När vi började vår resa var det tänkt att vara ett ABC. Vi inser nu att detta inte är tillräckligt utan vi får även ha en spännande avslutning med bokstaven D där vi diskuterar den nuvarande krisen utifrån det vi har lärt oss hittills.
Men sakta i backarna, först blir det C och lite utlovad marxistisk formelmagi.
Guider i denna snåriga skog av formler och ackumulation är Peter Bell och Harry Cleaver. Viktigt att komma ihåg här är den autonomistiska grundtanke vi formulerade i vårt första inlägg – ”Kapitalet kan hamna i kris på eget grepp men alla allvarligare kriser, där systemet riskerar att gå under och tvingas till fundamentala förändringar, är orsakade av klasskamp då kapitalismen är fullständigt beroende av proletariatet som en intern del av kapitalismen (vilket i grunden är en klassrelation där proletariatet är en del av kapitalet)”.
I och med att kapitalismen är beroende av proletariatet och dess arbete kan klasskampen orsaka systemfel och krascher i ackumulationsprocessens olika led. Vi kommer inte gå in på alla finstilta detaljer i själva ackumulationen utan koncentrera oss på de subversiva möjligheterna att fucka upp kapitalismens reproduktiva cykel och skicka det raka vägen ned till helvetets djupaste hål.
Ska vi börja med en definition av kapitalet kan vi se att Marx menar att det är en cirkulär, självreproducerande uppsättning relationer som kan sammanfattas i en formel (vilket kommer agera utgångspunkt för vår analys):
P – V (AK, PM)…. T…. V’- P’
I denna formel kan vi se hur investerbara tillgångar (P) köper varor (V) som används i produktionen (produktionsmedel, PM, och arbetskraft, AK) och sätter dem i arbete för att tillverka (T) varukapital (V’) som kan säljas för avkastning, (P’) som skapar profit (P’ minus P) som sedan kan återinvesteras för att i slutändan ge mer än mer profit. Kort sagt, en ständig ackumulationsprocess – ”det är Moses och profeterna”.
Om inte några förhållanden förändras, att proletariatet störtar kapitalismen under sina revolutionära stormfanor i en apokalyps av blod och aska, upprepas denna cykel. Men denna självreproduktion är ingen självgående process utan hål och sprickor – vid varje steg existerar klasskamp och risk för subversion. Kapitalismen är i sitt innersta trots allt en klassrelation och således en relation av kamp mellan klasser.
Möjligheter till kris
I det första steget av cykeln (P-V) existerar möjligheten att omvandlingen av pengar till produktionsmedel eller arbetskraft inte äger rum. Även om kapitalisten vill spendera sina pengar kanske inte AK eller PM finns tillgängliga eller att de är alldeles för dyra. Kapitalet har försökt undvika detta problem genom slavhandel, billig arbetskraftsinvandring etc.
I mångt och mycket är frågan om tillgänglighet en fråga om pris: är kostnaden av AK för hög och omöjliggör därigenom inköpandet av nödvändiga PM eller negerar möjligheten av P’ efter försäljningen av den färdiga varan, V’.
Marx analyserade detta i termer av ration s (mervärde)/v (variabelt kapital dvs. arbetskraftens värde) vilket är graden av exploatering. Om
P – AK är så hög att v är jämbördig med det totala värde som producerats kan ingen profit skapas och hela processen går i stöpet.
Liknande problem kan uppkomma med P – PM där det kan uppkomma problem med att få tag på råvaror och maskiner överhuvudtaget eller till ett pris som möjliggör en investering.
I termer av klasskamp kan man i fallet AK tala om arbetskraften överhuvudtaget blir såld eller hur mycket (längd av arbetsdag, arbetstakt etc.) eller till vilket pris (lön och förmåner). När det gäller PM är kontrollen över råvaror ofta en fråga om kamp om landområden där t.ex. bönder slagits för att säkra sina åkrar från kapitalets grepp och dess massproduktion.
I det andra steget av cykeln (T – V’) kan det mycket väl bli så att de två inköpta elementen för tillverkning, AK och PM, inte lyckas producera slutprodukten V’. Denna möjlighet spänner från naturkatastrofer till relationen mellan arbete och kapital. Naturkatastrofer, skördar som slår fel etc., kan ”objektivt” skapa kris i kapitalismens reproduktiva cykel men det är klassrelationen arbete-kapital som är den riktigt intressanta. Det är en sak att att köpa arbetares kapacitet till arbete men en helt annan att omvandla arbetskraften till tillräckligt mycket mervärde, vilket är själva grunden för profit och ackumulation.
Klasskampselementet här utkristalliseras således till den kamp som förs efter att avtalet P – AK är gjort, till exempel genom strejker, abseentism, maskning och sabotage. Dessa kamper gäller hur mycket arbete som byts mot inkomst, i termer av värde blir detta då den totala mängden värde (v + s) som läggs till produktionsmedlen (c = konstant kapital). Arbetarnas mål är att arbeta så lite som möjligt till en så hög lön som möjligt medan det för kapitalisterna gäller att tvinga dem att arbeta så mycket som möjligt för att skapa s (mervärde, remember?) utöver värdet av v. En kris kan skapas här av proletära kamper för högre lön, bättre arbetsvillkor etc. genom att kapitalets makt över arbetet luckras upp och kapitalisterna misslyckas med att tvinga proletariatet att arbeta för låga, profitgenererande löner.
I det tredje steget av cykeln (V’-P’) krävs inte bara produktionen av V’ utan även en presumptiv köpare till den tillverkade varan med pengar att köpa för (vilket blir P’). Eftersom producenten och konsumenten inte är identiska kanske de inte finner varandra eller inte kan nå en överenskommelse. Det finns enligt Marx ingen övergripande plan för att harmonisera utbud och efterfrågan i den kapitalistiska ekonomin. Detta kan innebära att proportionerna i investeringar mellan c och v mycket väl kan vara inkompatibla med vad som faktiskt tillverkas av produktionsmedel (som säljs till andra kapitalister) och existensmedel (till arbetare).
Frågan om proportionalitet är inte en enkel fråga om planering eller teknik. Det existerar en klasskamp över lokaliseringen av resurser till tillverkningen av produktionsmedel och existensmedel (man vill att det tillverkas mer mat istället för maskiner till exempel) vilket kan ställa till problem för kapitalet.
Ett svar från kapitalets sida på dessa möjligheter till kris är kreditsystemet. Detta är något vi kommer att återkomma till i vår nästa del som tar upp den aktuella finanskrisen.
Vi har under arbetets gång märkt att det gärna blir lååånga inlägg men vi kommer att utöka vårt krishanteringsalfabet för att mättna er lystnad på profitkvotens fallande tendens och överproduktionskriser. Slå bara på den här kanalen samma tid nästa vecka så ska vi nog ha kokat ihop något.
PS. Ni som väntar på inlägget om Lenins partiteori får trösta er så länge med denna otroligt roliga bild från the Simpsons där Lenin vaknar till nytt liv. DS.
Från Konfliktportalen.se: kimmuller skriver Notes from the Swedish Workers’ movement – an interview, planekonomen skriver Det bidde… en tumme!, Björn Nilsson skriver Studier går inte för sig vid arbetslöshet – va?, Krastavac skriver Arbetsbefrielsens första dag, Jinge skriver Knäppa tankar om morden, Anders_S skriver Troligen har de mördade i Stora Höga anknytning till Hells Angels
