Krishanteringens ABC

Som utlovat tänkte AK diskutera Marx krisbegrepp och vi vill gå till roten med problemet.

Hur uppkommer kriser? Finns det olika typer av kriser? Vilken roll spelar klasskampen? Är vulgärtolkningen av den ”autonoma marxismen” sann (där enbart arbetarnas kamp orsakar kriser)? Hur ska man tolka den nuvarande krisen?

Vår analys grundas till stor del på Harry Cleaver, Peter Bell och Midnight Notes. Mycket är väldigt tänkvärt men vi ställer oss kritiska till en del annat. Då det blir mycket att skriva kommer texten att delas upp i flera inlägg – A, B och C.

Avstampet sker från ”den autonoma marxismen” – en marxistisk tradition som (något vulgärtolkat som vi strax ska se) menar att kapitalistiska kriser framtvingas genom proletär kamp. Detta kan ställas i kontrast mot en mer ortodox läsning av Marx där kriserna orsakas av objektiva motsättningar inom kapitalismen såsom konkurrens mellan kapitalister etc. De ”autonoma marxisterna”, eller autonomisterna om man så vill, ställer den ortodoxa analysen på huvudet eller bättre,  vänder på den och ställer den på fötter.
Det subjektiva inslaget, klasskampen, är alltså det som försätter kapitalet i kris.

Denna analys har inneburit vulgärtolkningar som både autonomister stått för och även som tillskrivits denna marxistiska inriktning av ortodoxt sinnade marxister. Till exempel Bell och Cleaver kan sägas stå för ett sådant sätt att se på saken när de säger att ”[what] have been called the “laws of motion,” or the “objective historical movement,” of that development are, in our terms, the unplanned outcome of the conflicts between two antagonistic class subjects. As in physics where two vector forces create a resultant force whose direction and magnitude is distinct from either of the two, so too in the class struggle that constitutes capitalist development, the “laws,” of accumulation or of crisis are the unplanned outcomes of confrontation.”

På det hela taget håller vi med. Det är primärt klasskampen som får kapitalismen att drabbas av avgörande kriser som får den att omorganisera produktionen och överge rådande produktionsordningar. Där är vi rörande överens. Men därmed inte sagt att andra, ”objektiva” aspekter som inte direkt kan härledas till arbetarkamp kan framkalla kriser – även om det alltid är klasskampen som anger intensitet och riktning för dessa kriser. Som Bell och Cleaver skriver:
We can see that the possibilities of breakdown exist at many points in the accumulation process. Wherever there exists a separation within the overall unity, there is the possibility of the unity not being achieved.
These possibilities exist in both the process of circulation and in the process of production, and while some are apparently exogenous (vår kursivering), most are directly related to the internal class conflict[...]

Även om de framförallt menar naturkatastrofer som utomstående möjligheter till kris kan man mycket väl tänka sig att det kan existera andra faktorer som spelar in. Till exempel finns det planerade kriser där kapitalet använder kriserna som en hävstång för att öppna upp nya marknader – något Naomi Klein skrivit förtjänstfullt om i Chockdoktrinen.
Att ställa den ortodoxa analysen på fötter får aldrig innebära att omvandla kapitalets reaktiva natur till dogm, till en metateori om historisk förändring. Att man får för sig att det är klasskampen som alltid orsakar att kapitalismen råkar i svårigheter eller att förändringar äger rum. Klasskampen reduceras då till kampen mellan två titaner där den ene ständigt jagar den andre och utgången är oviss (jämför med Bells och Cleavers citat ovan) och de proletära kamperna förvandlas till de vises sten – en fetisch – som förklarar allt men samtidigt ingenting. Istället för att se det autonomistiska perspektivet på detta dogmatiska sätt är det mer fruktbart  att se att kapitalet är helt beroende av oss proletärer då vi i form av arbetskraft är en intern del av kapitalrelationen – det är bara vi som kan tvinga kapitalet att förändras i grunden, lyckas vi faller hela systemet medan om vi misslyckas tvingas kapitalet överge sin rådande ackumulationsregim, upplösa den existerande klassammansättningen och ge form till en ny produktionsordning.  Kapitalet kan hamna i kris på eget grepp men alla allvarligare kriser, där systemet riskerar att gå under och tvingas till fundamentala förändringar, är orsakade av klasskamp då kapitalismen är fullständigt beroende av proletariatet som en intern del av kapitalismen (vilket i grunden är en klassrelation där proletariatet är en del av kapitalet). Det är en viktig skillnad.

Håll utkik efter bokstaven B.

Från Konfliktportalen.se: Anders_S skriver Gangsterverksamhet bakom mord i Trollhättan?, Björn Nilsson skriver Likhet inför lagen? Tveksamt!, Johan Frick skriver Sverige vägrar internationell solidaritet, Jinge skriver Utsikt från en bro – Dagens Bild, eiz skriver Nya Moderaterna från Alliansfritt Sverige

Merry Christmas Charlie Manson!

http://derekclontz.files.wordpress.com/2009/01/manson1a.jpgVi vill gärna vara med i konfliktportalen som del av ett radikalt vänsterprojekt. Givetvis skiftar kvalitetén något väldigt bland bloggarna och vi får försöka härda ut med tanken på att länka till aptrista tråkgubben Anders S. Läs isf hellre Salka, Kim Müller eller någon annan som skriver riktigt bra grejer!

Inom den närmaste framtiden utlovas inlägg om Marx syn på kriser (sett från ett autonomistiskt perspektiv) , Lenins partiteori och Charles Mansons militär-politiska skrifter.

Från Konfliktportalen.se: Jinge skriver Och döden är min winning, kimmuller skriver Reclaim Rosengård – arrangörernas egna ord, Björn Nilsson skriver Frikopplat från globaliseringen? – Knappast., Krastavac skriver En arbetsdag, boladefogo skriver 80-talets återkomst i Honduras, kamratwot skriver En idiots uppgång och fall

Varför är vi kickade från konfliktportalen?

Här kommer en lika stilla som öppen undran om varför vi är kickade från konfliktportalen? Vi här i Götet är oförstående. Om någon kan ge en förklaring vore vi hjärtligt glada.

/AK – den kristna fraktionen

Någon som minns Linköping?

http://www.abc.net.au/reslib/200812/r321455_1433381.jpgMed tanke på polisens stormning av Palatset idag där husockupanterna tvingades ut vill vi återkomma till frågan om politiskt våld. Vi har med ett stort intresse läst Kim Müllers inlägg i frågan och vi vill här ge vår syn på saken (som tangerar det inlägget men som förhoppningsvis också kommer med något nytt).

Vi håller fullständigt med om att graden av politiskt våld måste förankras i klassen. Man måste fråga sig vilken uppgift vi som kommunister har i den aktuella klasskampen, hur styrkeförhållandet mellan klasserna ser ut i det kontext där man agerar och vilken generell militansnivå som klassen har.

På det glada 90-talet (och början av 2000-talet) sågs de våldsammaste aktivisterna som de mest radikala. Våld = radikalism lät det då. Linköpings husockupation är ett tydligt exempel på detta tankesätt.

Man skulle kunna hävda att våld då var mer befogat i och med ”globaliseringsrörelsens” genomslag och framfart på det globala planet. Att det var bevisat att våld kunde få sakfrågor att lyftas fram i mediebruset och man kände rörelsen i ryggen. Saker höll på att hända.

Situationen är annorlunda idag och det finns ingen stark ”globaliseringsrörelse”. Det råder kris och proletariatet är på defensiven. Ska vi hålla oss till svenska förhållanden kan vi tala om en splittrad klass utan organisatorisk tyngd. Det råder ingen allmän vänstervåg (parlamentet som gradmätare av arbetarklassens mognad som Engels  pratade om – om det nu har någon betydelse) och det historiska partiet är diffust, isolerat sinsemellan och oformerat. Precis som Kim Müller påpekade är förhållandena annorlunda i t.ex. Frankrike där klassen nått en hög, generell militansnivå (det blir ofta våldsamma protester, stora strejker och demonstrationer) och det därför blir helt naturligt att låsa in chefer och hota med att spränga fabriker. Det historiska partiet är där bättre formerat och mer aggressivt. Våldet är förankrat i klassen, i den (om än lösa) politiska klassammansättningen.

Hos oss i den autonoma vänstern blir det lätt att aktivister (o)medvetet ser sig som ett avantgarde istället för en del av en klassrörelse. Med andra ord försöker man ersätta det historiska partiet med sig själva och man agerar som en extern förtrupp, frikopplad från klassen. Man vill(?) chockstarta klassen genom blixtrande våld när tillfälle ges (som under Stoppa matchen-demon) men våldet blir som taget ur luften och reduceras till ett medialt skådespel utan klassförankring.

Vad har då detta med husockupationen på Viktor Rydbergsgatan?
Jo, där agerade husockupanterna helt korrekt i enlighet med klassens rådande militansnivå. Nu, när proletariatet är tillbakapressat och oorganiserat, är det vår uppgift att underblåsa de konflikter som faktiskt pågår, underlätta kopplingar mellan olika proletära skikt och bostadsfrågan är i högsta grad en sådan fråga då den berör så många.  En öppen och fredlig ockupation var perfekt för att öppna upp kontaktytor (Staden åt alla hade grymma infopoints!) och lyfta fram bostadspolitiken som ett borgerligt vapen i klasskampen. Med andra ord, att underlätta formerandet av det historiska partiet. Ett litet steg kan tyckas men likväl ett steg.

Det gäller här att tänka långsiktigt och se oss som ett kämpande kollektiv där det INTE är upp till var och en och göra som de vill (vilket ju är en äckligt liberal tanke). Vi måste agera samfällt, visserligen med en diversity of tactics, men där vi för en kontinuerlig diskussion om vilken taktiker som är bäst för att uppnå det aktuella målet. Under ockupationsfestivalen i Lund agerade man föredömligt genom konfrontativt icke-våld, bjöd inte pressen på billiga kravallskådespel och kunde lyfta bostadsfrågan. Våld bör givetvis inte uteslutas, kravaller är fortfarande i hög grad porr för oss, men de måste fylla ett politiskt syfte och inte ses som ett självändamål (bara för att man har en demo eller husockupation måste man inte tvångsmässigt slåss med snuten eller krossa skyltfönster).

Ja, vad man måste fråga sig när man agerar politiskt är vilken uppgift vi som kommunister (eller autonoma aktivister om man är känsligt lagd) har och hur vi bäst kan utföra den.  Vi har tidigare varit inne på denna uppgift:

Om vi inte ska knäfalla inför spontaniteten i de proletära kamperna behöver partiet formeras, övervinna sina interna konflikter, och få en riktning i meningen att mångfalden drar åt samma håll. Det är partiets stora uppgift – att den politiska klassammansättningen vi anar konturerna av får kött och blod och likt en månghövdad hydra tar sig an kapitalet. Här fyller de autonoma grupperingerna en funktion – i att delta i partiets formering men inte i att ta dess plats.

Fyller våld här en funktion? Om ja, är det bara att fightas. Om nej får man hålla stenkastararmen i schack tills det blir läge.

Sagan om partiets återkomst…

Det är dags att återvända till frågan om partiet. Till vår hjälp denna gång tar vi Nicholas Thoburn och hans Marx-läsning. Thoburn är väldigt noga med att påpeka att enligt Marx är partiet inte ”a distinct and timeless organizational form, but as a mode of engagement that is immanent to the content of the proletariat-in-struggle, which in turn is immanent to the particular configurations of capital”. Detta är vad vi tidigare har kallat det historiska partiet (eller det materiella partiet om man så vill).
Här kommer vi in på vår uppgift som kommunister. Kommunister har ”inga från proletariatets intressen skilda intressen”(Manifestet). Kommunister är alltså en del av klassen men även dess spjutspets. Klasskonflikten existerar överallt och här och var stegras dess intensitet  – det är vid dessa konfliktnoder det historiska partiet visar sina hydrahuvuden. Men denna http://www.redplanet.se/upload/_WebbShopp/252/img/manifestet_72dpi.gifmångfald, detta parti, är ännu diffust och behöver formeras. Mario Tronti menar att ”…the problem is that you need a centre. If there is no centre, then there is no organized form and you end up with a ‘para- movement’. ”
Det är här kommunisternas roll återfinns, för att underlätta skapandet av ett centrum, eller bättre, riktning. I vår mening är kommunisterna den kraft som kan bidra med att formera det existerande, historiska partiet. Att sammanstråla olikheterna såsom olikheter och få mångfalden att dra åt samma håll – att påtala klasskampens centrala plats.
”Med ett ord: kommunisterna understödjer överallt varje revolutionär rörelse mot de bestående sociala och politiska förhållandena. I alla dessa rörelser framhäver de egendomsfrågan, vilken mer eller mindre utvecklad form den än må ha tagit, som rörelsens grundfråga.” (Manifestet)
För att kunna agera på detta sätt krävs det givetvis att kommunisterna erhåller en hegemonisk position inom det historiska partiet. Denna hegemoni erhålls inte genom dolda agendor, medlemsvärvande eller påstridiga tjötpellar som pekar med hela handen utan genom något så enkelt som att ha den skarpaste analysen och den vettigaste praktiken. Det positiva exemplets smittande makt – inte som en extern elit av specialister och intellektuella som vill påtvinga klassen sina teser utan en intern del av klassen, som de radikalaste arbetarna i klasskampen. Som är en del av och därmed följer klassens rörelser och rider på klasskampens vågor och bidrar till att ge dem riktning.

Med andra ord vill vi inte att man ska eftersträva ett trist stalinistparti där alla olikheter reducerats till en enhet där alla marscherar i samma takt. Dock är den romantiska tanken om den självorganiserade multituden lika politiskt farlig som utopisk. Man kan inte spreta åt hur många håll som helst utan det behövs att man tillsammans rör sig åt samma håll. Här kan kommunister agera som en katalysator för klasskampen. Det krävs politisk organisering för att det historiska partiet ska kunna leda proletariatet som helhet ut från den kapitalistiska förhistorien och in i kommunismen.

”Kommunisterna försmår att hemlighålla sina åsikter och avsikter. De förklarar öppet, att deras mål blott kan nås genom en våldsam omstörtning av all hittillsvarande samhällsordning. Må de härskande klasserna darra för en kommunistisk revolution.” (Manifestet)

Lenin som anarkist!

http://1.bp.blogspot.com/_JNlxgs6qm2M/Rn_yKGOnBVI/AAAAAAAAAio/bBjwdcFvXes/s320/lenin-clean.jpgOrden ‘krossa det byråkratiskt militära statsmaskineriet’ innehåller i sammanträngd form marxismens viktigaste lärdom om proletariatets uppgifter i revolutionen beträffande staten.” – Lenin

”Så länge staten finns, finns ingen frihet. När friheten kommer, skall det inte längre finnas någon stat.” – Lenin

Första etappen av vår Lenin-cirkel är nu avklarad. Staten och revolutionen har betats av, stötts och blötts och här ser vi resultatet. Sammantaget ska vi väl säga att vi kanske inte är överdrivet imponerade av Lenins resonemang men där finns ändå lärdomar att hämta. Vi menar att Lenin har rätt i en del av det han skriver men ibland gör helt felaktiga analyser och kommer till än galnare slutsatser.

En sak i taget. Texten Staten och revolutionen handlar föga förvånande om Lenins syn på staten och hur det revolutionära proletariatet bör förhålla sig till denna. Han grundar sin analys på texter av Marx och Engels och framför allt deras text om Pariskommunen.

Lenin börjar sin text med ett rasande angrepp på de reformister (som han kallar socialchauvinister) som förvränger Marx revolutionära teorier om staten till något banalt och kastrerat. Han ser som sin uppgift att återställa den marxska teorins radikala, anti-statliga udd. Till sin hjälp tar han långa citat från Marx & Engels verk.

Vad menar Lenin egentligen med staten? Jo, staten är en produkt av klassmotsättningens oförsonlighet och är ett organ för en bestämd klass herravälde – en makt som skenbart står över samhället men som i realiteten är ett redskap för klassherravälde. Den allmänna rösträtten är bara ett verktyg för borgerskapets herravälde. Lenin citerar Engels när denne säger att rösträtten inte kan vara nåt annat än ”gradmätaren på arbetarklassens mognad. Mer kan och kommer den aldrig att vara i den nuvarande staten”. All demokratisk socialism är således tämligen meningslös. Att rösta sig fram till klasslöshet är som att försöka förändra Gulf-strömmens lopp med en paddel. So far, so good. Lenin menar även tidigt i texten att det är ”uppenbart att den förtryckta klassens befrielse är omöjlig, inte bara utan våldsam revolution men också utan tillintetgörandet av den statsmaktsapparat som den härskande klassen skapat…”. Lenin upprepar ad infinitum att det färdiga statsmaskineriet måste krossas, nedbrytas, upphöra att existera. Här talar Lenin vårt språk. Vi hatar staten och allt som den står för (klassherravälde) och vill att den ska brinna i helvetets mest svavelfyllda hål.

Men hur ska detta då gå till rent konkret? Jo, genom statens upphävande http://filipspagnoli.files.wordpress.com/2008/09/lenin-revolution.jpgoch bortdöende - till skillnad från dess avskaffande. Lenin menar att staten inte går att avskaffa som i ett trollslag (en tanke som han tillskriver anarkisterna) utan att den borgerliga staten upphävs av den proletära revolutionen. I dess ställe bör man inrätta socialism, en proletariatets diktatur, där en ny proletär stat skapas för att undertrycka reaktionen och kapitalistklassen. Men hur ska detta bortdöende se ut och när kommer detta att ske? Jo, menar Lenin, det är ”först i det kommunistiska samhället, när kapitalisternas motstånd redan slutgiltigt brutits, när kapitalisterna försvunnit, när det inte finns klasser (d.v.s. ingen olikhet mellan samhällsmedlemmarna i deras förhållande till de samhälleliga produktionsmedlen) – först då ”upphör staten att finnas till”. Lenin menar, med referenser från Marx, att kommunismen har en första och en efterföljande högre fas. Den första fasen sammanfattas bäst med citaten nedan:

Produktionsmedlen har nu upphört att vara enskilda personers privategendom. De tillhör hela samhället. Varje samhällsmedlem utför en viss del av det samhälleligt nödvändiga arbetet och får ert intyg från samhället på att han utfört en så och så stor mängd arbete. På grund av detta intyg får han en motsvarande mängd produkter ur de samhälleliga konsumtionsvarulagren. Med frånräknande av den arbetsmängd som går till den samhälleliga fonden får varje arbetare följaktligen av samhället lika mycket som han givit det.

samt

Olikheter ifråga om rikedom och orättvisa skillnader kommer att kvarstå. Men den ena människans exploatering av den andra blir ty det blir omöjligt att som privategendom roffa åt sig produktionsmedel, fabriker, maskiner, jord o.s.v.

(Hör ni också varningsklockorna och får en sur smak i munnen?)

Detta, som vanligen kallas socialism, ska sedan ersättas med en högre fas. Denna fas inträder när staten

”fullständigt [kan] dö bort, när samhället förverkligat regeln ‘av envar efter hans förmåga - åt envar efter hans behov’ d. v. s. när människorna till den grad vant sig vid att iaktta de elementära reglerna för samlivet och deras arbete blivit så produktivt att de frivilligt arbetar efter förmåga. ‘Den borgerliga rättens trånga horisont’ som får folk att med en Shylocks hårdhet räkna ut så att man ej arbetar en halv timme längre än en annan, att man inte får en mindre lön än en annan – denna trånga horisont kommer då att vara överskriden. Produktfördelningen kommer då inte längre att kräva normering från samhällets sida av den envar tillkommande produktmängden; envar kommer att fritt ta för sig ‘efter behov’.”

http://homepage.mac.com/hakan_danielsson/lenin.jpgVi håller som sagt med om att staten måste bort. Men vi delar inte Lenins syn på behovet av att i askan av den borgerliga staten bygga en ny ”proletär” sådan – historien har lärt oss alldeles för många blodiga läxor för att ens överväga det alternativet. Socialismen har inte inneburit proletariatets diktatur utan, vad Lenin än skriver om saken, byråkraternas diktatur över proletariatet.
Istället menar vi att statens upphävande och bortdöende är en och samma sak. Den sker här och nu, genom att avskaffa kapitalismen, kortsluta socialismen och direkt inträda i kommunismen. Lenin skulle vända sig i graven och mumla ”utopister” om han kunde läsa dessa rader – han är stenhårt övertygad om att revolutionen kräver socialism, underordnande och uppsyningsmän. Hans slutsatser, att först krossa den borgerliga staten för att sedan skapa en proletär sådan, är i våra ögon helt galen.

I alla fall, den direkta kommunismen sker genom etablerandet av allmänningar där bytesvärdet är bannlyst. Genom zero-state – ett projekt av vad Nick Dyer-Witheford kallar ”destatification downward”. Projektets mål är att ”relay financial and administrative control over publicly funded governmental services away from the state apparatus toward a variety of other social loci – housing and medical cooperatives, social and cultural movements [...] This can be seen as an arena of ”counterplanning” – a term autonomists have used to designate the ability of socialized labour to run things different from those of capital, either on the shop floor or in the social factory as a whole. ”
Detta kommer ske gradvis,  ibland med plötsliga språng och bakslag och allmän turbulens. Givetvis behöver vi försvara de allmänningar vi skapar mot reaktionens angrepp och vi håller med Lenin när han skriver:

Läran om klasskampen, som Marx tillämpade på frågan om staten och om den socialistiska revolutionen, leder oundvikligt till erkännande av proletariatets politiska herravälde, dess diktatur, d.v.s. en makt som inte delas med någon [...]

Vi har inte råd med halvblesyrer och revolutionärer som gräver sina egna gravar genom att göra halvdana revolutioner. Vi behöver herravälde, makt, men denna ”diktatur” tar sig inte skepnaden av en socialistisk betongstat med uppsyningsmän och bokhållare utan vad  Guy Debord kallar proletariatets anti-statliga diktatur - i vår skepnad de väpnade allmänningarnas framväxt. Och med väpnat menar vi ”solidarisk antagonism” och inte ineffektiv terrorism. Det var inte några enstaka, maskerade terrorister som gjorde områden i Belfast, Derry och södra Armagh till no go-zones för brittiska soldater en gång i tiden utan det samlade, antagonistiska proletariatet i dessa kvarter. Skillnaden är enorm.

Avslutningsvis håller vi med Lenin om att där det finns en stat finns ingen frihet – därför måste revolutionen se ”som sin uppgift ställa inte statsmaskineriets förbättrande utan dess nedbrytande och förgörande.” (Lenin)

Stoppa rasismen – stoppa den!

Kollade precis på TV-sändningen av Confederations Cup i fotboll mellan Brasilien och Sydafrika. Innan avspark gjordes en manifestation mot rasism med banderoll och innantillästa tal av lagkaptenerna. Go liberals go!

http://polarch.sas.ac.uk/images_paper/freedom_charter.jpgHela spektaklet lämnar en bitter eftersmak när man tänker på alla de ”dignitärer” på VIP-läktaren som lever och frodas genom den rasistiska kapitalismen och  den arbetsdelning som bygger på ”rasmässiga” grunder.

Exemplet Sydafrika visar på hur jävla fel en kamp mot rasism kan gå om man väljer en liberal väg. Naomi Klein skriver i sin Chockdoktrinen om att ANC:s kamp mot apartheid till stor del baserades på Frihetsdeklarationen som  (om inte kommunistiskt) iaf var klart socialistiskt. I detta dokument sägs bland annat att:

”The People Shall Share in the Country’s Wealth!

The national wealth of our country, the heritage of South Africans, shall be restored to the people;

The mineral wealth beneath the soil, the Banks and monopoly industry shall be transferred to the ownership of the people as a whole;

All other industry and trade shall be controlled to assist the wellbeing of the people;

All people shall have equal rights to trade where they choose, to manufacture and to enter all trades, crafts and professions.

The Land Shall be Shared Among Those Who Work It!

Restrictions of land ownership on a racial basis shall be ended, and all the land re-divided amongst those who work it to banish famine and land hunger;

The state shall help the peasants with implements, seed, tractors and dams to save the soil and assist the tillers;

Freedom of movement shall be guaranteed to all who work on the land;

All shall have the right to occupy land wherever they choose;

People shall not be robbed of their cattle, and forced labour and farm prisons shall be abolished.”

Detta dokument och den socialistiska prägeln försvann med Thabo Mbekis nyliberalisering av ANC som även drog med sig den hedrade Nelson Mandela – allt till den vita överklassens förtjusning och under dess överinseende. Det liberala kravet på rösträtt och andra medborgerliga rättigheter sköts i förgrunden för att helt tysta ned kraven på nationaliseringar av landets rikedomar. Expropriatörerna blev inte exproprierade. Istället blev det en massiv privatiseringsvåg av statliga tillgångar i en form av nyliberal chockterapi av den sydafrikanska ekonomin. Fattigdomen förvärrades därmed efter att den politiska friheten vunnits.  Sedan ANC tog makten har de antal människor som får försörja sig på mindre än en dollar om dagen fördubblats – från 2 till 4 miljoner människor och slumbefolkningen har ökat med 50% (bl.a. på grund av massiva vräkningar av människor från lantgårdar). Som Desmond Tutu har sagt:

”Kan ni förklara hur en svart människa kan vakna upp i ett smutsigt ghetto idag, nära tio år efter friheten? Sedan åker han och arbetar i staden, som fortfarande till stor del är vit, i palatsliknande hem. Och vid dagens slut  återvänder han till snusket. Jag vet inte varför dessa människor inte säger: åt helvete med freden!”

Det finns många som sagt åt helvete åt med den kapitalistiska freden. Sydafrika har skakats av uppblossande arbetarkamp och  självvaloriserande rörelser i Sydafrika kämpar mot elbolag och andra företag för att skapa allmänningar. Man har tröttnat på alla svikna löften från ANC:s politikerelit och fallna hjältar. Apartheids avskaffande var visserligen ett viktigt steg och enormt på många sätt men det underminerades genast av nyliberalismen – den nyvunna friheten blev alltigenom negativ och fylld med tomma löften. En rösträtt ger inte mat till barnen, förhindrar vräkningar, får upp lönen eller bekämpar slummens fattigdom. Ett sorgligt bevis på att all liberal kamp mot rasism bara kan sluta på ett sätt – på ett desperat rop efter kommunism.

En persisk sommar…

Varje reellt steg framåt är mera värt än ett dussin program.
Karl Marx i ett brev till W. Bracke, London den 5 maj 1875

Religionen framstår för oss inte längre som grunden för utan bara ett uttryck för världslig inskränkthet. Vi förklarar därför de religiösa fördomarna hos de fria medborgarna ur deras världsliga fördomar. Vi hävdar inte att de måste ge upp sina religiösa fördomar för att bli kvitt sina världsliga bojor. Vi hävda att de kommer att överge sina religiösa fördomar så snart som de sliter sina världsliga bojor. Vi omvandlar inte de världsliga frågorna till teologiska. Vi omvandlar de teologiska frågorna till världsliga.
- Karl Marx, Om judefrågan 1843

Ingen har väl missat att valskådespelet i Iran verkligen har fått skiten att träffa fläkten. Massprotester, gatustrider, mördade demonstranter och den rådande ordningens styrkor som går bärsärk (speciellt informationsflödet är viktigt att kontrollera och kameror och mobiler som filmar vad som pågår är enligt uppgift heta måltavlor för regimens hantlangare). Slogans som används är bl.a. 13331875-f332b8054fac02e9bf8bbcd031f66c20.4a3d517b-full”Ned med diktatorn” och ”Ned med den islamiska regimen” och man har försökt sätta eld på lokaler tillhörande en milis som är förknippad med regimens ”revolutionära” garde och även angripit gardets egna högkvarter. De som tror att det enbart handlar om den s.k. reformisten Mousavi har inte fattat något om hur proletariatet agerar autonomt- det är inte han som leder protesterna utan protesterna som leder honom. De kan tvinga honom att bli alltmer radikal. Han må försöka agera talesperson och kan (måste) agera som rekuperatör men upprorets framgång eller nederlag har inget med honom att göra. Det har med materiella villkor för upproret, dvs. om de drivande grupperna av proletariatet som nu står på barrikaderna kan formera sig till parti i Marx mening och lyckas sprida protesterna till fler sektorer av klassen, om man lyckas stå emot den fruktansvärda repressionen, om produktionen kan kortslutas genom sabotage, arbetsvägran och strejker etc. Att man blandar in religiösa slagord i kampen mot prästerskapet är helt ointressant. Ens explicit politiska inställning är vatten värd – det är vad man faktiskt gör som spelar roll. Praktik står över (teoretisk) kunskap, ty dess värde ligger inte blott i dess allmängiltighet utan också i att den är en omedelbar verklighet” – Lenin.  Hellre en angry proletär mob med viss religiös anstrykning som ger sig på en genomrutten överklass med allt de kan komma över (har ni sett bilden på gubben med k-pisten?) än skinntorra intellektuella som bara kan slå folk på käften med marxistisk formelmagi och krångliga läsningar av Kapitalet.

En blog skriver att

Beyond the capital, demonstrations have reportedly spread to at least seven provincial cities. The protests have marked the most serious display of discontent in the Islamic Republic in years. The breadth of the mass movement is unprecedented. It is a sudden upsurge of all the accumulated rage and frustration that has been accumulating for the past 30 years.

AK följer med stort intresse händelseutvecklingen och vi hoppas att upproret lyckas och att väktarrådet, Mahmoud Ahmadinejad och hela det rika prästerskap som agerar överklass i Iran får brinna i helvetets djupaste hål. Samtidigt hoppas vi att det inte slutar med ännu ett isolerat uppror som skulle kunna kvalificera in sig till ett eget kapitel i Naomi Kleins Chockdoktrinen, dvs. ett uppror som säljs ut och förvrängs till en orange revolution (givetvis under paroller som ”demokrati” eller ”mänskliga rättigheter”) där ledargestalterna för den härskande klassen bara byts ut  och egendomsförhållandena, själva kapitalrelationen, förblir orörda. Om detta öde ska kunna undvikas behövs givetvis internationell solidaritet och att upproret inte antar en endast nationell prägel utan förankras i det globala proletariatet. Kika även på bloggen http://shooresh1917.blogspot.com/ för ständigt uppdaterade nyheter med filmsnuttar och bilder. Här finns kravallbilder från massprotesterna.

Lenins nya kläder!

I imagined myself approaching an author from behind and giving him a child that would indeed be his but would nonetheless be monstrous. – Gilles Deleuze

Militant and revolutionary communism is true anarchism. – Toni Negri

http://tensiondigital.files.wordpress.com/2007/03/buddy_lenin.jpgDe mer revolutionära delarna av AK kommer snart att inleda sina intensiva Lenin-studier med Staten och revolutionen för att sedan följa upp med Vad bör göras. Målet är att knulla Lenin i röven och tvinga honom att föda monster redo att ta sig an varuekonomin och staten i ett svep. Det finns dock ingen anledning att frukta, kamrat! Vi har inte blivit leninister bara för det här (men vi är fortfarande mer leninister än anarkister).

Nu är skiten över…

AK:s avsomnade husband (nåja…) Refused sa en gång att man skulle bränna EU-flaggan. Vi ser hellre att man bränner EU-parlamentet. Men man kan inte få allt man önskar sig.http://news.bbc.co.uk/olmedia/1050000/images/_1050282_flag150afp.jpg

Nu är EU-valet i det närmaste klart och valet i sig är inte mer upphetsande än att runka på ett kallt utedass (vem mer än trottarna tror att några överbetalda EU-politruker kan göra nåt mer än att enas om att kapitalismen är historiens slut?) men det ger ändå en fingervisning om hur de politiska vindarna blåser.

Vi kan genast konstatera att juni-listan, som alltid varit en suspekt klan med sosseplattfötter och EU-kritiska borgarrenegater, ramlar ur parlamentat. Good riddance.

Att inte äckliga SD får någon parlamentarisk legitimitet att huka bakom är även det bra. Allvarligare är att det trots allt är så många som missnöjesröstat på dem  – ett bevis på vänsterns misslyckande. Vänstern är inget alternativ medan piratpartiet med sina liberala kretiner i spetsen uppenbarligen är det. I Västerbotten har vänstern tappat så mycket mark att de nästan imploderar. Det är uppenbart att proletariatet förstått att den parlamentariska vänstern är bankrutt och inte kan erbjuda något annat än tom frasradikalism. Det är dags för oss, avgrundsvänstern, barbarerna, kommunistbögarna, att satsa offensivt på öppna politiska projekt bortom vänsterträsket för att hjäpa till att formera det materiella partiet. Att överlämna detta på Arbetarinitativet (kommer de få 0,3 % eller en promille av rösterna – spänningen är ooolidlig!) och andra tidningsförsäljande och medlemsvärvande sekter är som att försöka låta personer med autism och utan lokalsinne springa ett maraton – det kommer bara sluta med att man springer vilse, allmänt kaos, en 17:e International med 30 medlemmar som bråkar med den nya 18:e Internationalen med 12 medlemmar över detaljfrågor och än mer ointresse för vänsterpolitik från proletariatets sida. Detta är allvarligt då det sätter käppar i hjulet för en politisk rekomposition. MEN – de har fattat att vardagsnära krav är grejen men de organiserar sig och formulerar en politik värdig Anders S… oj, förlåt, vi menar en liten beige man. Trist, obetydlig, meningslös, idiotisk, zzzz…

Men det finns ändå ett korn av sanning:  fram för trista, vardagsnära krav (högre lön, mindre arbetstid, kamp mot stress och underbemanning, samhällslön, fri fildelning – en fråga som inte får överlåtas till liberala stolpskott, försvar av allmännyttan dvs. våra vårdcentraler, skolor, bibliotek etc.) som stärker klassens positioner även om de enligt alla överbelästa skrivbordsradikaler är vidrigt inomkapitalistiska och deltagande i det kapitalistiska systemet. Att fattiga proletärer i Rannebergen, Frölunda, Biskopsgården och andra delar av Göteborg (tillsammans med höginkomsttagare som drömmer om fornstora dar) röstar på SD i hyfsat stor omfattning (med 3,3 % nationellt och t.ex. 13,3 % i Rannebergen, 6,9% i både Frölunda och Biskopsgården) är en varningsklocka om att tiden är mer än mogen. Den har börjat ruttna.