant att se hur ni tråcklar ihop det här. Centrum för den kris som pågår nu ligger i USA, och om det är något som har kännetecknat USA under årtionden är att arbetarklass och fack inte har mäktat att göra något större motstånd mot kapitaloffensiven. Proletariatet har mest varit som en slagpåse, kapitalisterna har fått som de vill – ändå blir det kris. Förhållandena har varit liknande i västra Europa men inte riktigt lika dåliga som i USA, och därmed har krisen kanske inte kunnat slå lika otäckt (utom kanske i England?). Skulle man inte kunna gissa att större proletärt inflytande faktiskt är en krishämmande faktor åtminstone i senindustriella samhällen?
Det som är avgörande för en kapitalistisk kris är kapitalackumulationen hotas genom sjunkande profitkvoter och de har i princip sjunkit konstant under kapitalismen, om än med temporära uppsving.
Jag skulle säga att det i huvudsak är tre faktorer som får profitkvoten att falla och två utav dem är klart klasskampsrelaterade. Först och främst att arbetarklassen organiserar sig och kräver allt högre löner, och kapitalets svar på det har varit att utlokalisera produktionen i sektorer med rural befolkning som accepterar extremt låga löner (dessa sektorer blir dock färre och färre) samt att omstrukturera produktionen för att luckra upp arbetarnas sammanhållning. Investeringar i ny teknik för att ersätta arbetskraft tenderar att ske i sådana perioder, då sådant lönar sig först när arbetskraften är dyr. Men att öka det konstanta kapitalet i förhållande till det variabla sänker också som bekant profitkvoten.
Den andra klasskampsrelaterade faktoren är att skatterna hela tiden gått upp genom kapitalismens historia, de har gått upp för i stort sett alla och det beror i princip på demokratiseringen vilken har orsakat att välfärdsstaten expanderat. Folk, i synnerhet då arbetarklassen, har krävt bättre skola, vård, omsorg och bättre pension, starkare socialförsäkringar o.s.v. Dessa krav har inte bara stärkts utan också hela tiden spridit sig till nya delar av världen. Att blidka dessa krav har varit priset för en någorlunda politisk stabilitet och även om de tillfälligt kan tryckas tillbaka så är den långsiktiga tendensen att de snabbt ökar och kommer att göra det även i fortsättningen. Nettoresultatet är således en massiv ökning av kostnaderna vilket leder till ett globalt tryck på profitandelarna. Själva galenskapen i vår nuvarande spekulationsmani, mest akut i systemets centrum USA, är bara ytterligare ett tecken på att krisen börjar bli akut. Finanskrisen är därför bara en kris som är ett symptom på en otroligt mycket allvarligare kris.
Den tredje stora faktoren som hotar profitandelen är att kapitalets strategi att externalisera sina kostnader genom miljöförstöring inte längre är en speciellt gångbar strategi då miljökrisen i det närmaste är akut, och för att undvika en ekologisk kris så måste kostnaderna internaliseras vilket för många företag är väldigt kostsamt.
Sedan finns det förstås många fler faktorer som spelar in, men dessa är antagligen de största.
Björn Nilsson: Läs den spännande fortsättningen så får du svaret (och vi tråcklar aldrig ihop något utan kör med en bulldozer längs den enda vägens politik).