”If there is hope, it lies in the proles” – George Orwell, 1984
I ett intressant inlägg på Dagens konflikt gav Roya Hakimnia en känga åt alla oss som försökt förklara SD:s framgångar med att peka på att den rasism detta uttrycker funnit sin näring i den hårda, kalla värld av hårda tag och osäkra anställningar vi lever i. Att man sagt att det primärt rör sig om missnöjesröster mot ett politiskt etablissemang som inte kan eller vill göra något åt denna nyliberala, sköna värld i första hand och om rasism i andra hand. Hon vill kalla SD-rösterna för deras rätta namn: rasism.
Inlägget har en poäng: man kan inte enbart kalla SD:s många röster för missnöjesröster. Visst finns det ett missnöje med sossarna och moderåttorna men det är ingen slump att dessa missnöjesröster hamnar hos SD och inte hos någon vänstersekt. Den nyliberala omstruktureringen av ekonomin har drabbat många hårt inom proletariatet och då den borgerliga hegemonin är så stark (det är nästintill omöjligt att i offentliga sammanhang formulera sociala och politiska problem i termer av klasskamp) har det blivit naturligt att frustrationen och vreden har formulerats i rasistiska termer – en de hunsades revansch där man sparkar nedåt. Visst, de som röstar på SD är rasister men det är inte rasismen i sig som är drivkraften. Det är ett väldigt ytligt och omarxistiskt angreppssätt. Att bara kalla arbetarklassröstarna för rasister och nöja sig med det är att se ytfenomenet och inte de grundläggande strukturer som orsakar att rasismen kan få fäste. Först måste man se att det faktiskt är en splittrad och osäker värld med en flexibel arbetsmarknad och en högervridning i politiken som möjliggjort att rasismen har kunnat slå rot. Ju mindre man diskuterar klasskamp och ju mer man i offentliga sammanhang hetsar mot invandrare (och då i synnerhet muslimer) desto mer utrymme får rasismen att kanalisera känslor av maktlösthet och frustration hos människor som marginaliseras. Som Andreas Malm skriver finns det en strukturell efterfrågan på någon att skylla på (muslimer) för den ojämlika och osäkra värld vi lever i då kapitalet inte vill förändra samhället som sådant – det skulle kosta pengar och gå emot profithetsen. Utan den strukturella efterfrågan på en syndabock skulle SD vara en piss i Mississippi.
Roya skriver vidare att ”ofta vill man sätta en pil mellan klassklyftor och rasism. Åt vilket håll den pilspetsen än ritas så leder den fel så länge den är enkelriktad. Rasismens historia är en historia som går ut och in ur kapitalismens historia. Utan varandras stöd skulle vi inte känna igen den ena eller den andra utsugningsideologin.” Det är i vår mening att blanda bort korten och inte se vilken oerhörd drivkraft kapitalismen har haft i utformandet av rasismen och hur den först fått genombrott då det passat kapitalets syften (som för att skilja mellan arbetarna i kolonierna och urinvånarna eller för att legitimera rovdrift, ockupationer och folkmord) – att helt enkelt se rasismens politiska ekonomi. Rasismen kommer alltid att existera under kapitalistiska produktionsbetingelser men kan bara att få en framträdande roll på samhällsscenen när det passar kapitalet. Kapitalism och rasism är inte jämbördiga. Med andra ord, kapitalism och rasism är inte ett och samma med det är tydligt vilket som överskuggar den andre när det kommer till den globala samhällsutvecklingen – de samverkar men på kapitalets villkor.
Om man som vi är marxister är proletariatet det huvudsakliga (men inte enda) subjektet för revolutionär förändring. Därför är det oerhört viktigt att studera och bekämpa alla reaktionära strömningar inom den klass som en gång ska förpassa hela kapitalismen till helvetets djupaste hål. Finns det något hopp återfinns det hos oss proletärer. Visst, många av de arbetare som röstade på SD är rasister men grunden i den rasismen går att spåra till ett missnöje med sakernas tillstånd, ett missnöje som i dessa tider av högervridning tar sig uttryck i att man sparkar nedåt och inte uppåt mot borgerskapet. Det handlar inte om att urskulda eller upplysa enskilda arbetare som röstar på SD utan på att kämpa för att motverka den borgerliga hegemonin, vinna segrar på gatan och på arbetsplatserna och underminera de grundvalar som rasismen står på.
Från Konfliktportalen.se: Anders_S skriver Idiotiskt att släppa ut minkar, Johan Frick skriver Acceptera det som händer, loaderrorready skriver Vem bryr sig?, Kaj Raving skriver Bättre skola när man följer forskningen, autonomak skriver Dagens vits
För mer vänsterbloggar besök www.konfliktportalen.se.
2 Comments
Bra tankar i stort.
Jag skulle vilja säga något självklart som det ändå är få som säger (kanske för att det ligger underförstått): rösterna på sd har sin grund i begär efter fascism och ordning. Dessa värden står ju även större delen av alliansen för, så att några ändå röstat på sd tycker jag kan ses som ett friskhetstecken i någon mån – det handlar om missnöjesröster från folk som hatar etablissemanget. Sen finns det naturligtvis en stor grupp som faktiskt är rasister, och den tragedin vägs väl knappt upp av tanken på missnöjesrösterna, men jag tror ändå att båda grupperna finns.
Längtan efter ordning dyker väl upp när både ”den materiella verkligheten” (jobbet osv) och berättelserna (kön, klass, ras, politik) blir osäkert. Allt fast förflyktigas – och då vill många ha något fast att hålla i. Svaret hos många inom vänstern verkar vara att gå tillbaka till ett tidigare, fastare och mer auktoritärt stadium – en fascistisering av vänstern, för att locka fasciströsterna. Jag tror att det är ett misstag och att vi ska hålla fast vid det bra som ”postmodernismen” (i brist på ett bättre ord) fört med sig, men samtidigt måste vi förstås överge teorirunket och våga vara tydliga, konkreta och kämpande.
Jag börjar tro mer och mer på Gilles Dauve’ syn på fascismen. Fall fascister och högerern kommer fram det betyder att vänster har redan missat tåget. Vår voluntärt exit från det politiska spelrummet parlimentaristisk demokrati eller den stora politiska diskussion som existerar runt världen har skappat en situation där den autonoma vänstern är inte relevant på grund att vi tar inte upp diskussionen och kampen imot borgarna, Kapitalet, eller kapitalet’s fascister.
Jag vill inte se en autonoma vänstern bli sossarna eller VP’s stormtrupp men vi måste ge oss in på dom diskussioner som tas upp som vikta frågor i den nyliberalla samhället. Mindre aktioner mitt in natten i arbetarklassens namn och mer aktioner riktat imot den hegemoniska diskussion som dom trycker på oss.
- WORD! AK