Autonoma Kärnan

Vårt inlägg om feministiskt självförsvar har fått mothugg från (inte helt oväntat) kamrat Nilsson a.k.a. redundans. Hans inlägg lägger i ljuset mycket av det som skiljer oss åt. Detta är något vi ska titta närmare på nu.

Kamrat Nilsson ger sig på vad han kallar ”den feministiska hjältinnan” som han menar är en spegel av ”dagens marknadskapitalistiska manssamhälle” – en symbol för oberoende, kontroll, självständighet, mod och individualism. Denna hjältinna, som slår tillbaka mot patriarkalt förtryck, är något vi hyllar i vårt inlägg om den grekiska kvinna som grillade en full britt som betedde sig sexistiskt. Kamrat Nilsson ondgör sig över detta vältrande i tabloidernas slaskjournalistik och menar att vi här ägnar oss åt ”revolutionssorg” och inte på allvar bryter med samhällets könande logik – den feministiska hjältinnan ”är en han som blivit en hon” och står för en feminism som är möjlig redan idag.

Låt oss börja med att säga att man kan läsa mellan raderna att kamrat Nilsson är den goda smakens riddare som blåser till strid mot hollywoodfilmer och tabloidernas slaskjournalistik.

Vi däremot har ingen god smak. Vi gillar smaskiga detaljer i tabloiderna om brinnande kön på äckliga snubbar som beter sig sexistiskt eller Svinstiansnuskiga redogörelser för nassarnas förehavanden och snedsteg. Vi kollar hellre på Sex and the City eller Matrix än läser Wendy Brown när vi kommer hem från jobbet och lägger oss på sofflocket.

Nu börjar vi närma oss slutklämmen. Av kamrat Nilssons inlägg kan man utläsa att de feministiska hjältinnorna i populärkulturen agerar manligt individualiserande och inte utmanar den rådande könsmaktsordningen. Vi menar att han inte kunde ha mer fel. Dessa karaktärer i filmer och böcker eller handlingskraftiga kvinnor på tabloidernas förstasidor må på ytan uttrycka en mansindividualistisk feminism som inte ”utmanar inte vårt samhälles grundläggande strukturer eller kategorier”. Men det är ju inte så enkelt att apan ser, apan gör. Som Hardt och Negri skriver i Multituden:

”Även om vi ständigt bombarderas av budskap och betydelser från kulturen och medierna, är vi ändå inte enbart passiva mottagare eller konsumenter. Ständigt utvinner vi nya innebörder ur vår kulturella värld; vi motsätter oss förhärskande budskap och upptäcker nya sociala uttryckssätt.”

Även om de feministiska hjältinnorna är starka individer anstrukna av manlighet producerar de inte nödvändigtvis en menlös individbaserad feminism som inte utmanar grundläggande strukturer – de kan få effekter på politisk, kollektiv nivå. Hur många är inte de revolutionära feministiska grupper som inspirerats av Bella, huvudpersonen i Helen Zahavis Dirty Weekend, för att bekämpa könsmaktsordningen genom Ta natten tillbaka-demonstrationer eller feministiska självförsvarskurser? De praktiserar i högsta grad en feminism av idag. Inte genom att försöka bli män utan genom att kräva utrymme. För detta krävs just kamp för självständighet och oberoende (eller autonomi om man så vill) – en kamp som mycket väl kan tvingas bli våldsam (som när feministiska demonstrationer måste freda sig mot sexistiska idioter). Att påstå något annat sätter en själv på Yelahs avbytarbänk. Men där slutar mansblivandet – feministerna blir inte individuella män utan genom kollektiv kamp går de bortom båda könskategorierna genom att förena egenskaper (såsom omsorg, mod, kamplust etc.) som tillskrivs respektive kön, både i separatistiska organisationer och i organisationer med medlemmar av båda könen.
Det känns som att det är dags för lite finsk tank think – ”ett bepansrat tänkande som rullar över all postmodern sorglöshet … Ett tänkande som stöpts i en form från ett solitt stycke stål utan några postmoderna ådror eller sprickor.” Vi behöver inte fler filosofiska hårklyverier utan faktisk, organiserad handling – inte som en det-privata-är-politiskt-identitetspolitik där det onyanserat blir män vs. kvinnor in absurdum utan handling där (främst) kvinnor och män kompromisslöst kämpar för att upplösa könen, genom ett jämnt fördelat utrymme. Individen är intet, massan allt som vi brukar säga.
Men de feministiska hjältinnorna, vad deras skapare eller de själva än tycker om saken, uttrycker i våra ögon, på ett embryonalt sätt, denna kompromisslösa tank think-feminism och som sår frö av inspiration och handling till feminister som ”vägrar ta skit, säger stopp, slår tillbaka” och  organiserar sig kollektivt. Denna tank think-feminism, där (främst) kvinnor och män kompromisslöst kämpar för att kvinnor och män ges samma utrymme i en strävan att upplösa könen (målet är en värld där kön inte längre spelar någon roll,eller bättre, där antalet kön är obegränsat), är absolut nödvändig för att kunna formera det materiella partiet – för att undvika att kapitalet spelar ut oss mot varandra, för att nedbryta könsbarriärerna mellan kategorierna män mot kvinnor.

Från Konfliktportalen.se: Jinge skriver TT:s kökkenmödding om Ohly, Anders_S skriver Dags för EU och USA att skicka militär till Östersjön?, Kaj Raving skriver Oskyldigt dömd frikänd – och vid liv, Björn Nilsson skriver … man måste hitta nya ord