Autonoma Kärnan

Med bokstaven B fortsätter vi nu vår spännande färd in i de kapitalistiska krisernas innersta. I vårt första inlägg lade vi fram en autonomistisk grundförståelse av kriser och det är nu dags att gå vidare.

Innan vi går in på djupet av de bakomliggande faktorerna (och sysselsätter oss med lite marxistisk formelmagi) är det viktigt att först klargöra vilka olika typer av kriser som finns. Med andra ord, hur kriserna är utformade och hur allvarliga de är. Orsakerna, som profitkvotens fallande tendens och överproduktion, tar vi upp med nästa inlägg.

George Caffentzis ger fyra exempel på olika kriser:

1. En kris kan röra kapitalets eller proletariatets reproduktion.

2. En kris kan vara en kris för kapitalismen som helhet eller en kris inom kapitalismen (där enstaka kapitalister råkar i kris men där kapitalistklassen som helhet inte är hotad).

3. En kris kan vara planerad eller oplanerad. Kapitalistklassen kan vara oerhört kreativ i kristider och t.o.m. själv orsaka kriser. Detta är, som vi redan varit inne på, något som Naomi Klein påmint oss om. Kriser kan vara det tunga artilleri med vilket kapitalet skjuter ner alla kinesiska murar.

4. En kris kan uppkomma från kroniska, långsiktiga tendenser (såsom profitkvotens fallande tendens) eller vara orsakad av tillfälliga omständigheter.

Det råder givetvis inte några vattentäta skott mellan dessa olika typer av kriser utan de kan flyta samman eller utvecklas till något annat.

Den avslutande delen i vårt ABC kommer bli betydligt snårigare med en del formler och analyser som kräver att huvudet är på skaft.

På återseende.

Från Konfliktportalen.se: autonomak skriver Bokstaven B…, eiz skriver A Camp- Love Has Left the Room, Kaj Raving skriver Konsekvenserna av regeringens politik ger sprickor i allians-fasaden, Anders_S skriver Gangsterkriget på Hisingen fortsätter, Jinge skriver Svenska soldater skyddar pakistanska atombomber, Björn Nilsson skriver Likhet inför lagen? Tveksamt!

Vi vill gärna vara med i konfliktportalen som del av ett radikalt vänsterprojekt. Givetvis skiftar kvalitetén något väldigt bland bloggarna och vi får försöka härda ut med tanken på att länka till aptrista tråkgubben Anders S. Läs isf hellre Salka, Kim Müller eller någon annan som skriver riktigt bra grejer!

Inom den närmaste framtiden utlovas inlägg om Marx syn på kriser (sett från ett autonomistiskt perspektiv) , Lenins partiteori och Charles Mansons militär-politiska skrifter.

Från Konfliktportalen.se: Jinge skriver Och döden är min winning, kimmuller skriver Reclaim Rosengård – arrangörernas egna ord, Björn Nilsson skriver Frikopplat från globaliseringen? – Knappast., Krastavac skriver En arbetsdag, boladefogo skriver 80-talets återkomst i Honduras, kamratwot skriver En idiots uppgång och fall

Med tanke på polisens stormning av Palatset idag där husockupanterna tvingades ut vill vi återkomma till frågan om politiskt våld. Vi har med ett stort intresse läst Kim Müllers inlägg i frågan och vi vill här ge vår syn på saken (som tangerar det inlägget men som förhoppningsvis också kommer med något nytt).

Vi håller fullständigt med om att graden av politiskt våld måste förankras i klassen. Man måste fråga sig vilken uppgift vi som kommunister har i den aktuella klasskampen, hur styrkeförhållandet mellan klasserna ser ut i det kontext där man agerar och vilken generell militansnivå som klassen har.

På det glada 90-talet (och början av 2000-talet) sågs de våldsammaste aktivisterna som de mest radikala. Våld = radikalism lät det då. Linköpings husockupation är ett tydligt exempel på detta tankesätt.

Man skulle kunna hävda att våld då var mer befogat i och med ”globaliseringsrörelsens” genomslag och framfart på det globala planet. Att det var bevisat att våld kunde få sakfrågor att lyftas fram i mediebruset och man kände rörelsen i ryggen. Saker höll på att hända.

Situationen är annorlunda idag och det finns ingen stark ”globaliseringsrörelse”. Det råder kris och proletariatet är på defensiven. Ska vi hålla oss till svenska förhållanden kan vi tala om en splittrad klass utan organisatorisk tyngd. Det råder ingen allmän vänstervåg (parlamentet som gradmätare av arbetarklassens mognad som Engels  pratade om – om det nu har någon betydelse) och det historiska partiet är diffust, isolerat sinsemellan och oformerat. Precis som Kim Müller påpekade är förhållandena annorlunda i t.ex. Frankrike där klassen nått en hög, generell militansnivå (det blir ofta våldsamma protester, stora strejker och demonstrationer) och det därför blir helt naturligt att låsa in chefer och hota med att spränga fabriker. Det historiska partiet är där bättre formerat och mer aggressivt. Våldet är förankrat i klassen, i den (om än lösa) politiska klassammansättningen.

Hos oss i den autonoma vänstern blir det lätt att aktivister (o)medvetet ser sig som ett avantgarde istället för en del av en klassrörelse. Med andra ord försöker man ersätta det historiska partiet med sig själva och man agerar som en extern förtrupp, frikopplad från klassen. Man vill(?) chockstarta klassen genom blixtrande våld när tillfälle ges (som under Stoppa matchen-demon) men våldet blir som taget ur luften och reduceras till ett medialt skådespel utan klassförankring.

Vad har då detta med husockupationen på Viktor Rydbergsgatan?
Jo, där agerade husockupanterna helt korrekt i enlighet med klassens rådande militansnivå. Nu, när proletariatet är tillbakapressat och oorganiserat, är det vår uppgift att underblåsa de konflikter som faktiskt pågår, underlätta kopplingar mellan olika proletära skikt och bostadsfrågan är i högsta grad en sådan fråga då den berör så många.  En öppen och fredlig ockupation var perfekt för att öppna upp kontaktytor (Staden åt alla hade grymma infopoints!) och lyfta fram bostadspolitiken som ett borgerligt vapen i klasskampen. Med andra ord, att underlätta formerandet av det historiska partiet. Ett litet steg kan tyckas men likväl ett steg.

Det gäller här att tänka långsiktigt och se oss som ett kämpande kollektiv där det INTE är upp till var och en och göra som de vill (vilket ju är en äckligt liberal tanke). Vi måste agera samfällt, visserligen med en diversity of tactics, men där vi för en kontinuerlig diskussion om vilken taktiker som är bäst för att uppnå det aktuella målet. Under ockupationsfestivalen i Lund agerade man föredömligt genom konfrontativt icke-våld, bjöd inte pressen på billiga kravallskådespel och kunde lyfta bostadsfrågan. Våld bör givetvis inte uteslutas, kravaller är fortfarande i hög grad porr för oss, men de måste fylla ett politiskt syfte och inte ses som ett självändamål (bara för att man har en demo eller husockupation måste man inte tvångsmässigt slåss med snuten eller krossa skyltfönster).

Ja, vad man måste fråga sig när man agerar politiskt är vilken uppgift vi som kommunister (eller autonoma aktivister om man är känsligt lagd) har och hur vi bäst kan utföra den.  Vi har tidigare varit inne på denna uppgift:

Om vi inte ska knäfalla inför spontaniteten i de proletära kamperna behöver partiet formeras, övervinna sina interna konflikter, och få en riktning i meningen att mångfalden drar åt samma håll. Det är partiets stora uppgift – att den politiska klassammansättningen vi anar konturerna av får kött och blod och likt en månghövdad hydra tar sig an kapitalet. Här fyller de autonoma grupperingerna en funktion – i att delta i partiets formering men inte i att ta dess plats.

Fyller våld här en funktion? Om ja, är det bara att fightas. Om nej får man hålla stenkastararmen i schack tills det blir läge.

”Orden ‘krossa det byråkratiskt militära statsmaskineriet’ innehåller i sammanträngd form marxismens viktigaste lärdom om proletariatets uppgifter i revolutionen beträffande staten.” – Lenin

”Så länge staten finns, finns ingen frihet. När friheten kommer, skall det inte längre finnas någon stat.” – Lenin

Första etappen av vår Lenin-cirkel är nu avklarad. Staten och revolutionen har betats av, stötts och blötts och här ser vi resultatet. Sammantaget ska vi väl säga att vi kanske inte är överdrivet imponerade av Lenins resonemang men där finns ändå lärdomar att hämta. Vi menar att Lenin har rätt i en del av det han skriver men ibland gör helt felaktiga analyser och kommer till än galnare slutsatser.

En sak i taget. Texten Staten och revolutionen handlar föga förvånande om Lenins syn på staten och hur det revolutionära proletariatet bör förhålla sig till denna. Han grundar sin analys på texter av Marx och Engels och framför allt deras text om Pariskommunen.

Lenin börjar sin text med ett rasande angrepp på de reformister (som han kallar socialchauvinister) som förvränger Marx revolutionära teorier om staten till något banalt och kastrerat. Han ser som sin uppgift att återställa den marxska teorins radikala, anti-statliga udd. Till sin hjälp tar han långa citat från Marx & Engels verk.

Vad menar Lenin egentligen med staten? Jo, staten är en produkt av klassmotsättningens oförsonlighet och är ett organ för en bestämd klass herravälde – en makt som skenbart står över samhället men som i realiteten är ett redskap för klassherravälde. Den allmänna rösträtten är bara ett verktyg för borgerskapets herravälde. Lenin citerar Engels när denne säger att rösträtten inte kan vara nåt annat än ”gradmätaren på arbetarklassens mognad. Mer kan och kommer den aldrig att vara i den nuvarande staten”. All demokratisk socialism är således tämligen meningslös. Att rösta sig fram till klasslöshet är som att försöka förändra Gulf-strömmens lopp med en paddel. So far, so good. Lenin menar även tidigt i texten att det är ”uppenbart att den förtryckta klassens befrielse är omöjlig, inte bara utan våldsam revolution men också utan tillintetgörandet av den statsmaktsapparat som den härskande klassen skapat…”. Lenin upprepar ad infinitum att det färdiga statsmaskineriet måste krossas, nedbrytas, upphöra att existera. Här talar Lenin vårt språk. Vi hatar staten och allt som den står för (klassherravälde) och vill att den ska brinna i helvetets mest svavelfyllda hål.

Men hur ska detta då gå till rent konkret? Jo, genom statens upphävande och bortdöende - till skillnad från dess avskaffande. Lenin menar att staten inte går att avskaffa som i ett trollslag (en tanke som han tillskriver anarkisterna) utan att den borgerliga staten upphävs av den proletära revolutionen. I dess ställe bör man inrätta socialism, en proletariatets diktatur, där en ny proletär stat skapas för att undertrycka reaktionen och kapitalistklassen. Men hur ska detta bortdöende se ut och när kommer detta att ske? Jo, menar Lenin, det är ”först i det kommunistiska samhället, när kapitalisternas motstånd redan slutgiltigt brutits, när kapitalisterna försvunnit, när det inte finns klasser (d.v.s. ingen olikhet mellan samhällsmedlemmarna i deras förhållande till de samhälleliga produktionsmedlen) – först då ”upphör staten att finnas till”. Lenin menar, med referenser från Marx, att kommunismen har en första och en efterföljande högre fas. Den första fasen sammanfattas bäst med citaten nedan:

Produktionsmedlen har nu upphört att vara enskilda personers privategendom. De tillhör hela samhället. Varje samhällsmedlem utför en viss del av det samhälleligt nödvändiga arbetet och får ert intyg från samhället på att han utfört en så och så stor mängd arbete. På grund av detta intyg får han en motsvarande mängd produkter ur de samhälleliga konsumtionsvarulagren. Med frånräknande av den arbetsmängd som går till den samhälleliga fonden får varje arbetare följaktligen av samhället lika mycket som han givit det.

samt

Olikheter ifråga om rikedom och orättvisa skillnader kommer att kvarstå. Men den ena människans exploatering av den andra blir ty det blir omöjligt att som privategendom roffa åt sig produktionsmedel, fabriker, maskiner, jord o.s.v.

(Hör ni också varningsklockorna och får en sur smak i munnen?)

Detta, som vanligen kallas socialism, ska sedan ersättas med en högre fas. Denna fas inträder när staten

”fullständigt [kan] dö bort, när samhället förverkligat regeln ‘av envar efter hans förmåga - åt envar efter hans behov’ d. v. s. när människorna till den grad vant sig vid att iaktta de elementära reglerna för samlivet och deras arbete blivit så produktivt att de frivilligt arbetar efter förmåga. ‘Den borgerliga rättens trånga horisont’ som får folk att med en Shylocks hårdhet räkna ut så att man ej arbetar en halv timme längre än en annan, att man inte får en mindre lön än en annan – denna trånga horisont kommer då att vara överskriden. Produktfördelningen kommer då inte längre att kräva normering från samhällets sida av den envar tillkommande produktmängden; envar kommer att fritt ta för sig ‘efter behov’.”

Vi håller som sagt med om att staten måste bort. Men vi delar inte Lenins syn på behovet av att i askan av den borgerliga staten bygga en ny ”proletär” sådan – historien har lärt oss alldeles för många blodiga läxor för att ens överväga det alternativet. Socialismen har inte inneburit proletariatets diktatur utan, vad Lenin än skriver om saken, byråkraternas diktatur över proletariatet.
Istället menar vi att statens upphävande och bortdöende är en och samma sak. Den sker här och nu, genom att avskaffa kapitalismen, kortsluta socialismen och direkt inträda i kommunismen. Lenin skulle vända sig i graven och mumla ”utopister” om han kunde läsa dessa rader – han är stenhårt övertygad om att revolutionen kräver socialism, underordnande och uppsyningsmän. Hans slutsatser, att först krossa den borgerliga staten för att sedan skapa en proletär sådan, är i våra ögon helt galen.

I alla fall, den direkta kommunismen sker genom etablerandet av allmänningar där bytesvärdet är bannlyst. Genom zero-state – ett projekt av vad Nick Dyer-Witheford kallar ”destatification downward”. Projektets mål är att ”relay financial and administrative control over publicly funded governmental services away from the state apparatus toward a variety of other social loci – housing and medical cooperatives, social and cultural movements [...] This can be seen as an arena of ”counterplanning” – a term autonomists have used to designate the ability of socialized labour to run things different from those of capital, either on the shop floor or in the social factory as a whole. ”
Detta kommer ske gradvis,  ibland med plötsliga språng och bakslag och allmän turbulens. Givetvis behöver vi försvara de allmänningar vi skapar mot reaktionens angrepp och vi håller med Lenin när han skriver:

Läran om klasskampen, som Marx tillämpade på frågan om staten och om den socialistiska revolutionen, leder oundvikligt till erkännande av proletariatets politiska herravälde, dess diktatur, d.v.s. en makt som inte delas med någon [...]

Vi har inte råd med halvblesyrer och revolutionärer som gräver sina egna gravar genom att göra halvdana revolutioner. Vi behöver herravälde, makt, men denna ”diktatur” tar sig inte skepnaden av en socialistisk betongstat med uppsyningsmän och bokhållare utan vad  Guy Debord kallar proletariatets anti-statliga diktatur - i vår skepnad de väpnade allmänningarnas framväxt. Och med väpnat menar vi ”solidarisk antagonism” och inte ineffektiv terrorism. Det var inte några enstaka, maskerade terrorister som gjorde områden i Belfast, Derry och södra Armagh till no go-zones för brittiska soldater en gång i tiden utan det samlade, antagonistiska proletariatet i dessa kvarter. Skillnaden är enorm.

Avslutningsvis håller vi med Lenin om att där det finns en stat finns ingen frihet – därför måste revolutionen se ”som sin uppgift ställa inte statsmaskineriets förbättrande utan dess nedbrytande och förgörande.” (Lenin)

Varje reellt steg framåt är mera värt än ett dussin program.
Karl Marx i ett brev till W. Bracke, London den 5 maj 1875

Religionen framstår för oss inte längre som grunden för utan bara ett uttryck för världslig inskränkthet. Vi förklarar därför de religiösa fördomarna hos de fria medborgarna ur deras världsliga fördomar. Vi hävdar inte att de måste ge upp sina religiösa fördomar för att bli kvitt sina världsliga bojor. Vi hävda att de kommer att överge sina religiösa fördomar så snart som de sliter sina världsliga bojor. Vi omvandlar inte de världsliga frågorna till teologiska. Vi omvandlar de teologiska frågorna till världsliga.
- Karl Marx, Om judefrågan 1843

Ingen har väl missat att valskådespelet i Iran verkligen har fått skiten att träffa fläkten. Massprotester, gatustrider, mördade demonstranter och den rådande ordningens styrkor som går bärsärk (speciellt informationsflödet är viktigt att kontrollera och kameror och mobiler som filmar vad som pågår är enligt uppgift heta måltavlor för regimens hantlangare). Slogans som används är bl.a. ”Ned med diktatorn” och ”Ned med den islamiska regimen” och man har försökt sätta eld på lokaler tillhörande en milis som är förknippad med regimens ”revolutionära” garde och även angripit gardets egna högkvarter. De som tror att det enbart handlar om den s.k. reformisten Mousavi har inte fattat något om hur proletariatet agerar autonomt- det är inte han som leder protesterna utan protesterna som leder honom. De kan tvinga honom att bli alltmer radikal. Han må försöka agera talesperson och kan (måste) agera som rekuperatör men upprorets framgång eller nederlag har inget med honom att göra. Det har med materiella villkor för upproret, dvs. om de drivande grupperna av proletariatet som nu står på barrikaderna kan formera sig till parti i Marx mening och lyckas sprida protesterna till fler sektorer av klassen, om man lyckas stå emot den fruktansvärda repressionen, om produktionen kan kortslutas genom sabotage, arbetsvägran och strejker etc. Att man blandar in religiösa slagord i kampen mot prästerskapet är helt ointressant. Ens explicit politiska inställning är vatten värd – det är vad man faktiskt gör som spelar roll. ”Praktik står över (teoretisk) kunskap, ty dess värde ligger inte blott i dess allmängiltighet utan också i att den är en omedelbar verklighet” – Lenin.  Hellre en angry proletär mob med viss religiös anstrykning som ger sig på en genomrutten överklass med allt de kan komma över (har ni sett bilden på gubben med k-pisten?) än skinntorra intellektuella som bara kan slå folk på käften med marxistisk formelmagi och krångliga läsningar av Kapitalet.

En blog skriver att

”Beyond the capital, demonstrations have reportedly spread to at least seven provincial cities. The protests have marked the most serious display of discontent in the Islamic Republic in years. The breadth of the mass movement is unprecedented. It is a sudden upsurge of all the accumulated rage and frustration that has been accumulating for the past 30 years.”

AK följer med stort intresse händelseutvecklingen och vi hoppas att upproret lyckas och att väktarrådet, Mahmoud Ahmadinejad och hela det rika prästerskap som agerar överklass i Iran får brinna i helvetets djupaste hål. Samtidigt hoppas vi att det inte slutar med ännu ett isolerat uppror som skulle kunna kvalificera in sig till ett eget kapitel i Naomi Kleins Chockdoktrinen, dvs. ett uppror som säljs ut och förvrängs till en orange revolution (givetvis under paroller som ”demokrati” eller ”mänskliga rättigheter”) där ledargestalterna för den härskande klassen bara byts ut  och egendomsförhållandena, själva kapitalrelationen, förblir orörda. Om detta öde ska kunna undvikas behövs givetvis internationell solidaritet och att upproret inte antar en endast nationell prägel utan förankras i det globala proletariatet. Kika även på bloggen http://shooresh1917.blogspot.com/ för ständigt uppdaterade nyheter med filmsnuttar och bilder. Här finns kravallbilder från massprotesterna.