Vi hade egentligen tänkt fortsätta vår serie om kapitalistiska kriser men annat kom emellan. Vi kunde aldrig tro att vårt blygsamma inlägg Merry Christmas Charlie Manson (som var ett skämt med en blinkning åt South Park) skulle resultera i sådana reaktioner. Vi brukar vanligtvis inte försvara vad vi skrivit men i det här fallet har det uppstått intressanta diskussioner att ta i beaktande. Bloggare på konfliktportalen undrar vart den är på väg (där vårt inlägg ses som ett oroväckande symptom) och andra har av anledning av vårt inlägg hoppat av och länkar inte längre till portalen.
Om vi ska börja med kritiken av inlägget kommer den från Björn Nilsson som uppenbarligen varken har sinne för humor eller koll på populärkulturen. Han menar att vi är knäppgökar som i vårt inlägg hyllar Manson som ju både är rasist och galen mördare och att vi därmed spelar högern i händerna genom att bjuda på tänkta skräckrubriker och hetskampanjer mot vänstern. Eller låt honom tala själv i en kommentar till inlägget:
Tror du att bourgeoisiens propagandacentral kommer att prestera en notis med texten ”obetydlig anarkistblogg skämtar lite dåligt” – eller kommer man vid behov blåsa upp en jättekampanj under rubriken ”vänsterbloggare stödjer nazistisk och rasistisk mördarsekt”?
Han går vidare med smärtsamt klassiska er(r)orinvektiv där han i samma mening (!) brännmärker oss som småborgerliga och anarkistiska provokatörer. (Uppenbarligen gillar han inte anarkister).
Det är bara några smärre fel med denna tirad.
För det första är vi varken småborgare eller anarkister – vi är och har alltid varit kommunister (sen får stockholmsfraktionen säga vad de vill).
I vår mening har Guy Debord fullständigt rätt när han skriver i Skådespelssamhället:
”Det faktum att man betraktar den proletära revolutionens mål som omedelbart förestående utgör på en och samma gång storheten och svagheten hos den verkliga anarkistiska kampen (ty i sina individualistiska varianter förblir anarkismens anspråk löjligt små). Av den moderna klasskampens historiska tänkande bibehåller den kollektivistiska anarkismen enbart slutsatsen, och dess absoluta krav på denna slutsats visar sig likaledes i dess beslutsamma förakt för metodfrågan. Således förblir dess kritik av den politiska kampen abstrakt, medan dess val av den ekonomiska kampen bara bekräftas av illusionen om en definitiv lösning som i ett enda slag skall uppnås den dag då generalstrejken eller upproret bryter ut. Anarkisternas mål är att förverkliga ett ideal.”
Med andra ord vill man genast störta det kapitalistiska samhället i alla dess former utan att ta i beaktande de materiella villkoren för detta störtande (klassammansättning, kampcykler, det materiella partiets organisering etc.).
Att slentrianmässigt slänga sig med sådana förolämpningar visar att ens intellektuella förmåga stelnade till någon gång under bokstavsvänsterns sektstrider under 70-talet.
Angående oron om att mata borgerliga media med smaskiga rubriker som svartmålar vänstern kan vi bara säga att denna vänsterdemokratiska ståndpunkt fått allt om bakfoten. Revolutionen kommer inte vinnas på de borgerliga drakarnas löpsedlar eller i kvällspressen genom att vi framstår som rediga och hederliga. Med andra ord, frågan gäller inte att framstå som klanderfria så att man kan vinna varenda arbetare för kommunismen och där alla arbetare marscherar i samma takt. Det är en idealistisk tanke helt friställd från klasskampens verklighet. Det är alltid radikala proletära minoriteter (klassen-för-sig) som tar täten, som står längst fram på barrikaderna, som har hegemoni. Proletariatet som helhet agerar aldrig spontant som en enhet. Ett bra exempel på detta tar Beverly Silver upp i sin Forces of labor när hon beskriver en strejk vid General Motors. [Strejken] ”was planned and executed by a ‘militant minority’ of autoworkers who by ‘unexpectedly stopping the assembly line and sitting down inside the plant … catalyzed pro-union sentiment among the vast majority of apathetic workers’”.
För att bygga vidare på denna tankegång kan vi vända oss till skriften Pannekoek vs. Bordiga:
”För Bordiga uppstår medvetande först av allt i små grupper av arbetare. När massan tvingas agera leder dessa små grupper resten. Det materiella partiet är samlingen av små ledande grupper, de radikala minoriteterna. Rörelsen som definierar en klass nödvändiggör också ett parti. Men det partiet må existera materiellt men inte formellt. Det vill säga att klassens politiska rörelse inte nödvändigtvis är samlad i speciella formella organisationer kallade för parti, med medlemskort, mål och principer och interntidning. Partiet kan existera som en mer diffus rörelse, kanske som många grupper, där alla eller inte någon kan kallas för parti. Eller så kan det bestå av fraktioner av sådana grupper, eller av informella kontakter mellan individer som inte är medlemmar i någon grupp.
Vidare belyser man i samma text Marx analys i Den tyska ideologin:
Om endast en minoritet av klassen är medveten om sin position, sina intressen och sina revolutionära mål och innehar en vilja att uppnå det målet, då innehar en majoritet av klassen inte dessa attribut. Den demokratiska synpunkten som skulle sätta makten i klassmajoritetens händer, skulle sätta makten i händerna på de utan klassmedvetande eller revolutionär vilja. Men som Marx framhöll i Den tyska ideologin: »Den härskande klassens tankar är under varje epok de härskande tankarna» … Därför kommer en demokratisk makt, till och med en demokratisk arbetarmakt, sätta makten i händerna på kapitalet.”
Det gäller således att samordna och formera dessa proletariatets förtrupper, arbetaravantgarden – dvs. de proletära skikt som står längst fram där det smäller mot klassfienden. Detta är något vi arbetar för – både teoretiskt och praktiskt. Att då göra sig själv tandlös och urvattna alla revolutionära pretentioner för att försöka vinna ”den allmänna opinionen” och stryka borgerlig media medhårs är fullkomligt idiotiskt. Det kommer aldrig att lyckas om man får tro Marx (härskande klassens tankar och allt det där) och det är inte den tysta majoriteten som primärt är intressant utan de kämpande minoriteterna som tagit täten.
Att ha en mediastrategi i enstaka frågor och kamper är något helt annat. Den vulgäranarkistiska tanken att alltid skita i hur man framställs (vi klär oss i svart och kravallar oavsett sammanhang och politisk fråga!) är lika idiotiskt som att använda en vänsterdemokratisk jargong (förkasta allt politiskt våld och snacka om demokrati och mänskliga rättigheter) bara för att vinna åhörare. Vad det gäller är att hitta kontaktytor mellan de olika fraktionerna i det materiella partiet – och kan man använda media till detta ibland, fine.
MEN – vad vi vill komma fram till är att vi alltid måste vara beredda på att svartmålas och anklagas för allt möjligt i syfte att splittra oss kämpande proletärer sinsemellan (tänk ockupationsfestivalen i Malmö där man desperat försökte utmåla det som kravaller). Det ligger i klasskampens natur – borgarna är den härskande klassen och de kommer inte sky några medel för att behålla sin makt. Hetskampanjer, lögner, you name it. För oss gäller det bara att vara förberedda, rida ut skitstormen och formera partiet på bästa sätt. Vi vet att vi har rätt och talar sanning. Eller som finnarna skulle ha sagt:
[Sanningen är] ett ord som alltför ofta fruktats, kanske mest därför att sanningen är revolutionär. Vi deklarerar sanningen om oss själva, vår historia, vårt tänkande, vår revolution och vår organisation. Våra lösningar och vår historia är sanna därför att de är revolutionära.
Vi kommer att återkomma till frågan om Konfliktportalens riktning och innehåll i ett kommande inlägg.
Från Konfliktportalen.se: eiz skriver Det här med att tuffa till sig är inget för mig, jesper skriver Glöm den rödgröna röran, det är vi som är popvänstern!, Jinge skriver Afghanistan och Krigshetsarna, Krister B. Anana skriver Äntligen! Sommarprogram #2 är här!, Anders_S skriver Det är enkelt att åka med Västtrafik
12 Comments
Jisses, vad är dealen med Konfliktportalen? Har de inte läst ”Om organisering” av Camatte? (ladda här: http://www.batko.se/sv_dissident.php#issue3). Oavsett vad så sökte sig folk inte till radikal kritik för att de ville ha mer av det här samhället, målet är inte att ansamla medlemmar och göra sig till ytterligare alternativ att välja mellan. Att omstörta de samhälleliga förmedlingar som styr våra liv är ju just brottet med politiken, att styras kvällstidningarnas rubriker eller ”riskera” bli uppsträckt av Janne Josefsson i Debatt (osv.). Den politiska korrektheten tvingar i slutändan ner proletariatet på knä i ett ”dags att göra rätt för sig” oavsett genderbender, ekologiska varor och statligt betalad TV-licens.
Communism is for us not a state of affairs which is to be established, an ideal to which reality [will] have to adjust itself. We call communism the real movement which abolishes the present state of things. The conditions of this movement result from the premises now in existence /Marx The German ideology
Intressant inlägg!
Sen kan man ju (faktiskt) citera Mao för en gångs skull och göra det rätt, ang det där ”…MEN – vad vi vill komma fram till är att vi alltid måste vara beredda på att svartmålas och anklagas för allt möjligt i syfte att splittra oss…”
Mao sa någonting om att ”om fienden bekämpar dig så är det bra, för det bevisar att det mellan oss och fienden har dragits en skiljelinje. Om fienden angriper oss med makt och svartmålar oss, så är det ännu bättre. Det visar inte bara att vi har dragit en skiljelinje – utan också att vårt arbete har burit frukt.”
Känns lite bokstavsvänster att citera en stendöd kinesisk diktator, men jag tänkte på det citatet när jag läste den här posten. För övrigt får folk ta och skärpa sig, lite humor här och där har ingen dött av, och det finns väl ingen allvarlig människa som stöttar/supportar Mansonfamiljen och i synnerhet C. Manson? Kom igen. Det är sämre än att stödja KKK…
Jag håller med i att problemet med AK knappast är det provokativa med att skriva om Manson, man ska vara rätt stel för att bli upprörd, å andra sidan så är det ju en smula tonårigt att skrocka åt provokationsvärdet… det är väl ungefär samma skratt som SouthPark-skaparna, och lika intressant.
Problemet med AK är något helt annat, och det är att ni representerar en teorifientlig strömning i den utomparlamentariska vänstern. Nu kanske ni vill protestera, men se ovan – de har ju massvis med citat, uppenbarligen läser de en del osv. Men det gör saken bara ännu värre. Om ni blott vore den sortens teorifientliga praktiker som tycker att läsningen är för bögar eller akademiker så må det ju vara hänt, det finns gott om sådana och en del av dem gör bra saker, en del inte. Men ni representerar den strömningen som å ena sidan tycker att man ska lägga ned tid på att läsa, å andra sidan verkar fast bestämda att aldrig lära er något av det ni läser – det är dock inte så radikalt som man skulle kunna tänkas tro, trots att Deleuze och Vaneigem båda har formuleringar som kan tyda på det.
I den mån ni vänder er till teoretiska resonemang så verkar de aldrig bottna i en önskan att förstå kapitalismens mekanismer bättre, bara att putsa på er radikalism med en ny uppsättning citat som oftast rör sig på nivån av generella abstraktioner eller allra helst metaforer, så länge de avslutas med att kapitalismen/staten/territorialiseringen (det finns ingen som helst differentiering i er användning av begreppspar) ska krossas – om de dessutom lägger till ”med våld” så är ju allt perfa, in med det i citatsamlingen till nästa generella inlägg om vad det nu månde vara. I den mån ni känner till reella invändningar mot era ståndpunkter så slänger ni in brasklappar om att detta såklart inte får innebära en ”enkel funktionalism”, eller ”klassreduktionism” etc. för att sen fortsätta med resonemanget som fortfarande är just funktionalism och klassreduktionism.
Det tråkiga är att det här sättet att ”teoretisera” tycks ha en viss attraktionskraft på yngre aktivister som inte heller orkar göra ett gediget teoretiskt eller praktiskt arbete, och att ni dessutom lyckas tillräckligt väl med era ”provokationer” för att reta upp gamlingar och därmed hålla liv i en pseudodebatt om hur era texter är så radikala att de måste förtigas eller tystas av en reformistisk sossevänster. Men menlös+våld är bara gnuttan mer provocerande än menlös självt, och inget mått av slarviga nomadologin-läsningar kan dölja det, trots svordomar och gatsten.
(vilket förstås inte innebär att något annat på konfliktportalen nödvändigtvis är jättespännande)
eller som en annan skald skulle sagt
”you might fool the kids, but you don’t fool me”
”skitstormen”? Tillåt mej dryfta att AK har kollat på för lite trailer park boys, ”i’m in the eye of a shit-cane” heter det. Fortsätt plugga populärkultur!
Grattis till sällskapet i humorklubben. För ni har väl hört om fotbollsidioternas banderoll ”Det finns bara en Jackie Arklöv”. Den är ju jättekul med tanke på vad pajsaren hade för sig såväl i Bosnien som i Sverige, samt att han är någon sorts blatte-nazist! Visa att du har humor! Skratta! Det är brist på humor att inte förstå hur kul sånt här är!
Italia: Alltid trevligt att se gamla bekanta dyka upp. Vi sägs representera en strömning inom den utomparlamentariska vänstern som är anti-teoretisk i meningen att vi vägrar lära oss av det vi läser. Vi känner inte igen av oss i detta – vi läser för att lära. Det finns förstås massor av tjocka och svårlästa böcker som är nyttiga att läsa men som är dödande tråkiga – sådana läser vi inte då vi varken har lust eller ork. Vi siktar med vår teori att försöka nå upp till gamla Riff Raff snarare än Björkhagengruppens svindlande höjder. Vi vill skriva lättförståeligt men samtidigt med teoretisk tyngd. Vad gäller att förstå kapitalismens mekanismer bättre gör vi försök i denna riktning (som i fallet med inläggen om kriser) men utan att för den skull ha lusläst Grundrisse och Kapitalets olika delar från pärm till pärm. Vi sysslar med tämligen ofashionabla politiska läsningar i Harry Cleavers anda av texter vi kommer över. Alla finare nyanser av Marx värdelära som kräver djuplodande och krävande läsning av tegelstenar lämnar vi till de bokmalar som kan sina saker bättre än oss och därmed kan göra ”ett gediget teoretiskt eller praktiskt arbete”.
Påhoppet att vi alltid stoppar in lite våldsromantik i våra inlägg för sakens skull stämmer helt enkelt inte. Det är en onyanserad nidbild av vad vi sysslar med (vad vi anser om politiskt våld sägs bra i inlägget Någon som minns Linköping?). Vidare har vi inte stoppat näsan tillräckligt djupt i tillräckligt svåra böcker för att riktigt förstå vad du menar med att vi använder oss av begrepp som ”klassreduktionism” och ”funktionalism”. Oss veterligen har vi aldrig använt oss av de begreppen i något av det vi skrivit.
Slutligen kan vi hålla med om att vår läsning av Gilles Deleuze är bedrövlig. Karln är ju stört omöjlig att förstå.
Italia, berätta, snälla, hur vi ska förstå böckerna vi läser! För uppenbarligen finns de de som läser och som inte förstår utan just Din stora allvetande hjärna! Tänk, Italias guide till Kapitalet. Det vore något det! Äntligen får vi veta vad gubben EGENTLIGEN menade!
Bjön N >>> ”Grattis till sällskapet i humorklubben. För ni har väl hört om fotbollsidioternas banderoll “Det finns bara en Jackie Arklöv”. Den är ju jättekul med tanke på vad pajsaren hade för sig såväl i Bosnien som i Sverige, samt att han är någon sorts blatte-nazist! Visa att du har humor! Skratta! Det är brist på humor att inte förstå hur kul sånt här är!”
Seriöst, du måste fan vara den torraste och tråkigaste personen någonsin.
Jag garvar mig harmynt åt Charlie Manson-referenser i South Park och att Jackie var både nazist och neger. Det betyder inte att jag försvarar deras handlingar utan att jag har någon sorts humor, då må ogilla den men du måste ju ändå förstå när folk skämtar.
Ta inte i så att din PK-kropp spricker och kom ner på jorden.
men tristast av dom alla är ju… (*tadam*) ITALIA!
fan, jag är så jävla glad att AK är AK och att jag aldrig satt min fot i sthlm när det inte varit Salem-helg (vår bil kraschade i småland den 5/6 ‘04(eller var det ‘05?) när jag läser hans trötta, bittra och tokvänsteristiska/aliesbatiga töntkommentar. samtidigt dånar det sociala upploppen utanför mitt fönster och det är blåljus överallt. och ännu mindre än AK har man fattat. aint life grand.
Termen ”skrattar hela vägen till banken” måste också gälla de bankanställda och bankkunder som fått ett vapen uppkört i ansiktet av Arklöv och hans (påtända? och mordbenägna) kompisar, förutom de säkert storskrattande tidigare nämnda offren. Det är ju välkänt att de som utsätts för våldsamma rån aldrig får några kvardröjande psykiska skador av upplevelsen. – Nej, jag ser inte det roliga, och det gör ingen mogen och vuxen person. Att häva ur sig dumheter ”för att retas med borgarna” är omoget. Borgarna tar nämligen inte illa upp. De behöver sånt här trams.
I princip är hejaklacken på den här bloggen ungefär av samma skrot och korn som de som hejar på Mohamed Omar på hans småknasiga och ibland heltokiga blogg. Där står det nämligen ibland också vettiga saker, (både i bloggposter och kommentarer) men detta dränks i dumheterna. Och så går det väl här också.
Jaja kära Björn. Nu har du fått skriva humanistiska inlägg där din tes om att vi är omogna framgår tydligt. Du har också haft det dåliga omdömet att idiotförklarat våra vänner som delar våra analyser.
Detta är det sista av dessa typer av inlägg som går igenom.
/AK den vuxna omogna fraktionen
Känns ju lite tråkigt att Björn Nilsson inte kan se humor i allvarliga eller kontroversiella ting men varför han inte vill tillåta andra att göra det och där till rent av vill lägga något sorts ”moraliskt”filter på andra är rent underligt. Jobba på AK!
kan man inte skratta samtidigt det är det inte min revolution.