Autonoma Kärnan

Bloodred, pitch black, yeah!
Tired of being expendable in their community
And while you swallow every image they present
We’ll sing the songs to fan the flames of discontent

-Refused, Worthless is the freedom bought

Om vi ska gå vidare och diskutera val av metod tänkte vi damma av gamla slitna begrepp som socialism, anarkism och kommunism. Vi kommer inte här att använda begreppen som vi är vana vid (som olika ideologier som ofta står i motsatsförhållanden till varandra) utan mer som angreppssätt som uttrycker metoder, eller taktiker om man så vill, som motsvarar motmaktens olika moment.

Alltså, socialismen motsvarar motståndet, anarkismen upproret och kommunismen den konstituerande makten.Vad fan menar vi då egentligen? Ha lite tålamod så ska vi förklara.

Att handla socialistiskt är att agera antingen via offentliga kanaler (fackföreningar, parlamentariska partier) eller självständigt på en kollektiv nivå och åstadkomma bättre villkor på arbetet (längre raster, lägre arbetstempo etc.). Självreduktion (såsom Planka.nu) där de individuella motståndshandlingarna (som plankning) görs till kollektiva kamper är ett annat exempel på en socialistisk praktik. Det kan även röra sig om att tvinga staten till omfördelning, att öka vårt livsutrymme genom lagstiftning (som att stoppa övervakningssamhällets framfart) och omfattande välfärd (eller bekämpa nedskärningar i densamma). Motståndet, vardagens mikrokamper och kampen för att göra den kapitalistiska buren rymligare, motsvarar således socialismen.

För att göra alla insurrektionella anarkister glada motsvaras som sagt upproret av anarkismen. Den anarkistiska praktiken underblåser den destituerande makten och urholkar de auktoriteter som kapitalet vilar på (staten, fackföreningar, parlamentariska partier etc.). Det kan handla om våldsamma konfrontationer med ordningsmakten men kan lika gärna handla om förstörelse eller massexproprieringar av egendom, ohörsamhet mot utdelade order oavsett om det är en fackföreningsgubbe eller snut som pekar med hela handen, organiserad arbetsvägran och en allmän ovilja att lyda.

Sist men absolut inte minst kommer den konstituerande makten som motsvaras av vår älskade kommunism. En kommunistisk praktik undandrar sig kapitalets välde och producerar en utsida som bygger på egendomsgemenskap, glädje och oförmedlat deltagande. Till exempel skapandet av nyttigheter som varken är privata eller offentliga utan gemensamma (sociala center, fri nedladdning, ockuperad odlingsmark som brukas tillsammans, egenskapade kvartersparker etc.) kan ses som uttryck för denna kommunism. Med andra ord allmänningar i ordets sanna bemärkelse. Man skulle till och med kunna gå så långt som Nick Dyer-Witheford och kalla denna kommunism för commonism där allmänningen är ”elementarformen för ett samhälle bortom kapitalet.”

Anledningen till att vi dragit in de gamla begreppen socialism, anarkism och kommunism är för att undvika de ideologiska skyttegravskrig som ofta uppkommer mellan dessa strömningar. Istället, menar vi, måste vi se hur dessa olika ideologier motsvarar olika angreppssätt, eller moment, i motmaktsformationen och att behöver varandra. Socialismen ger oss det svängrum vi behöver, anarkismen gör upp räkningen med den gamla ordningen och kommunismen bygger det nya samhället ur skalet av den gamla världen. Våra metoder får inte begränsas av en rädsla för att anses som sossiga eller att bli utdefinierade som avgrundsvänster. Några kamrater har formulerat det på ett bra sätt (men även om vi läser Lenin är vi inte några vänner av bolsjevism):

Den politiska organisationens primära funktion är att förena alla konflikter i en strategi. Från Torneå till Helsingfors, från Rovaniemi till Tampere. Målet är fiendens förintande – den kapitalistiska staten. Bara de interna diskussionerna inom organisationen kan avgöra vilken taktik som används (från parlamentarism till förslag om öppet uppror). Bolsjevism har alltid kunnat inkludera flera olika taktiker. Bolsjevismen dansar till Isadora Duncans multituda rytm.

Utan någon socialism blir anarkism och kommunism världsfrånvänd och likgiltig inför de dagsfrågor som berör proletariatets vardag, socialism utan anarkistiska och kommunistiska inslag blir sossetrist vurmande för välfärdsstaten medan anarkism utan socialism och kommunism blir adrenalinstinn upprorsromantik. Men kommunismen då?
Jo, kanske kan man se socialismen och anarkismen som dess livsnödvändiga förutsättningar, eller bättre, som dess interna byggstenar som möjliggör kommunismen överhuvudtaget. Folk som halsstarrigt fokuserar på enbart socialism eller anarkism blir ideologer i ordets absolut sämsta mening, försvarare av den rätta läran och den rätta metoden, i ett åsiktskrig som bara borgerligheten tjänar på (och som effektivt blockerar revolutionära strävanden). Istället måste vi agera kommunistiskt, utan ideologiska skygglappar, utifrån vad som situationen kräver. Att alltid försöka med samma lösning oavsett vad problemet är bäddar för misslyckanden, om än storstilade sådana. Olika situationer kräver olika doser av socialism eller anarkism men alltid en rejäl skopa kommunism.
Ju mer intensiv och djupgående en revolutionär situation blir, desto mer blir socialismen överspelad och övergår till att bli ett hinder som måste övervinnas genom offensiv anarkism. Tänk bara på alla etablerade sossepa(r)tiers och fackföreningars försök att tämja revolutionära, kommunistiska strömningar och hindra uppkomsten av en revolution genom att försöka kanalisera tillbaka alla revolutionära begär till dagskrav som kapitalismen kan tillgodose. Minnena av spartakisternas öde, italienska kommunistpartiets angrepp på Autonomia-rörelsen etc. ligger alltför färskt i vårt minne. Vid en brytpunkt där revolutionen är överhängande måste det kommunistiska projektet bli anarkistiskt, när den gamla världens institutioner inte kan erbjuda mer och den kapitalistiska buren har nått sin smärtgräns. ”Militant communism is true anarchism”. (Negri)

Vi hoppas att ni har haft lika kul som vi under denna revolutionsserie men nu är den över. Vi har haft nöjet att lansera lite nya begrepp såsom det diffusa partiet och läst Lenin. För att avrunda med några bevingade ord från ordförande Negri: ”The communist struggle coherently becomes the struggle against work, against the State, against the law that constitutes the specific authoritarian form of the relationship between the State and the organization of labor.” Den där gubben har inte alltid varit totalt insnöad på biopolitiskt arbete och cyborger. På återseende!

Från Konfliktportalen.se: Feline Flodin skriver Del 2: Mellan samhälle, kön och psykofarmaka, Kaj Raving skriver Knarka ansvarsfullt – rök heroin istället för att injicera, kritiskkultur skriver Frasier gillar kvinnounderkläder – So what?!, Jöran Fagerlund skriver Bra diskussioner om personligt ansvar för miljöarbetet på studiecirkel för nya medlemmar, Röda Lund skriver Solidarité avec le peuple de la Tunisie et l’Algérie, autonomak skriver Poetry written in gasoline

För mer vänsterbloggar besök www.konfliktportalen.se.