Autonoma Kärnan

Hey brother won’t you please open up your heart for me now
and sister the best dreams to dream are still for free
no more dead time with you on my mind with you by my side
our hungry hearts and this old world’s about to collide
let it begin tonight we’ll win, let it begin tonight we’ll win
let’s all share our dreams, all share our dreams, let’s all share our dreams under a communist moon
all share our dreams, let’s all share our dreams, all share our dreams under a communist moon

(The) International Noise Conspiracy – Communist moon

Här kommer vi in på vår uppgift som kommunister. Klasskonflikten existerar överallt och här och var stegras dess intensitet  – det är vid dessa hot spots det materiella partiet visar sina hydrahuvuden. Men denna mångfald, detta parti, är ännu diffust och behöver formeras. Mario Tronti menar att ”…the problem is that you need a centre. If there is no centre, then there is no organized form and you end up with a ‘para- movement’. ”

Det är här kommunisternas roll återfinns, för att underlätta skapandet av ett centrum, eller kanske hellre, riktning. I vår mening är kommunisterna den kraft som kan bidra med att formera det existerande, materiella partiet. Att sammanstråla olikheterna såsom olikheter, understödja uppblossande klasskamp, underlätta kommunikation och koordination och få mångfalden att dra åt samma håll genom att påtala klasskampens centrala plats. Med andra ord, understryka det man har gemensamt och vilken gemensam fiende man har i borgerskapet – arbetets, statens och krigets parti.

Med ett ord: kommunisterna understödjer överallt varje revolutionär rörelse mot de bestående sociala och politiska förhållandena. I alla dessa rörelser framhäver de egendomsfrågan, vilken mer eller mindre utvecklad form den än må ha tagit, som rörelsens grundfråga. – Karl Marx och Friedrich Engels, Det kommunistiska manifestet

Med andra ord gäller det att utifrån klasskampen formulera den politiska diagonal, eller politiska kompass om man så vill, som styr den revolutionära aktiviteten. Vi vänder oss alltså mot ett traditionellt, intersektionellt angreppssätt som vi menar mynnar ut i allt för ytliga analyser och svårigheter att greppa  samhällsdynamiken och kapitalismen som sista instans. Ett sådant problem med analysen kan man se i Royas analys av SD:s väljare. Även Hardt och Negri talar i boken Commonwealth om en revolutionär parallellism, där de olika kamperna mot rasism, sexism, kapitalism etc. måste röra sig i samma takt, likt benen på en tusenfoting. Ingen kamp, exempelvis klasskampen, kan ha större betydelse än de andra.

MEN – samhällets olika maktordningar lägger sig inte bekvämt på rad som ett pärlband där alla har lika stor betydelse. Med detta menar vi att produktionssättet är det ramverk som sätter villkoren för andra maktstrukturer. Olika maktordningar samverkar och förstärker varandra men vilket inflytande och betydelse de får villkoras av kapitalismen, av varuekonomins förmedlande roll. (Se vårt inlägg om rasism.) Nick Dyer-Witheford formulerar vår ståndpunkt på ett föredömligt sätt:

Patriarchal and racist logics are older than capital, mobilize fears and hatreds beyond its utilitarian economic understanding and are virulently active today. But they are now compelled to manifest themselves mediated through capital’s larger, overaching structure [...] Class- capital´s classification of its human resources -does tend to assert itself as definitive of social power. It is ”privileged” in all senses of the word – not because of any essential, ontological priority of economics over gender, ethnic or ecological relations, but because of society’s subordination to a system that compels key issues of sexuality, race and nature to revolve around a hub of profit. [...] Because capital’s a prori is profit … its logic in regard to the emancipation of women, racial justice and preservation of the enviroment is purely instrumental … it treats them as opportunities or impediments to accumulation.- Nick Dyer-Witheford, CyberMarx

Kamp mot sexism, homofobi och rasism är oerhört viktiga då kampen ökar proletärers livsutrymme, motverkar splittring inom klassen och minskar kapitalisternas möjligheter att spela ut oss mot varandra. Synen på vad som definieras som arbete, och följdaktligen definierar en sann proletär, är en politisk fråga. Som Kvinnopolitiskt forum formulerar saken: ”Vilket arbete som krävs för samhällets fortgående är en grundläggande fråga i all politisk analys och påverkas starkt av vilka maktordningar som är dominerande. I vårt samhälle är bilden av ‘den riktige arbetaren’ en föreställning med djupa rötter i den heteronormativa könsmaksordning vi lever i.”
Denna föreställning måste skjutas i sank och ersättas med en utgångspunkt där man ser proletariatet som en mångfald, eller multitud om man så vill, av olika kön, sexualiteter, raser etc. Därför håller vi med om Tiina Rosenbergs krav på en mer queer marxism, eller bättre, en intersektionell marxism som uppmärksammar skillnader men utan att göra dem till fetischer.
Att rabiat hävda att feminism och queerkamp får vänta till efter den kommunistiska revolutionen och att dessa frågor inte har någon plats när det kommer till revolutionär organisering är att de facto försvåra, om inte omöjliggöra, samma revolution och cementera rådande hierarkier.

En revolutionär organisation kan bara utgöra en enhetlig kritik av samhället, det vill säga en kritik som på intet vis är lierad med någon avskild makt någonstans på jorden, och en allomfattande kritik mot alla aspekter av det alienerade samhällslivet. Kombattanternas egna väsen är de enda vapnen i den revolutionära organisationens kamp mot klassamhället: en revolutionär organisation kan inte inom sig återskapa den söndring och hierarki som utmärker det förhärskande samhället. [...] den revolutionära rörelsen [måste] lära sig att den inte längre kan bekämpa alienationen i alienerade former. – Guy Debord, Skådespelssamhället

Vi kan alltså inte bekämpa kapitalet genom att organisera oss i ”alienerade former” (såsom en gubbig, könsblind organisationsstruktur) och detta är fortfarande lika sant idag som när den där grodätaren knåpade ihop sin bok på 60-talet. För att ta exemplet med tusenfotingen är det benen som får mångfalden att röra sig men klasskampen är huvudet som anger riktning.

Och varför är det då viktigt att klasskampen anger riktning? Jo, för att klasstrukturen, såsom den definitiva sociala makten, tillskriver betydelse till andra maktordningar och därmed kan agera som den gemensamma referenspunkt som olika radikala rörelser kan samlas kring, den gemensamhet som gör att man kan undvika alla reformistiska fallgropar och en fetischering av skillnader (”Alla lika, alla olika”). Feminism riskerar att reduceras till frågan om privat navelskåderi eller en varufeminism där vissa konsumtionsmönster idealiseras, queer blir ett färgstarkt, kommersiellt jippo alt. liberalt individprojekt som stryker heteronormativiteten medhårs och kampen mot rasism kan förvandlas till ett lika högtidligt som tomt vurmande för kulturella skillnader där man gärna har högtidsdagar eller nationella kampanjer som inte går till botten med problemet. Eller för att ta ett lösryckt citat av Deleuze: ”…differences, nothing but differences, in a peaceful coexistence in the Idea of social places and functions . . . but the name of Marx is sufficient to save [us] from this danger.”
Vi har inget till övers för Pridefestivalen eller Fredrick Federley men vi gillar Röda bögar och Göteborgs queerinstitut. Feministiskt Initiativ är hopplösa parlamentariker medan Kvinnopolitiskt forum är the shit. Som skräckexempel kan man nämna tidningen Arena som visar hur illa det kan gå när man utgår från mantrat ras, kön, sexualitet utan någon ansats till klasskamp. Allt man får är en för det kapitalistiska systemet lättsmält soppa av illa täckt liberalism, uddlös kvasiradikalism och avancerad postmodernism som omöjliggör all slags enhet.

För att kunna agera på detta sätt krävs det givetvis att kommunisterna erhåller en hegemonisk position inom de sociala rörelserna. Denna hegemoni erhålls inte genom dolda agendor, försök att stjäla eller värva medlemmar från andra strömningar eller påstridiga tjötpellar som försöker ta över existerande kamper utan genom något så enkelt som att ha den skarpaste analysen och den vettigaste praktiken. Det positiva exemplets smittande makt – inte som en extern elit av specialister och intellektuella som vill påtvinga klassen sina teser (och underordna den i en stel, hierarkisk partiform) utan en intern del av klassen, som deltar på ett osekteristiskt vis och påtalar djupet i den uppgift som proletariatet står inför.

Vi uppträder på så sätt inte doktrinärt mot världen med en ny princip: Här är sanningen, fall på knä! Vi utvecklar för världen nya principer ur världens egna principer. Vi säger den inte: Sluta upp med dina strider, de är bara dumheter; vi skall ge dig den rätta kampparollen. Vi förklarar bara för den varför den egentligen kämpar, och medvetandet [därom] är något som den måste tillägna sig även om den inte vill. – Karl Marx, Brev till Arnold Ruge 1943

Med andra ord vill vi inte att man ska eftersträva ett trist stalinistparti där alla olikheter reducerats till en enhetlig koloss där alla marscherar i samma takt. Lika lite är vi totalspontanister som tror att revolutionen på något magiskt vis återfinns i alla enskilda kamper. Man kan inte spreta åt hur många håll som helst utan det krävs någon form av enhet. Det krävs att man tillsammans rör sig åt samma håll, att kamperna cirkulerar, kommunicerar och fördjupas. Här kan kommunister agera som en katalysator för klasskampen. Ett bra exempel är Förbundet Arbetarsolidaritet som inrättat en stridsfond för att stödja vilda strejker och som konkret understödjer proletärers klasskamp utan att försöka underordna den några egna agendor eller tidlösa organisationsfetischer.
Alltså, man behöver politisk organisering för att det materiella partiet ska få diffusa konturer av formell enhet, inte genom att alla ska samlas i samma lyckliga massparti utan genom att kommunicera med varandra, ge varandra stöd och agera tillsammans. Med andra ord bli ett diffust parti som kan leda proletariatet ut från den kapitalistiska förhistorien och in i kommunismen. Men hur ska denna organisering se ut idag? Hur ska det materiella partiet kunna organiseras utan att reduceras till formell, leninistisk byråkrati? Vilken konkret form ska det diffusa partiet ta? Om detta ska vi prata  i nästa inlägg.