Autonoma Kärnan

Nu har vi nått bokstaven E och därmed slutet på vår resa (för den här gången). Vi ska försöka knyta samman alla lösa trådar.

Om vi ska börja med att reda ut ett missförstånd är inte den rådande krisen en finanskris i strikt mening utan snarare har vi att göra med en kris för nyliberalismen där det som avses med finanskris är ett moment. Om vi ska återknyta till tidigare inlägg kan vi säga att krisen befinner sig i gråzonen mellan en kris för kapitalismen som helhet och en kris inom kapitalismen. Det är en kris som kapitalismen måste lösa utan att fortsätta dosera med enbart nyliberalism – annars är det kort sagt kört.

Om vi ska börja med att stolpa upp de olika orsakerna till krisen för att få en bra överblick ser det ut som följer:

1) Misslyckandet för den nyliberala globaliseringens institutioner

2) Misslyckandet att nyliberalisera olje/energiindustrierna

3) Misslyckandet med att kontrollera lönekamperna (speciellt i Kina)

4) Framväxten av olika rörelser som kräver rätt till jord och resurser (t.ex. Bolivia, Indien, Nigeria)

5) Klasskampens inträde i finansvärlden genom det utökade användandet av konsumentkredit i USA för att komplettera orörliga eller fallande reallöner

Om vi ska ta dem i tur och ordning.

1) Den nyliberala globaliseringen är beroende av ett ramverk av lagar och regler som undanröjer hinder till handel och finansiella transaktioner, speciellt de transaktioner som sker från USA, Japan eller Västeuropa. Detta undanröjande tog först form under den tidigare keynesianska perioden men fick institutionell form med Världshandelsorganisationens (WTO) bildande 1994. WTO hade en ambitiös agenda att genomdriva – en fullständig globalisering av främst världshandeln och pengatransaktioner.

Detta skulle dock misslyckas pga. en ackumulation av kamper (som Negri och Hardt skulle säga):

a) upplopp och uppror riktade mot nyliberala strukturanpassningsprogram i Syd, såsom de i Zambia på 80-talet och Caracas 1989.

b) den alternativa globaliseringsrörelsen i Västeuropa och Nordamerika och dess många demonstrationer och blockader.

c) Många regeringar i Tredje världen vägrade att helt ge bort sin nationella suveränitet (speciellt över jordbruksproduktionen) till WTO, IMF och Världsbanken. Anledningen till denna ovilja kom inte från någon nyfunnen nationalism utan främst från trycket från de egna bonderörelserna (som de i Indien, Filippinerna och Bangladesh).

2) Det andra momentet i nyliberalismens kris uppkom när man försökte blåsa nytt liv i projektet genom krig, speciellt genom att man ville omvandla Iraks viktiga oljeindustri till en nyliberal mönsterindustri genom en invasion. Detta misslyckades i Irak pga. ett massivt väpnat motstånd. Vidare är världens oljeindustri fortfarande – i direkt kontrast till de nyliberala dogmerna – i händerna på nationella oljebolag och en  internationella kartell (OPEC) som försöker styra oljans marknadspris. USA:s ansträngningar att återuppliva nyliberalismen med vapenmakt har lämnat landet försvagat – både militärt och finansiellt.

3) Vad gäller kampen om löner har kapitalets strategi i USA lyckats väl. Reallönerna hålls nere och det går inte att spåra dagens kris till proletariatets lönekamper på samma sätt som under 1970-talets kris. Antalet strejker är lågt.

Men det nyliberala projektet är globalt och beroende av en global arbetsmarknad där man kan spela ut olika proletära skikt mot varandra, inte bara i USA utan i hela världen. Detta har misslyckats, t.ex. i Sydkorea och Indonesien i upprinnelsen till den asiatiska finanskrisen 1997. Sen dess har det främsta misslyckandet skett i Kina där lönekampen antagit enorma proportioner med dubbelsiffriga löneökningar och tusentals strejker och användandet av andra kampformer. Mer om detta senare.

4) Den nya inhägnadsrörelsen [New Enclosures] har främst använt sig av strukturanpassningsprogrammen och krig för att beslagta mark från den jordbrukande befolkningen i Tredje världen. Miljoner människor har visserligen drivits från sin mark och fråntagits resurser i Afrika och Sydamerika men framför allt har det varit en våldsam kamp mot denna inhägnadsrörelse, i Asien, Afrika och Sydamerika. Som exempel kan nämnas Bolivia med kampen om vatten och gas och kampen i Nigerdeltat mot Nigerias regering och de stora oljebolagen. Vissa menar att man nått en politisk gräns i letandet och utvinnandet av olja – en form av politisk Hubbert-kurva.

5) Nu kommer vi in på den finansiella sektorns framväxt. Den främsta anledningen till att kapitalet flydde ut i den finansiella sektorn var att kunna ackumulera utanför proletariatets räckvidd  och skapa ett skydd mot brinnande klasskamp. När kapitalet fick allt mindre avkastning på sina investeringar i den ”riktiga ekonomin” och inte kunde sälja sina varor (under den keynesianska erans kris) tog man till två viktiga åtgärder – å ena sidan tog man sin tillflykt till hedgefonder och derivatinstrument [derivatives] och å den andra sidan möjliggjorde man för det amerikanska proletariatet att använda konsumentkredit i en aldrig tidigare omfattning. Detta gjorde att amerikanska arbetare på kredit kunde köpa varor som kinesiska (och andra asiatiska) arbetare producerat billigt pga. låga löner och usla arbetsvillkor. Denna strategi, vars syfte var att skjuta upp den ständigt hotande krisen, var beroende av de höga profiter kinesiska kapitalister och andra kapitalister i Tredje världen kunde tvinga ur proletariatet – profiter som sedan kunde investeras i amerikanska kreditmarknader. Detta ledde i sin tur till att den finansiella sfären växte än mer.
Här återkommer vi till klasskampens betydelse – lönen för  för det kinesiska proletariatet må verka små i jämförelse med arbetare i USA eller Västeuropa även efter lika tillkämpade som enorma lönelyft men det spelar ingen roll. För att ta ett exempel – om en kinesisk arbetare tjänar en tiondel av vad en amerikansk arbetare tjänar är profit i en arbetsintensiv fabrik i Kina 100%. Om arbetaren tillkämpar sig en fördubbling av lönen skulle han/hon fortfarande bara ha en femtedel av den amerikanske arbetarens lön men profiten skulle falla med 50%. Därav klasskampens betydelse för dagens kris – då ekonomin är global behöver kapitalet kunna förlita sig på sin globala arbetsdelning.

Nu tappar vi nästan bort oss – vi skulle ju prata om den finansiella sektorn. När nyliberalismen bjöd in de amerikanska arbetarna till kreditens förlovade paradis (nåja) öppnades en ny arena för klasskamp. Med välfärdsstatens sammanbrott var arbetarna i USA tvungna att själva betala en större andel av sin egen reproduktion samtidigt som deras reallöner sjönk. Då de amerikanska arbetarna inte kunde hävda sig på arbetsplatserna och säkra pensioner, högre löner eller adekvat sjukvård fick man försöka hitta andra sätt att utöka lönen. Kapitalet erbjöd sig här att stå till tjänst- med studentlån, kreditkort, lån på hus etc. Grupper som tidigare nekats kredit (svarta, latinos, nyligen anlända invandrare, singelkvinnor etc.) fick nu grönt ljus.

Med att få tillgång till kreditsystemet i form av konsumentkredit var ingen promenad i parken. Att låna och betala av med ränta skär saftigt i lönerna och krediten binder arbetarna vid bostads- och aktiemarknaderna. Men det är ändå en framgång för arbetarna att kunna använda ”någon annans pengar” till att äga ens eget boende och slippa oroa sig för hyreshöjningar, att direkt kunna tillfredsställa sina konsumstionsbehov av varor, att få tillgång till utbildningar som i framtiden kommer att ge bättre och högre avlönade jobb etc. Denna synnerligen farliga arbetarstrategi vinglar mellan att använda kreditsystemet för att få tillgång till det sociala välståndet och att falla ner i skuldfällans avgrund.

Detta utslag av klasskamp, där man kämpar om villkoren att betala tillbaka lånen eller villkoren för bankrutt likväl som lagstiftning som ska skydda husägare från utmätningar av deras egendomar, är en bidragande orsak till den rådande krisen. För att citera oss själva:

Viktigt i sammanhanget är att påpeka att kreditrelationen, mellan kredittagare (gäldenär om man vill vara fancy) och fordringsägare (borgenär), som andra aspekter av kapitalets reproduktion, är en del av och formad av klassrelationen. Detta är kanske som allra tydligast i kamper rörande konsumentkredit där man kämpar över villkoren och priset (räntan) såväl som om en återbetalning någonsin kommer att ske (genom bankrutt eller att kredittagaren inte kan eller vill fullgöra sin del av avtalet).

Många inom högern menar att krisen främst är orsakad av att alltför många ”ovärdiga” bjudits in till kreditens heliga inre och inte kan betala tillbaka vad de är skyldiga. Eller som vi sagt i ett tidigare inlägg: Momentet av kris kommer in i leken när kredittagaren misslyckas med sina avbetalningar genom att inte lyckas sälja V’ eller AK.

Som vanligt(?) när vi skrivit i denna serie om krishanteringen vill det breda ut sig åt alla håll och kanter. Därför vill vi inte sätta punkt här (som vi tänkt) utan komma med ett avslutande inlägg med vår analys av krisen där vi väldigt pedagogiskt och sammanfattande går igenom våra frågor (som vi ställde i början av vår resa) och svarar dem en efter en.

På återseende.

Från Konfliktportalen.se: Jinge skriver Pirate Bay-bluffen?, Anders_S skriver Malmöpolisen kritiserar Lugna Gatan, Bo Myre skriver Lyssna! Safari i överklassdjungeln, 29/8, autonomak skriver Bokstaven E – nyliberalismens sista sommar?, eiz skriver Göran Skytte- en gåta.