Autonoma Kärnan

(Här följer en text formulerad av några finska autonomister som varit en stor inspirationskälla till vår revolutionsserie i allmänhet och våra tankar kring partiet i synnerhet. Vi står för översättningen från engelska och alla missar i språk, översättning, whatever får ni således tillskriva oss. – AK)

Tänkandets bepansring: från think tank till tank think

Vänstern, även den radikala vänstern, har länge plågats av ett förfall ned i ett tillstånd vi kan kalla liberalism. Kravet på makt, vilket tillhör vänstertraditionen, har ersatts av ett försvar för rättigheter och en kultur av ändlösa diskussioner. Det politiska beslutet och tanken på att krossa fienden har fullständigt fått kapitulera och istället ersatts av en habermasisk diskursivitet och krav på öppenhet. Vänstern har även internt förlorat sin förmåga och sin ansats att framstå som ett politiskt ”parti”. Nu för tiden är det även väldigt svårt att skilja den radikala vänstern från miljörörelsen. Det är faktiskt så att de gröna kan kräva makt, om än begränsad makt men i vilket fall makt, på ett bättre sätt än den radikala vänstern. Det har skett en liberalisering av både vänstern och den radikala vänstern.

I denna kontext är det tämligen komiskt att det botemedel mot krisen som oftast förs fram inte är stärkandet av makt och partitänkande utan istället själva anledningen till denna kris: omvandlingen till ett NGO-liknande åsiktsmaskineri, som a priori vägrar att använda makt och som förordar gemensamma diskussioner.

Detta fenomen har dykt upp i många olika politiska kontexter där diskussionen och beslutandeprocessen har blivit viktigare än själva beslutet. Dessa ändlösa diskussioner. Det är dags att sätta tre kategorier i centrum för politisk handling: beslut, fiende och parti. Vad detta innebär i praktiken är att röra sig bort från de teoretiska ståndpunkter som vi identifierar med multitud, prekariat och imperiet när de dras till det extrema.

Light-aktivism är den politiska formen för dessa teoretiska perspektiv. Det är en politisk form som förnekar fiendens existens, behovet av att krossa fienden samt den politiska maktens centrala position. I dess ställe erbjuds en evig, olöst dualism mellan kapital och multitud, med andra ord en maktlös vänster. Självklart kommer vi inte att kasta kategorierna multitud, prekariat och imperiet på historiens skräphög. Men vi vill att de ska vara mer än argument i vars namn alla tänkta tankar kan tolkas som produktion eller motstånd men utan åtagandet att krossa fienden eller utan bevis för den ekonomiska vetenskapen. Det är av högsta vikt för oss att foga samman proletariat (i dess multituda form), klasskamp (som en process med målet att krossa fienden) och parti (som en syntes mellan det proletära varats funktioner och fiendens krossande).

Vi tolkar parti i dess marxska form och då speciellt på det ställe där det dyker upp i ett omisskänneligt verk: ”den proletära klassen som anarkins parti, socialismens, kommunismens parti.” Denna definition av parti som Karl Marx formulerat är för oss den heligaste av doktriner: klassen är partiet. Å andra sidan fogar vi även samman våra fiender: borgerskapet – arbetets, statens och krigets parti.

Dessa båda partier har alltför ofta blivit bortglömda. Alltför många gånger har det lämnats osagt att det multituda proletariatets mål inte kan vara något annat än upphävandet av det nuvarande tillståndet: kapitalismens, arbetets och statens förgörelse. Det är endast utifrån denna premiss vi kan diskutera samhällslön, sociala center och graffiti.

På den teoretiska nivån föreslår vi alltså en bepansring av vårt tänkande. Vi är inte intresserade av think tankarnas ändlösa diskussioner utan vi är snarare intresserade av ett bepansrat tänkande som rullar över all postmodern sorglöshet: tank think. Ett tänkande som stöpts i en form från ett solitt stycke stål utan några postmoderna ådror eller sprickor. Tank think är sanningen. Ett ord som alltför ofta fruktats, kanske mest därför att sanningen är revolutionär. Vi deklarerar sanningen om oss själva, vår historia, vårt tänkande, vår revolution och vår organisation. Våra lösningar och vår historia är sanna därför att de är revolutionära.

Vår kamp

Vi definierar oss själva som autonomister. Vår politiska position i Finland har formulerats sedan år 1997. I oktober 1999, en månad innan händelserna i Seattle, skapade vi en politisk mobilisering i Tampere i samband med ett EU-toppmöte.

Vi tillförde nya metoder för självorganisering till den finska och globala sociala rörelsen. Delvis förmedlades organisationsmetoden och traditionen från 1970-och 1980-talets historiska Autonomia-rörelse till denna nya rörelse.

Och delvis hade de mest intelligenta handlingsformerna och djurrättsrörelsen inflytande på vår dåtida subjektivitet. Samtidigt anpassade vi dessa metoder med handlingsscheman från den tyska Autonome-rörelsen. Såvitt vi vet var vi de första att använda en ljudanläggning i en demonstration i vårt land, för första gången utrustades en försvarsorganisation med politiska verktyg, och för första gången användes ”flaggata (?)”-taktiken i en demonstration. På det politiska planet hamrade vi in tanken att under en demonstration under EU-toppmötet slåss vi inte på ett NGO-liknande sätt “för det goda och mot det onda” utan snarare borde vi fokusera våra krafter kring ett tema. Det tema som vi införde i de finska och europeiska rörelserna var migration. Självfallet inser vi att många inblandade kamrater nu är del av light-aktivismen. För oss är inte detta ett problem.

Utifrån vår analys och våra positioner utvecklades år 2000 de vita overallernas politiska organisation. Det var ett försök att bygga en global organisation underifrån och utanför traditionella marxist-leninistiska mönster. Med våra svenska, amerikanska, engelska och italienska kamrater upplevde vi konflikterna i Prag, Göteborg och Genua. Dessa konflikter där man sköt mot oss, där våra kamrater sårades och vår kamrat Carlo Giuliani mördades. För många människor i vår organisation var det ett elddop. För andra var det en upprepning och bevis på den politiska konfliktens yttersta form.

Den globala aktiviteten bland de vita overallerna förändrade attityderna till konflikt i Finland. Under år 2000 slogs de vita overallerna med polis på Kauppatori-torget i Helsingfors i samband med ”snyltar-festen (?)” (”Kuokkavierasjuhlat”).  Innan det hade dussintals av våra kamrater deltagit i motståndet mot toppmötet i Prag i de vita overallernas block. I Göteborg 2001 slutade det med att de finska vita overallerna blev föremål för en våldsam polisattack, med andra ord belägringen av Hvitfeldtska gymnasiet och de vita overallernas försök att bryta polisblockaden. Inte heller kommer vi att glömma att våra kamrater deltog i zapatista-karavanen i Chiapas, Mexiko, vilket fördjupade vår förståelse av zapatisternas unika handlingskultur, vilket har varit en stor inspirationskälla för oss.

I november 2001 gav de vita overallerna upp sin identitet och antog en ny definition: “de olydiga”. Vi deltog i den processen. I Helsingfors var de olydiga involverade I den nya vågen av ockupationer vars syfte var att skapa ett autonomt, socialt center i enlighet med våra tankar. De olydiga var även involverade i den sista ”snyltar-festen” [the gate-crasher party], där taktiken med olika block användes. Demonstrationen orsakade allvarliga sammanstötningar med polisen i centrala Helsingfors och försvårade det traditionella firandet av självständighetsdagen.

Under åren 2001-2003 deltog de olydiga i många olika aktiviteter: från ockupationen av finska invandrarverket till gömmandet av flyktingar, från ockupationer av sociala centra till kampanjen för gratis kollektivtrafik. Man får inte heller glömma det viktiga arbete som utfördes hos de grönas ungdomsförbund genom att göra denna organisation till en viktig politisk kanal. De vita overallerna förtjänar beröm för att de lyckats göra de grönas ungdomsförbund till den mest dynamiska av de etablerade politiska ungdomsförbunden i Finland. Vi behöver inte heller skyla över faktumet att på de ställen där klassammansättningen varit traditionellt industriell så har våra kamrater arbetat på ett framgångsrikt sätt inom ramarna för Vänsteralliansen (Vasemmistoliitto) och dess ungdomsförbund. Partiet betyder precis detta: förmågan att agera i olika sammanhang beroende på klassens sammansättning. Där det immateriella arbetet är hegemoniskt har man på det institutionella planet främst arbetat genom  de gröna och där industriarbetet är hegemoniskt har man främst arbetat genom vänsteralliansen. Men det är viktigt att betona att vi aldrig skapat våra egna fraktioner inom dessa partier eller ungdomsförbund. Våra kamrater har alltid varit lojala och öppet deklarerat sina åsikter.

I juli 2003 nådde de olydiga sin politiska vägs ände med tänkvärda ord från texten ”Sunset Boulevard”: ”Sociala rörelser handlar inte om humanism, värderingar eller det chomskyistiska förverkligandet av den goda mänskliga naturen. Självklart är det bra att ibland framstå som naiva men detta bortser inte från den faktiska existensen av ett politiskt subjekt och en politisk vilja. Vi har inte skänkt ett namn till vår organisation, vårt subjekt eller ens vår vilja även om vi under de gångna tre till fyra åren har gett det många namn. Vi tänker nu på vad som kommer att utgöra rörelsen om 10 år, vad som kommer att vara dess metoder, på vilka nivåer den kommer att skapa konflikter, vad vår roll som en organisation kommer att vara i den rörelsen, vilka som kommer att vara dess namn och ord, vilka som kommer att vara dess uttryck.

Man får dock inte glömma att i slutändan är politikens grund inte en arendtsk eller habermasisk ändlös diskussion. Beslutande är den viktigaste delen av vår ”politiska teologi”. För oss är politikens kärna förmågan att kortsluta den cykliska rörelserytmen. För oss är politiken undantaget och inte regeln. Dess “gåta” är att kortsluta den cykliska rörelsen vid precis den punkt där man minst anar det, den mest osannolika punkten. Det är speciellt när rörelsens objektiva villkor är exceptionellt dåliga som subjektet känner sig exceptionellt stark. Den gamla bekanta rationalitetens pessimism och viljans optimism. Revolutionens eviga inaktualitet.” I praktiken innebär inaktualiteten att man alltid gör saker på ett nytt sätt. Light-aktivism är förankrad i etablerade kategorier. Vi förändrar dem. Alltid. Om och om igen.

Sedan 2003 har vi skapat Gatukonstens natt (”Katutaiteiden yö”) – med andra ord alla graffiti-demonstrationers moder (som skapat riktiga höga kostnader för den nolltolerans-inspirerade Helsingfors-kommunen) samt handlingsmodellerna för de traditionsenliga kvällsdemonstrationerna på första maj (kvällen innan första maj blir en rolig förväntan inför de traditionella, tråkiga första maj-tågen). Båda dessa koncept föddes inom ramarna får vår politiska tendens. Konceptet prekariat introducerades i Finland utifrån dessa båda modeller. Först kom konflikterna och sedan koncepten till stort förtret för alla intellektuella. Demonstrationerna var en maktdemonstration som föregrep uppkomsten av denna kategori. Med andra ord har vi aktivt och centralt skapat kategorin prekariat. Samtidigt erkänner vi bidraget från hundratals andra aktivister som inte är en del av vår nuvarande identitet. Detta handlar inte bara om hegemoni eller ledarskap utan om den politiska förmågan att praktiskt organisera konflikter.

På marmorklipporna

Vår politiska analys är summan av många olika inspirationskällor. Tidigt vände vi oss med stort intresse mot de autonomistiska rörelserna i Tyskland och Italien och den operaistiska traditionen. Organiserad autonomi är en del av vår organisations DNA.

Under globaliseringsrörelsens dagar lade vi till zapatisternas syn på konflikt och Hardt och Negris Imperiet-teori till denna teoretiska arsenal. När det har varit politiskt användbart har vi med stort intresse följt den franska post-strukturalistiska och postmoderna filosofin. Självfallet glömmer vi inte heller postkolonalismen eller queerteorin och inte heller våra stålstarka band till leninismen. Vi har aktivt lanserat dessa teoretiska modeller i våra rörelser. Även analyserna av det nya arbetets egenskaper och prekariseringen har självklart varit en del av detta. Det är dock viktigt att komma ihåg att dessa teorier inte är några hala, blöta marmorklippor som med nödvändighet får oss att glida ner mot en djupare och mer teoretisk trosförklaring. Med andra ord är inte begreppsonani och akademism vår grej då vi hellre för Deleuze in i Lenin än vice versa. Det är meningslöst att leta efter oss i universitetens halvdunkla korridorer.

Självklart har marxsk teori och leninism (speciellt i dessa specifika definitioner) alltid varit en del av vårt tänkande. Detta är en väldigt viktig och central aspekt. Marxsk teori (med andra ord Karl Marx teoretiska arbete) och leninism (som en vilja av stål, vars funktion är att fungera på ett bolsjevikiskt sätt  - eller hegemoniskt utan hänsyn till kvantitet) har alltid varit en del av vårt arbete. Emellertid har Marx och Lenin alltid varit levande kamrater för oss, vilka borde demystifieras  och man måste förstå deras ensamhet och de mekanismer som får ett litet kollektiv eller en individ att förklara sig vara en International, eller de mekanismer vars ord skapar rörelser och inte vice versa, även utan att vara ideologi. Med en stor portion nyfikenhet har vi också läst – som en ras av ohyfsade hedningar – en rad texter som ortodoxa, vackra själar skulle finna avskyvärda. Inte för att vi är speciellt intresserade av europeisk fascism utan för att det är viktigt att analysera denna teoretiska inriktning som vunnit i en ”Kulturkampf” över vänstern i Europa, åtminstone bland det urbana proletariatet.

Vi kan öppet säga att Suomen Sisu (http://www.suomensisu.org/) har lyckats i relation till Perussuomalaiset-partiet (”Finnarna först”, http://www.perussuomalaiset.fi/) (och delvis i förhållande till klass) där vi misslyckats i förhållande till de gröna (en liknande process hände i Italien med Lega Nord och den autonomistiska rörelsen i de nordöstra delarna av landet).  Vi erkänner att extremhögerns undergång bara kommer att ske om vi förstår detta tänkandes styrkor och varifrån dess styrka kommer. Låt oss vara tydliga: här ägnar vi oss inte åt någon form av kulturell akrobatik eller balansgång. Nationalsocialism och fascism kommer alltid att vara föremål för den enda riktiga proletära vetenskapen.

Vi vill inte glida nedför marmorklipporna ned i ett hav av okritiskt tänkande, ett hav där allt som tillhör vår tradition omedelbart, här och nu, måste vara användbart. Den italienska operaismen och den franska poststrukturalismen är döda. De är döda då deras politiska användning lett till en liberalism präglad av ändlösa diskussioner, med andra ord politisk light-aktivism. Det är inte lönt att svara på frågan om dessa teoretiska strömningar från det södra Europa har något som är värt att försvara i Finland år 2009. Tank think letar här och nu efter en konsekvent riktning. Vårt tänkande, med andra ord vårt eget tänkande och inte någon annans, behöver gjutas av stål i en enda form, det behöver betongens hårdhet och dess begränsade förmåga att böjas, det behöver stålets enkla struktur.

Med andra ord är tank think något annat än light aktivism. För tillfället är de viktigaste historiska referenserna marxsk teori, leninism, politik som fiendens krossande, och de politiska lärdomarna från den oövervinnerliga irländska armén. Utan tvivel finns det även mycket att lära av Palestina, där våra kamrater dels konfronterar kapitalism och imperialism och dels ett identitetsbaserat främlingshat med rötter i religion, blod och arv. Det gäller speciellt samma fanatismer som här är klädda i vitt eller blått och vita klänningar.
I vår mening är det med hjälp av de tidigare nämnda källorna (marxks teori, leninism, politik som fiendens krossande och den irländska, oövervinnerliga armén) som man kan formulera de rätta frågorna. Vi kan inte säga något om svaren än. För tillfället är Italien och Frankrike fotnoter i detta nya experiment.

Kanske kommer de efterkloka säga att detta är det de alltid har sagt: att de vita overallernas politik var reformism. Vårt svar är: det var då och nu är nu. ”Vad vi är nu, kommer ni att bli; vad vi var är ni nu.”

Kris och katastrof

Vår politiska analys av situationen baseras på vetskapen om den kapitalistiska krisen, den främlingsfientliga extremhögern, den protektionistiska, nationalistiska ekonomins återkomst och nationalstatens nya vår.  Vänsterns förvandling till liberalism är framträdande i den rådande situationen. Traditionellt sett har vänstern – under sina starkaste stunder – varit väldigt aktiva under kapitalismens kriser: den har slagits för dem som tvingats betala för krisen, den har slagits för möjligheten att använda kriser och katastrofer som en möjlighet för revolution.

Konfronterade med den rådande katastrofala krisen har vänstern gömt sitt huvud som en struts. Inget har sagts om krisen och det finns inga ansatser att förstå dess politiska och makropolitiska implikationer. Som mest vill vänstern dra åt svångremmen för det allmännas bästa. Vänstern som borde veta vad som försiggår i fabrikerna kan inte säga högt i vilken rasande takt fabriksarbetet försvinner. Den vill inte förstå att post-fordism inte är en trendig, teoretisk term utan snarare en eras verklighet när Detroits väldiga fabriker (och deras industriarbetare) inte längre existerar eller när deras existens är beroende av statligt stöd. Vänstern känner sig yr. Den förstår inte krisens epokavgörande dimensioner. Den radikala vänstern och den sociala aktivismen befinner sig i samma tillstånd av tanklöshet.

En av konsekvenserna av den nuvarande krisen kan vara att industriarbetet försvinner från väst. Är det verkligen så att det bara är högern som förstår den moderna rationalitetens kris, den misär och svaghet som existerar i väst? Extremhögern blandar givetvis ihop orsak och verkan. Orsaken är inte islamism eller byggandet av moskéer utan orsaken är kapitalismens kris (den slutgiltiga krisen?). Den kapitalistiska politikens kraftlöshet och framväxten av nya fundamentalistiska värderingar – i både väst och öst, i söder och i norr – är tecken på övergången från ett socialt system till ett annat.

För att bemöta den kapitalistiska krisen finns det bara ett alternativ att välja på: kommunism. Ingen islamism, ingen regression skapad kring rasmässiga paradigm för att återgå till nationalstaten, bara kommunism. Paradoxalt nog återaktualiseras den stora frågan: kommunism från ens egen nation eller kommunism som en global process? Det verkar uppenbart att svara att vi kämpar för kommunism i ett land.  Inte ett öre till bankerna eller industrin, allt välstånd till proletariatet. Krisen måste bekämpas genom att bekämpa understöd till banker och företag och verka för det understöd till proletariatet som stöder återtagandet av välstånd.

För tillfället lyckas detta endast inom ramen för nationalstaten. Vi svär oss inte åt grön nykeynesianism men vi förstår dess taktiska betydelse. Det är en intressant fråga att ställa huruvida det går att skapa en gemensam front runt denna gröna nykeynesianism, en front som förenar den parlamentariska och utomparlamentariska gröna vänstern. Även om vi är revolutionärer är vi beredda att stödja de åtgärder som verkar åt detta håll. En stark grön och vänsteristisk vision som går åt det här hållet kan vara vänsterns räddning. Man bör dock vara klar över att vi i första hand definierar oss som revolutionärer och först därefter som vänsterister eller gröna.

I krisen måste vi skapa, förutom institutionella band, starka allianser med de invandrargrupper som är en del av vårt samhälle. Inte en krona eller öre till kapitalisterna, inte en meter eller centimeter av invandrarkvarteren till fascisterna. Med fascism avser vi alla de identitära former som baseras på något annat än kommunistisk eller proletär diskriminering. Revolutionen behöver utrymme och välstånd. Ett program för att greppa den politiska makten blir möjligt i precis det ögonblick när de reaktionära krafterna framstår som mäktiga. Det är precis detta som är den leninistiska kopplingen mellan möjlighet och katastrof: revolutionens eviga inaktualitet.

Histoire d’O (Historien om O)

Vi har berättat om några sidor i vår organisations historieskrivning. Vi har redan fyra generationer av aktivister som har skrivit dessa sidor. Det finns autonomister från 1970-talet, kamrater från vita overallerna och de olydiga, det finns aktivister från den tidiga husockupantrörelsen i Helsingfors och de som agerar inom de traditionella partierna och deras ungdomsorganisationer, det finns den nya generationens Rajasaari-kamrater och det finns kamraterna kring den för oss viktiga webtidningen www.megafoni.org. Detta är en webtidning som vi inte representerar och som inte representerar oss men som kanske är den enda publikation som har samma politiska historia som oss och som förtjänar en väldig respekt. Om inte för något annat skäl så i alla fall för dess fortgående förmedlande roll inom den revolutionära rörelsen.

Vi borde skriva nya sidor i vår organisations historieskrivning. Organisationen är en maskin avsedd för beslutsfattande, inte diskussioner. Tusentals människor har passerat genom diskussionsmaskinen de senaste tio åren. Hundratals kamrater har passerat genom enbart våra egna kollektiv. Vi har alltid vägrat att grunda en formell organisation eftersom vi ansett att rörelsen behövde frihet och mångfacetterat utrymme. Diskussioner, inte beslut. Hur som helst har nutidens rörelser och sociala konflikter växt sig så kvalitativt stora att vi inte längre känner något behov av att vägra bygga en politisk organisation. Tidigare ansåg vi att organisationen endast var nödvändig för att fördjupa konflikter. Nu känner vi att formera en politisk organisation som kan konfrontera fienden och ge en kontinuitet till vår verksamhet. Vi vill bygga vår organisation separat från men samtidigt inom rörelserna. Det måste vara en funktionell syntes som understöder sina medlemmar, som organiserar, som kan besluta i komplicerade processer och som agerar politiskt (enligt vår definition av politik). Vår organisation är självklart inte stängd utan öppen för alla de människor som under olika konflikter känner ett behov av en politisk organisation och en identitet.

Vår organisation rekryterar inte aktivt nya medlemmar för att uppnå en kvantitativ majoritet inom rörelsen. Vår organisation är ett parti som inser att dess styrka kommer ifrån dess helgjutna form.  Vårt mål är att skapa en koppling där organisation och dess medlemmar blir en och samma sak. Detta betyder i själva verket demokratisk centralism i praktiken. I praktiken betyder detta hegemoni, inte att vara en majoritet.

Vår organisations funktion är att organisera kadrer och intellektuella, att strukturera uppgifter och prioriteringar på ett hierarkiskt sätt, att organisera och leda konflikter. Med andra ord att besluta. Det betyder att dela ut ansvar och funktioner till våra kamrater inom organisationen. Självklart kan man rotera bland uppgifterna om behovet skulle uppstå. Organisationens existens ska inte deklareras utan snarare konstateras. I enlighet med detta koncept räcker “organisation” alldeles utmärkt som namn. Den yta som organisationen kommer visa utåt måste diskuteras. Den minimala strukturen måste inkludera a) teoretisk produktion, b) propaganda och mediearbete, c) organisatoriskt arbete eller med andra ord förverkligandet av projekt genom fördelningen av uppgifter och ansvar, d) intern och extern säkerhet.

Den politiska organisationens primära funktion är att förena alla konflikter i en strategi. Från Torneå till Helsingfors, från Rovaniemi till Tampere. Målet är fiendens förintande – den kapitalistiska staten. Bara de interna diskussionerna inom organisationen kan avgöra vilken taktik som används (från parlamentarism till förslag om öppet uppror). Bolsjevism har alltid kunnat inkludera flera olika taktiker. Bolsjevismen dansar till Isadora Duncans multituda rytm.

Organiseringen av områden

Vår strategi baseras inte på ett “strategiskt tillbakadragande” eller en sorglig “försvarsseger”. Det är varken eller. Vår strategi är baserad på “organiseringen av områden” [the organization of compounds]. Vi kan jämföra vår strategi med Provisoriska IRA. “Områdens organisering” är den autonoma offensiven under 2009.

Låt oss säga det här med en gång. I vår mening är inte Provisoriska IRA intressanta som en organisation som omsätter den väpnade kampen i praktiken utan snarare som en organisation som skapat djupa, territoriella band med proletariatet i Belfast, Derry och södra Armagh. Som en organisation som byggt en djupt politisk relation till ett institutionellt och legalt parti (Sinn Fein). Som den enda revolutionära, proletära och feministiska vänsterorganisation som under de sista decennierna i västra Europa vunnit en politisk seger, och ett institutionellt ansvar som ett resultat av denna seger, stridande som en armé.

Man får givetvis inte heller glömma den omfattande geopolitiska kontrollen av de egna områdena, som till en viss grad under 1980-talet var no go-zoner för den tredje största militärmaktens soldater. De kunde bara övervaka från luften som ett resultat av befolkningens “solidariska antagonism” och inte “terroristattacker”…  Skillnaden är enorm.

Provisoriska IRA föds när en del av den republikanska arméns medlemmar överger tanken på en konsistent, centraliserad nationell befrielse och beslutar sig för att prioritera försvaret av de egna proletära samfunden i Belfast och Derry. Den “officiella” stora marxistiska teorin saknar nu betydelse, vad som är viktigt är den praktiska förmågan att bygga och försvara områden: att befinna sig bland klassen. Den provisoriska strategin leder väldigt snabbt till en radikal förändring av den republikanska armén: unga proletära män och kvinnor för med sig samma upprorsanda till den som nya subjekt alltid omsatt till politisk handling. Organisationen blir provisorisk, som samtidigt är revolutionär, feministisk, katolsk, förhandlande och kämpande med vapen. Vad vi menar är att den republikanska armén och Sinn Fein förstår att en intensifiering av konflikten möjliggör förhandlingar… och vice versa. Det är precis samma sätt som vi ska närma oss kvarteren i östra Helsingfors eller Malmö. Bara “machoarméns(?)” agerande möjliggör införandet av feministiska kategorier i de katolska områdena i Belfast och Derry på ett trovärdigt sätt.

Givetvis menar vi inte att man ska använda Armalite under finländska förhållanden. Oavsett detta menar vi att vi kan lära oss mer från Sinn Fein och republikanerna än från de prisade italienska och franska teoretikerna. Allt har sin tid. När vi började behövde vi hinna ifatt sextiotalet: det lyckades. Nu behöver vi hinna ifatt sjuttio- och åttiotalet. Ska man gå rakt på sak gör vi hellre detta genom att lära av Gerry Adams än att följa profeter utan skägg. Inom ramen för revolutionära rörelser i Europa har det bara funnits en segrande armé och bara ett revolutionärt experiment som lett till seger. Detta är vår startpunkt.

Light, diet eller klassisk?

Vi representerar fyra generationers revolutionära handlande. Vi tror inte på tanken att aktivism ska vara en livsstil eller ett hedonistiskt experiment. Vi är de tragiska aktivister som Foucault varnade för. För oss handlar inte politik om att festa utan snarare om fiendens förgörande (och efteråt kan man festa). För oss är politik inte tomma diskussioner utan snarare diskussioner om taktik och strategi.

Tre smaker? Diet, light eller klassisk? Vårt svar är klassisk, med en smak av grön lime.

Vad menar vi? I den här texten kanske vi ägnar oss åt ordvrängning, men i vilket fall är politikens påtaglighet aldrig långt borta, vilket berättar en del saker för oss. Vi måste tala, och framför allt agera, på ett sätt som är förståeligt. Vi måste komma ihåg att kategoriernas extremisering måste hitta sin jämvikt i praktisk politik. Vi måste minnas att i dessa kristider är kampen fokuserad kring materiellt lidande och materiella intressen. Vi måste minnas att i en tid när folk är förtryckta och man vill trycka ned dem i skosulorna så är invandrarområdena i östra Helsingfors vårt södra Armagh: vi måste gå dit där folk känner att deras grundläggande trygghet är hotad. Vi överdriver inte utan vi erkänner faktumet att extremhögerns tillväxt är ett reellt hot mot de samfund där vi är en del. Extremhögerns tillväxt är givetvis också ett hot mot det passiva proletariatet, som först tror att det försvarar någon mytisk nationell identitet. Det är först senare, när det lidit något fruktansvärt i en konflikt den utkämpat för andra, som det kommer inse att det bara är borgerskapet som tjänar på det här – om inte vår organisation lyckas få in utvecklingen på andra spår. Deras – fackföreningarna [the unionists] av idag – öde är självfallet tragiskt. Därför måste vi grundlägga vår position i vårt område när detta möjliggjorts. Att få vårt område att likna vår organisation. Å ena sidan måste vi sedan, praktiskt och politiskt, gå ut och skydda våra referensgrupper i våra egna områden. Å andra sidan måste vi samtidigt skapa nya områden i dessa kvarter. Vi kan enbart visa vår makt genom att organisera vår subjektivitet och invandringen. Samtidigt måste vi givetvis skapa en “republikanism” som bekämpar all fundamentalism och nationalism genom att hålla autonomins fana högt. Den fana som vår organisation stolt burit här i Finland i över tio år.

Från Konfliktportalen.se: Lasse Franck skriver Björklund och pedofilerna, Mathias skriver Den stundande gemenskapen – Del 2, >> 907 skriver Tunis, Kairo, London, Aten – Uppror & Konstituerande kraft, Kaj Raving skriver Unket gammalt högerparti angriper unket gammalt högerparti, autonomak skriver Från think tank till tank think, domljuger skriver Att gå bortom status quo

För mer vänsterbloggar besök www.konfliktportalen.se.