Shut your mouth, this is the age of freedom!?
gagged masses, who are the ones that lead us?
disregarded system, and it’s set up by who?
uses so many, but it benefits so few
with our silence we vote for continuation
with our silence we bow down to oppression
we try to deny, that we still have a choice
but I will bite, the hand that tries to feed us
promises of salvation, golden dreams to assure apathy
with our silence we vote for continuation
with our silence we bow down to oppression
But will we remain content?, will we remain silent and happy?
Refused – Our silence
Vår revolutionsserie tuffar på och om vi nu har enats om vad partiet är (och inte är) samt vilken uppgift kommunister har i skapandet av det diffusa partiet kan vi gå vidare till att diskutera om hur detta diffusa parti ska se ut rent organisationsmässigt. Hur ska det organiseras? Partiet måste formeras men vilken form ska det ta? Detta ska vi svara på i dagens inlägg. Vi ska säga att vi varit inne och nosat på det i slutet av förra inlägget men nu ska vi gå vidare och fördjupa analysen.
En första grundläggande iakttagelse man måste göra när man pratar om politisk organisering är att den måste stå i korrelation till produktionsprocessens organisering, med proletariatets klassammansättning och dess spontana klasskamp. Med andra ord, den politiska organiseringen måste utgå från produktionens skiftande utseende och den spontana kamp som denna produktionsform föder för att ha någon form av relevans och förankring som ger möjlighet att förinta kapitalets välde. Håller man hårdnackat på en tidlös organisationsstruktur blir man snabbt akterseglad av historien som av klasskampens tryck tvingas framåt. Ändras klassammansättningen måste organisationen, det materiella partiets formering, också ändras.
För att ta ett steg tillbaka och förklara vad vi egentligen menar med det här får vi spola bandet tillbaka till slutet av 1800-talet.
Först måste vi konstatera att det alltid har funnits en dominerande typ av arbete och arbetare inom klassens sammansättning, en hegemonisk figur som arbetar inom produktionens dominerande sektor. Under slutet av artonhundratalet kom proletariatets sammansättning att domineras av vad autonomisterna kallar yrkesarbetaren. Klassen dominerades då av arbetare som fortfarande var del av en hantverkartradition, dvs. arbetare som hade kontroll över produktionsprocessen och hade en stor hantverksskicklighet. Yrkesarbetarens kamper och politiska klassammansättning centrerades kring det yrkesrevolutionära (leninistiska) förtruppspartiet och krav på självförvaltning, vilket rimmade väl med deras yrkesskicklighet och dominerande plats i produktionens hierarkier, kulminerade vid slutet av 1910-talet med revolutioner runtom i Europa. Med andra ord kan man konstatera att det materiella partiet samlades kring det formella partiet som var det adekvata organisatoriska uttrycket för den rådande klassammansättningen.
Kapitalets svar på dessa kamper blev att splittra yrkesarbetarna genom att införa icke-kvalificerat arbete i fabrikerna samt införa taylorism och fordism. Taylorism var en teori som syftade till att maximera produktiviteten. Detta gjorde man genom att arbetsuppgifterna bröts ned i komponenter och därefter återskapades arbetet som det borde utföras. Man tog helt enkelt tid på olika arbetsmoment och försökte minimera ”onödiga” rörelser och mikropauser. Man framhöll planeringens betydelse och betoningen av ”materiella incitament” (t ex individuella ackord) som motivation för att arbeta hårdare. Fordismen var en ekonomisk doktrin där ekonomin karaktäriserades av långa anställningar, trygghet och det löpande bandet.
För proletariatets nya sammansättning innebar detta att en ny hegemonisk figur steg fram, nämligen massarbetaren. Detta var en arbetare som arbetade i fabriker vid det löpande bandet utan speciell utbildning och som det krävdes oerhört många av och där alla var utbytbara. Denna nya klassammansättning fann snart sitt spontana uttryck i arbetsvägran mot det själsdödande fabriksarbetet och den organisationsform som motsvarade denna nya klassammansättning var massförtruppen (”mass vanguard”). Med massförtruppen avses en massorganisation som uppstår inom proletariatet, centrerad kring fabrikernas massarbetare, och som tar ledningen över klassen i klasskampen. Massförtruppen var alltså det organisatoriska uttryck som det materiella partiet tog sig, utan att längre formaliseras i ett yrkesrevolutionärt parti (som var fallet med yrkesarbetaren).
Våldsamma kamper skakade kapitalismen under 1960-70-talen när studenter och arbetare genom arbetsvägran, kravaller och vilda strejker slogs mot kapitalet i metropolerna och väpnade kamper mot kolonialmakterna utspelades i kolonierna. Kapitalet tvingades än en gång på defensiven och såg sig tvungen omstrukturera produktionen för att göra sig av med massarbetarna och därmed massförtruppens materiella bas. Fabrikerna automatiserades i stor utsträckning efter upproren under 1960–70-talen vilket dekomponerade de stridbara arbetarna vid det löpande bandet. Klassenhetens spets i form av massförtruppen i de jättelika fabrikerna upplöstes och kampviljan avtog.
Denna dekomponering, eller splittring, går att se i skiftet från fordism till post-fordism. Fordismen var som sagt en ekonomisk doktrin där ekonomin karaktäriserades av långa anställningar, trygghet och det löpande bandet. Post-fordismen däremot präglas av en mer prekär, rörlig och flexibel arbetsmarknad. Den är osäker därför att man som proletär inte erbjuds tillsvidareanställningar, rörlig därför att proletärer får byta mer ofta mellan olika jobb, flexibel därför att man som anställd måste vara duktig på att kommunicera och kunna anpassa sig efter många olika uppgifter och krav. Vi har således en uppsplittrad arbetsmarknad där man inte har samma arbetskamrater år efter år eller samlas på enorma arbetsplatser (även om de finns kvar en del av dessa jättar i bl.a. Kina). Den typ av arbetare som intar en hegemonisk ställning inom den kapitalistiska produktionen är istället den prekäre arbetaren men den prekäre arbetaren skiljer sig från sina föregångare. Mer om detta nedan.
Uppmärksamma läsare som hängt med oss ett tag ser här att vi bytt åsikt. Tidigare låg vi betydligt närmare Antonio Negris tes om det immateriella arbetets hegemoni och teorin om samhällsarbetare men vi har istället nyanserat bilden något. Den empiriska grunden för samhällsarbetaren och dess status som hegemonisk figur är helt enkelt undermålig – vi erkänner det immateriella arbetets existens men inte dess hegemoni. Filosofiska spekulationer i all ära – vi vill ha mer på fötterna innan vi erkänner en ny hegemoni inom klassen.
Istället är det mer fruktbart att se den uppsplittrade, prekära arbetskraften som indelad i tre olika delar: det immateriella arbetet (som karaktäriseras av kommunikation, affektivt arbete och skapandet av sociala relationer), det materiella (det gamla hederliga tillverkningsarbetet som producerar mat, Playstations och dina jeans) och slutligen det utarmade arbetet (detta är den del av proletariatet som lever i ghetton eller på gatan och ofta återfinns inom den informella sektorn av ekonomin och som betraktas som överflödiga av kapitalet).
Ingen del har erhållit en hegemonisk position inom den kapitalistiska produktionen men olika delar har dock olika strukturell makt beroende på deras ställning i produktionen. Exempelvis hamnarbetare har en större strukturell slagkraft bakom sina krav än folk som jobbar på offentliga skolor då de är essentiella för kapitalets logistik men det handlar mer om en kvantitativ skillnad än en kvalitativ (som fallet var med massarbetaren). I den globala ekonomin finns det ingen enstaka dominerande sektor utan snarare produktionsflöden och nätverk där vissa noder är något mer betydelsefulla än andra men utan att vara hegemonisk. Det är vissa gränsöverskridande, post-fordistiska praktiker och organiseringsprinciper (såsom flexibilitet) som skapar den dominerande, prekäre arbetaren, oavsett vad man i slutändan producerar. Även inom de branscher där heltidsanställningar fortfarande dominerar eroderas sakta men säkert tryggheten genom post-fordistiska framstötar. Det går att se i alla de branscher där heltidsanställda sakta men säkert ersätts av bemanningspersonal.
För att kunna sy ihop denna uppsplittrade klassammansättning i en politisk klassammansättning krävs en adekvat organisering. Vilka vaga konturer av formell organisering behöver då det materiella partiet, eller hellre, det diffusa partiet?
Jo, surprise, surprise, den organisationsstruktur som bäst överensstämmer med dagens sammansättning av proletariatets skilda delar är nätverksformen. Den prekäre arbetarens politiska klassammansättning är inte given (som massförtruppen som sprang ur massarbetarens fabriker) utan måste skapas av dess uppsplittrade beståndsdelar. Den måste vara flexibel, rörlig och inkluderande för att kunna ha någon form av politisk effektivitet. Nätverket motsvarar bäst det materiella partiets behov av att ”tillsammans rör[a] sig åt samma håll, att kamperna cirkulerar, kommunicerar och fördjupas.”
Det diffusa partiet, som klassens interna förtrupp, behöver alltså kopplas samman som ett nätverk, eller en svärm kanske någon skulle säga, som inte styrs av någon föråldrad leninistisk elit utan enbart av klasskampens politiska hegemoni.
Svärmen som vi ser framträda i de nya politiska nätverken … är sammansatt av en mängd av olika kreativa aktörer. Detta tillför ytterligare nivåer av komplexitet till denna modell. Medlemmarna i … [svärmen, nätverksförtruppen] behöver inte bli lika eller förkasta sin kreativitet för att kunna kommunicera och samarbeta med varandra. De fortsätter vara olika ifråga om etnicitet, kön, sexualitet och så vidare. Vad vi måste kunna förstå är den kollektiva intelligens [och slagkraft! Vår anm.] som kan framträda ur kommunikationen och samarbetet i en sådan varierad multiplicitet.- Hardt och Negri, Multituden.
Den röda tråd som förenar oss och som gör att vi kan agera tillsammans är inte bara vår gemensamma situation i det att vi tvingas jobba (eller förpassas till periferin som överflödig), alieneras och underkastas kapitalets exploatering utan att vi hatar det. Ska vi alla tvingas in i en standardiserad form (Här sysslar vi bara med seriös klasskamp!) som knappt passar in på någon i denna prekärt sköna, nya värld dör vi snart alla i den tristessfyllda, grå stalinistdöden.
Vad ska då detta nätverksformade, diffusa parti egentligen göra? Jo, skapa, etablera och utvidga en motmakt. Mer om detta i nästa inlägg.
Från Konfliktportalen.se: Kaj Raving skriver Löner och arvoden i Nybro kommun, Johan Frick skriver När du trodde det var ute med dig, Stefan Bergmark skriver Medan vintern och högern triumferar, Bo Myre skriver Thessaloniki 4 inför rätta, Röda Lund skriver Ohly eller Sjöstedt?, kritiskkultur skriver Ny ledare för V?
För mer vänsterbloggar besök www.konfliktportalen.se.
