LoL!

Det slutar vara mode när du dinglar i din mammas tarmar. /AK

Jag förstår inte riktigt den här kritiken mot just allmänningsstrategin, så ni får gärna utveckla. Jag ser snarare Allmänningarna som något reellt existerande i vår värld som det pågår en ständig kamp om – att försvara existerande, att skapa nya osv. Att inte se allmänningarnas reella existens och des konfliktfyllda relation till kapitalet är väl snarare ”att diskvalificera många av dagens kamper”? Dessa kamper finns ju runt omkring oss vare sig vänstern bryr sig eller inte, och de handlar i allra högsta grad om klasskamp (i meningen motstånd mot kapitalets processer). Diskvalificerar ni både kampen mot privatiserande av existerande allmänningar (språket, genetik, natur osv) som ”självpåtagen radikalism” eller gäller det bara skapandet av nya allmänningar (politiska allmänningar)? Varför isåfall denna gränsdragning?

Än mer konfundersam blir jag när ni skriver så här i samma andetag:
”Med våra ord, att bygga upp en motmakt här och nu som resulterar i en primitiv kommunism”.

För mig är idén om allmänningsskapande en given del av motmaktskonceptet, konkret: Den konstituerande kraften. Och jag antar att ni också utgår från Negris motmaktsbegrepp, snarare än Lenins dubbelmakt (som ibland också benämns som ”motmakt”)? Vad innebär att bygga denna motmakt rent konkret? För mig är det; Vardagsmotståndet, försöken att anhopa motståndet i upprorstendenser (rörelse) och skapandet av nya ”institutioner” (allmänningar t ex) som konstituerande kraft.

riff-raff anser att det inte går att agera över huvud taget, att världen följer en strikt deterministisk logik, och slutligen att denna logik kan avkodas och förstås av teoretiker som de själva. Denna förståelse kan dock enligt dem inte leda till handling, för det vore idealism att tro att man kan ingripa i världen. Detta, om något, är en bisarr version av idealism/dualism!!! Jag är också determinist och materialist ut i fingerspetsarna, och jag föreställer mig inte som riff-raffarna att mitt eget medvetande står utanför denna materialitet.

dissidentarna menar istället att enbart agerande i kortsiktigt egenintresse som arbetare, för högre lön och bättre villkor, i kamp head-on direkt mot kapitalet inte automatiskt leder till kommunism, och att vi behöver en organisatorisk idé, en projektualitet som har potentialen att skapa en utsida, en reproduktion av våra levnadsförhållanden utanför kapitalismen. Detta är inte individualistisk idealism utan en livsnödvändig självklarhet, om du frågar mig.

Enkelt sammanfattat: riffarna vill sitta och vänta på Krisen och Revolutionen, utan att själva smutsa ner händerna. Dissidentarna vill börja bygga en revolutionär rörelse som kan få denna revolution att bli verklighet.