Som utlovat tänkte AK diskutera Marx krisbegrepp och vi vill gå till roten med problemet.
Hur uppkommer kriser? Finns det olika typer av kriser? Vilken roll spelar klasskampen? Är vulgärtolkningen av den ”autonoma marxismen” sann (där enbart arbetarnas kamp orsakar kriser)? Hur ska man tolka den nuvarande krisen?
Vår analys grundas till stor del på Harry Cleaver, Peter Bell och Midnight Notes. Mycket är väldigt tänkvärt men vi ställer oss kritiska till en del annat. Då det blir mycket att skriva kommer texten att delas upp i flera inlägg – A, B och C.
Avstampet sker från ”den autonoma marxismen” – en marxistisk tradition som (något vulgärtolkat som vi strax ska se) menar att kapitalistiska kriser framtvingas genom proletär kamp. Detta kan ställas i kontrast mot en mer ortodox läsning av Marx där kriserna orsakas av objektiva motsättningar inom kapitalismen såsom konkurrens mellan kapitalister etc. De ”autonoma marxisterna”, eller autonomisterna om man så vill, ställer den ortodoxa analysen på huvudet eller bättre, vänder på den och ställer den på fötter.
Det subjektiva inslaget, klasskampen, är alltså det som försätter kapitalet i kris.
Denna analys har inneburit vulgärtolkningar som både autonomister stått för och även som tillskrivits denna marxistiska inriktning av ortodoxt sinnade marxister. Till exempel Bell och Cleaver kan sägas stå för ett sådant sätt att se på saken när de säger att ”[what] have been called the “laws of motion,” or the “objective historical movement,” of that development are, in our terms, the unplanned outcome of the conflicts between two antagonistic class subjects. As in physics where two vector forces create a resultant force whose direction and magnitude is distinct from either of the two, so too in the class struggle that constitutes capitalist development, the “laws,” of accumulation or of crisis are the unplanned outcomes of confrontation.”
På det hela taget håller vi med. Det är primärt klasskampen som får kapitalismen att drabbas av avgörande kriser som får den att omorganisera produktionen och överge rådande produktionsordningar. Där är vi rörande överens. Men därmed inte sagt att andra, ”objektiva” aspekter som inte direkt kan härledas till arbetarkamp kan framkalla kriser – även om det alltid är klasskampen som anger intensitet och riktning för dessa kriser. Som Bell och Cleaver skriver:
We can see that the possibilities of breakdown exist at many points in the accumulation process. Wherever there exists a separation within the overall unity, there is the possibility of the unity not being achieved. These possibilities exist in both the process of circulation and in the process of production, and while some are apparently exogenous (vår kursivering), most are directly related to the internal class conflict[...]
Även om de framförallt menar naturkatastrofer som utomstående möjligheter till kris kan man mycket väl tänka sig att det kan existera andra faktorer som spelar in. Till exempel finns det planerade kriser där kapitalet använder kriserna som en hävstång för att öppna upp nya marknader – något Naomi Klein skrivit förtjänstfullt om i Chockdoktrinen.
Att ställa den ortodoxa analysen på fötter får aldrig innebära att omvandla kapitalets reaktiva natur till dogm, till en metateori om historisk förändring. Att man får för sig att det är klasskampen som alltid orsakar att kapitalismen råkar i svårigheter eller att förändringar äger rum. Klasskampen reduceras då till kampen mellan två titaner där den ene ständigt jagar den andre och utgången är oviss (jämför med Bells och Cleavers citat ovan) och de proletära kamperna förvandlas till de vises sten – en fetisch – som förklarar allt men samtidigt ingenting. Istället för att se det autonomistiska perspektivet på detta dogmatiska sätt är det mer fruktbart att se att kapitalet är helt beroende av oss proletärer då vi i form av arbetskraft är en intern del av kapitalrelationen – det är bara vi som kan tvinga kapitalet att förändras i grunden, lyckas vi faller hela systemet medan om vi misslyckas tvingas kapitalet överge sin rådande ackumulationsregim, upplösa den existerande klassammansättningen och ge form till en ny produktionsordning. Kapitalet kan hamna i kris på eget grepp men alla allvarligare kriser, där systemet riskerar att gå under och tvingas till fundamentala förändringar, är orsakade av klasskamp då kapitalismen är fullständigt beroende av proletariatet som en intern del av kapitalismen (vilket i grunden är en klassrelation där proletariatet är en del av kapitalet). Det är en viktig skillnad.
Håll utkik efter bokstaven B.
Från Konfliktportalen.se: Anders_S skriver Gangsterverksamhet bakom mord i Trollhättan?, Björn Nilsson skriver Likhet inför lagen? Tveksamt!, Johan Frick skriver Sverige vägrar internationell solidaritet, Jinge skriver Utsikt från en bro – Dagens Bild, eiz skriver Nya Moderaterna från Alliansfritt Sverige
Vi vill gärna vara med i konfliktportalen som del av ett radikalt vänsterprojekt. Givetvis skiftar kvalitetén något väldigt bland bloggarna och vi får försöka härda ut med tanken på att länka till aptrista tråkgubben Anders S. Läs isf hellre Salka, Kim Müller eller någon annan som skriver riktigt bra grejer!
Med tanke på polisens stormning av Palatset idag där husockupanterna tvingades ut vill vi återkomma till frågan om politiskt våld. Vi har med ett stort intr
esse läst Kim Müllers
mångfald, detta parti, är ännu diffust och behöver formeras. Mario Tronti menar att ”…the problem is that you need a centre. If there is no centre, then there is no organized form and you end up with a ‘para- movement’. ”
”Orden ‘krossa det byråkratiskt militära stats
och bortdöende - till skillnad från dess avskaffande. Lenin menar att staten inte går att avskaffa som i ett trollslag (en tanke som han tillskriver anarkisterna) utan att den borgerliga staten upphävs av den proletära revolutionen. I dess ställe bör man inrätta socialism, en proletariatets diktatur, där en ny proletär stat skapas för att undertrycka reaktionen och kapitalistklassen. Men hur ska detta bortdöende se ut och när kommer detta att ske? Jo, menar Lenin, det är ”först i det kommunistiska samhället, när kapitalisternas motstånd redan slutgiltigt brutits, när kapitalisterna försvunnit, när det inte finns klasser (d.v.s. ingen olikhet mellan samhällsmedlemmarna i deras förhållande till de samhälleliga produktionsmedlen) – först då ”upphör staten att finnas till”. Lenin menar, med referenser från Marx, att
Vi håller som sagt med om att staten måste bort. Men vi delar inte Lenins syn på behovet av att i askan av den borgerliga staten bygga en ny ”proletär” sådan – historien har lärt oss alldeles för många blodiga läxor för att ens överväga det alternativet. Socialismen har inte inneburit proletariatets diktatur utan, vad Lenin än skriver om saken, byråkraternas diktatur över proletariatet.
Hela spektaklet lämnar en bitter eftersmak när man tänker på alla de ”dignitärer” på VIP-läktaren som lever och frodas genom den rasistiska kapitalismen och den arbetsdelning som bygger på ”rasmässiga” grunder.
”Ned med diktatorn” och ”Ned med den islamiska regimen” och man har försökt sätta eld på lokaler tillhörande en milis som är förknippad med regimens ”
De mer 