Autonoma Kärnan

Med risk att låta som en repad skiva vill vi återvända till problematiken kopplad till partiet. För oss, som vi sagt till leda, är klassen i första hand partiet. Med detta avser vi de radikala grupper av proletärer som står längst fram på barrikaderna mot kapitalets välde. Det är dessa grupper som är proletariatets spjutspets, dess revolutionära fyrbåk.

Utan tvivel kan endast en avancerad minoritet ha en klar bild av en kollektiv kamp som är riktad mot allmänna mål vilken rör hela klassen och med kärnpunken projektet att förändra hela samhällsordningen. Dessa grupper, dessa minoriteter, är ingenting annat än partiet. När dess formerande (vilket naturligtvis aldrig fortskrider utan avbrott, kriser och interna konflikter) har nått ett särskilt stadium må vi säga att vi har en klass i kamp. Fastän partiet innesluter endast en del av klassen kan endast det ge klassen sin enighet i kamp och rörelse, då det förenar dessa element, vilka känner och representerar den, bortom kategoriernas och lokaliteternas begränsningar. (Amadeo Bordiga, Parti och klass s. 2)

Partiet existerar således materiellt men inte formellt – denna politiska rörelse behöver inte vara enad i formella organisationer med medlemstidningar och årsmöten. Det är således där klasstiderna står som mest intensivt som vi kan finna partiet oavsett dess (o)organisering. Det kan vara strejkande sopåkare eller sjuksköterskor, kravallande kids, lantarbetare som ockuperar mark, svartjobbare som hotar med sabotage om de inte får ut sina löner, arbetsvägrande servitriser, städare eller lagerarbetare. Partiets utseende och deltagare kan således skifta mellan olika geografiska kontext och tidpunkter. Det är detta Marx menar med sitt ”historiska parti”. Det är dock viktigt att påpeka att partiet inte endast existerar i en viss nyckelbransch etc. med stor strukturell arbetarmakt (för att tala med Beverly Silver) utan förenar olika skikt inom det globala proletariatet. Om det materiella, eller historiska, partiet uppträder i sektorer med stor strukturell makt för proletariatet (som inom transportsektorn) ges kampen extra tyngd men det innebär inte att annan kamp är värdelös. Den kapitalistiska kedjan kan brytas vid alla länkar, både där den är som starkast eller svagast. Att stirra sig blind på dess starkaste/svagaste länkar är att missa vad som försiggår över hela frontlinjen.

Någon god anarkist kanske känner att det är ”förtryckande” att tala om parti i termer av radikala minoriteter. Vi är ju alla jämlika eller hur?
Det är en idealistisk inställning som helt missat det som Marx menar med sitt påstående att ”den härskande klassens tankar är under varje epok de härskande tankarna, d.v.s. den klass, som är den härskande materiella makten i samhället, är samtidigt dess härskande andliga makt.”
Om alla stod som vackra själar fristående från den förhärskande borgerliga ideologin där man i lugn och ro kunde komma fram till rationella beslut skulle kapitalismen ha imploderat för länge sedan. Det finns bara vissa proletära skikt som är medvetna om sina intressen och revolutionära mål – en kunskap som inte inympats utifrån från nåt trotteparti eller avantgarde med anemiska intellektuella utan som vinns genom blod, svett och tristess på gator, skolor och arbetsplatser. Det är detta som autonomisterna menar när de talar om en politisk klassammansättning.

Om vi inte ska knäfalla inför spontaniteten i de proletära kamperna behöver partiet formeras, övervinna sina interna konflikter, och få en riktning i meningen att mångfalden drar åt samma håll. Det är partiets stora uppgift – att den politiska klassammansättningen vi anar konturerna av får kött och blod och likt en månghövdad hydra tar sig an kapitalet. Här fyller de autonoma grupperingerna en funktion – i att delta i partiets formering men inte i att ta dess plats. Till exempel kan olika politiska krav (kortare arbetsdag, politisk lön) agera som kugghjul i denna formering – krav som partiet kan samlas kring. Alltså, det materiella partiet är en produkt av proletariatet och måste fortsätta att vara det. Sekterism och stalinistisk partidisciplin leder enbart till ett kväsande av partiet.

”Isolera och demaskera de ”radikala kändisarna”. De är ingenting annat än desertörer från politiken som tagit värvning i det rena skådespelets marknad; eller i några fall gått andra vägen, dvs redan livlösa pr-koncept som vill skaffa sig en mer kittlande image genom kontakt med aktivister. För somliga är aktivismen på så sätt ett verkningsfullt pittoreskt inslag i deras personlighetskoncept i sina musikerkarriärer, författarkarriärer, konstnärskarriärer, skådespelarkarriärer, journalistkarriärer, akademikerkarriärer etc. Andra lockas att bli rena kändisar, som ser att vägen ligger spikrak från att trivas som presstalesman för en aktion till att ta plats i TVs soffpaneler och dagstidningarnas krönikespalter, som åsiktsproducenter och livsstilsmarknadsförare som representerar en politisk rörelse och/eller den radikala ungdomen i dess helhet; de är byråkrater, aktiva rekuperatörer, pampar, föredettingar som aldrig kommer att delta mer i något seriöst arbete annat än för att gynna sin image.”

Sven Situation, april 2002

Promoe har fått nog. Han har tröttnat på svenskarnas dåliga smak. Vi är kulturella barbarer som låter oss tvångsmatas med skitkultur. Likt en folkpartist på tjack som vill införa en litterär kanon och tvinga skolbarn att läsa ”klassiker” istället för manga går han till angrepp mot den svenska dekadensen. Själva har vi fått nog av vänsterkändisar i allmänhet och föraktfulla sådana i synnerhet. Men det är ju alltid kul att någon läser vad vi skriver så här är ett svar på Promoes inlägg på vår förra text.

”Jag går till angrepp mot företeelser som jag anser förstör oss, oavsett vilken klass – och vilken nationalitet (även om jag har valt att peka på specifika svenska begrepp, som vi svenskar kan relatera till) – vi tillhör.”

Promoe försöker med ett retoriskt akidogrep vända tillbaka vår kritk mot hans låt svennebanan. Hans tes är enkel. Det är vi som anser att låten handlar om klassförakt och genom detta bekräftar vi våra egna fördomar om vit arbetarklass. För enligt Promoe handlar låten om ”svenskhet”, om sånt som alla svenskar kan känna igen. Det är möjligt att Promoes anser att de kulturella markörer han lyfter fram skulle vara klassöverskridande. Hur ”avundsjuka mot överklasssen” skulle kunna vara det har vi dock svårt att få ihop. Själva läser vi in samma förakt mot massan som vi är vana vid. Eller för att citera Beverley Skeggs ännu en gång:

”Arbetarklassen har genom historien ständigt beskrivits som farlig, förorenande, hotande, revolutionär, patologisk och respektlös. Kort sagt: Icke respektabel. Den är känd för överdrifter i att dricka och äta för mycket, ha för mycket sex med fel personer etcetera.”

Promoe hävdar att han associerar fritt. Jävligt spännande att den bild han målar upp är stereotyp fattig arbetarklass, ”white trash”. I stället för att göra någon form av analys rabblar han bara upp ett gäng attribut som landets rika snorungar gladeligen sjunger med i när de skrattar åt arbetarklassen.

Vi dock inte så jävla intresserade av Promoes klassanalys, men för att vara övertydliga. Det handlar inte om att klass ska förstås som något homogent. Något objektivt vars kulturella konsumtion går att beskriva i klichéartade oneliners. Det handlar om förakt. Ett förakt som bygger på klassisk distansering och myten om god smak. Det som stör oss är hans självgodhet, hans ambition att ställa sig utanför och stoltsera med sin goda smak. Kvinnomisshandel och dagenefterpiller är något som enligt Promoe hör hemma i samma kontext som soppatorsk, foppatofflor och avundsjuka på överklassen. Det är samma patologiserande som vi är vana vid.

Vi går inte ut i något försvar för kvinnomisshandel eller alkoholism. Det här handlar i stället om att vi blir jävligt förbannade när folk försöker göra sig lustiga på vår bekostnad, när folk hjälper till att bibehålla stereotypen utan att problematisera. När folk gör gemensam sak med Stureplans brats.

Ja, vi är avundsjuka. Klart som fan att vi är. Vi skulle också vilja leva på vår hobby, men vi har inte den möjligheten. Vi har inte valt att tvingas lönearbeta eller att bo i slitna förorter. Vi kan inte leva våra liv som vi vill av den enkla anledningen att vi lever i ett klassamhälle. Kul för dig att det gått bra i det liberala lotteriet. Alla har inte samma tur.

Promoe har dock helt rätt i en sak. Vi för ingen annans talan. Vi vill inte storma några vinterpalats eller befria arbetarklassen likt minkar ur en bur. Av den enkla anledningen att det inte går. Vi är intresserade av våra egna begär och intressen och hur dessa kan länkas samman till kollektiv rörelse. Och vi är framför allt intresserade av att slippa jävla popstjärnor som tror att de är en del av ”rörelsen”.

Och du, Mårten, hur var det här med korrekturläsning? Hade du använt dig av det?

Till Kurage.

Popvänstern verkar göra bort sig på löpande band nu för tiden. Först tyckte Uje Brandelius från Doktor Kosmos att det var en bra i ide att bryta en facklig blockad sen vädrar Promoe öppet sitt klassförakt i årets sommarplåga Svennebanan

En video som visar fulla killar på svensexa. Patetiska som fulla människor ofta är. Samtidigt som Promoe rabblar upp raljerande saker om ”svennar”.

Det jag tar upp i ”Svennebanan” är negativa saker som jag har suttit och funderat på. Det finns ju bra grejer med svenskhet också men det blir på en annan skiva.

Det hade gått göra det smart. Ingångarna finns där. Alkohol, maskulinitet och våld hade tex. varit en sådan. Eller  nationalism. Om man nu hade haft sådana ambitioner. I stället får klyschorna kring vit svenska arbetarklass.

Kvinnomisshandel solariebränna/Fixa mat vad fan har vi hemma/Soppatorsk och foppatofflor/Barnen nedsjunkna i tv-soffor.

Rädslan för pöbeln har alltid funnits där. Den farliga, okultiverade, respektlösa oformliga massan.
Med sin revolutionära potential. Arbetarklassen har genom historien ständigt beskrivits som farlig, förorenande, hotande, revolutionär, patologisk och respektlös. Kort sagt: Icke respektabel. Den är känd för överdrifter i att dricka och äta för mycket, ha för mycket sex med fel personer etcetera. Distanseringen och attributen har varierat men alltid handlat om gränsdragningar. Vi är det vi är för att vi inte är ni. Negationernas sociologi.

Dansa bugg. Lyssna på Carola. Manikyr. Permanenta håret. Återträff med högstadieklassen. Avundsjuka på överklassen.

Det är oss det handlar om. Oss utan smak. Våra verkligheter och våra arbetskamrater.  Crustfylla i Gamlestan, fotbollsfylla på Gamleport eller hipsterfylla på Magasinsgatan. Rangordna gärna. Men tro inte att det finns någon revolutionär potential i alternativ elitism.

Bete dig som ett svin men gör det kultiverat. Glorifiera det exotiska och hylla det lagom farliga snatteriet. Ack så simpelt. Vi hade också likt gärna Promoe haft hus på Österlen och hängt med tuffa människor på Jamaica. Nu har vi tyvärr inte det valet.

Om vi hade varit intresserade av sociologi så hade vi använt Skeggs och sågat Promoe sönder och samman. Eller bussat Jim Goad på honom.

Som tidigare nämnt har vår gamle vän Redundans satt det ekologiska kaffet i halsen och surt rapat upp en ganska märklig anekdot vad den revolutionära socialistens plikt är. Vi börjar med att citera blogginlägget:

För att i all ödmjukhet inför arbetande socialisters prekära vardag så måste det erkännas; det finns inga bra ursäkter i världen att inte studera Kapitalet, annat än rent ointresse. Har man tid åt “bilderna från festen i helgen” så har man tid att skippa fyllan och sätta sig ned med ett glas rött och den stora röda boken istället.

Men för att inte fastna i en Folkpartistisk “skyll dig själv”-retorik så vill jag återgå till rubriken för detta inlägg. Även man inför sig själv bär ett högst individuellt ansvar att bilda sig så är det för arbetarrörelsen främst ett samhälleligt problem. Därför är också våra lösningar samhälleliga.

För skälet till att det är enklare än någonsin att idag ta till sig kunskapen i Marx böcker heter nämligen organisering och inte studiedisciplin (även om en sådan måste kunna avkrävas våra organiserade kamrater). Den organiserade arbetarklassen har i över 100 år arbetat för folkbildning. Vi har upprättat studieförbund, 8 timmars arbetsdag, fri skolgång, public service,bibliotek och statliga telenät som pumpar in Internet i vårt folkhem.

Organiserade socialisters största uppgift är inte att bilda arbetarklassen utan att bilda partier som förmår skapa utrymme för arbetarklassen att bilda sig själv.

Andemeningen verkar vara att man som revolutionär klasskämpe först skall reagera diskursivt i ett satt utrymme där man tillåts organisera sig. Den kulturella överbyggnadens organisering verkar för redundans vara viktigare än den rått materiell vardagen där Krastavac lever sitt liv. Vi menar nog att man rakt av kan vifta bort den sortens Politikeranspråk som förespråkas i blogginlägget ovan. Tanken på en transcendent grad av kamprenhet som svävar över dess materialla bas och uppbyggnad är en liberal tes som tyvärr stinker överallt i vår banala diskurs.

Politiker, frireligiösa, väktare, batongliberaler och månglare menar alla att deras produkt är finare, renare, snabbare och bättre än alla andras. Att på det sättet tro att man genom självgoda studier och maktsuktande kan bygga en arbetarklassägd motrörelse i en rhizomatisk vardag är direkt kontraproduktiv ur ett autonomt utanförperspektiv.

Den sortens om omnipolitiska bygge vår partivurmande vän suktar efter är bara en reifikation av den politiska ekonomins diskurs. Att varugöra och försöka sälja den renaste Marxismen är ett förment liberalt arbetssätt och förmodligen fullkomligt logiskt om man bygger sin politiska organisering utifrån humanliberala dogmer. Vi menar att om man äter sig fet på tankesmedjors gratisfrukostar och forskar sig trött i skallen kring det socialliberala samhällsbyggandes moderna historia så kommer också ens begreppsvärld röra sig i de snäva kretsar som man levt sin livstil inom.

Att tro att en tankesmedja kan bygga ett arbetarparti som i sin tur skall återta det politiska rummet från det liberalas diskurs må vara en skön statusrad på Facebook men vad i helvete spelar det för roll för den faktiska Arbetaren? Alltså den hårt arbetande svennebanan som gnor sig igenom livet.

Vi förespråkar alltid det egna självdeltagande aktivismens väg. Vill man skapa sig ett politiskt rum att handla i gäller det inte att läsa böcker. För att vinna politiska kamper idag krävs en nomadologisk hållning och ett skärpt sinne där man rotar sina strategier i en myriad erfarenheter. Att tala om sitt arbete är en mycket bra början.

Mycket bättre än att läsa rödvinsfläckade böcker. Hur tjocka pärmar de än har.

// Anarkofalangen

Den här texten tänkte vi ägna åt imperialism. Hur definieras den egentligen, hur har den sett ut, hur ser den ut idag och vilka teorier är fortfarande  användbara. Vi kommer att utgå från Lenins klassiska teori om interimperalistisk rivalitet där kapitaliststaterna tvingas in i krig med varandra och sedan jämföra den med två moderna teorier – nämligen den bok som omgivits av mest skitsnack på 2000-talet, Imperiet av Michael Hardt och Antonio Negri, där de menar att den moderna imperialismen ersatts av ett postmodernt Imperium samt Andreas Malms När kapitalet tar till vapen. När Malm inte skriver tokerier om Iran eller har på sig Hizbollah-kläder skriver han intressanta, marxistiska böcker om dagens imperialism. Vi kommer inte bara att tugga en massa skägg och svåra ord utan använda oss av exemplet Irak för att i praktiken skilja mellan dessa tre olika teorier.

Imperialism

Många pratar om imperialism men vad menar man egentligen med begreppet? Det råder en viss förvirring, vissa pratar om kulturimperialism, andra om imperialism utförda av en nationalstat över en fjärran nation eller strikt ekonomisk imperialism utförda av multinationella företag.

Vi kommer använda oss av samma definition som Andreas Malm använder sig av. Han menar att imperialismen kan definieras i tre led:

1) En ockupation, ett krig eller en annan militär intervention.

2) Våldet utövas av en eller flera nationalstater

3) En avgörande faktor bakom de militära aktiviteterna är kapitalistiska intressen: de verkliga skälen är ekonomiska. Framför allt gäller det resurser belägna i kapitalismens periferier, som t.ex. i Tredje världen.

Är man ute efter att definiera de multinationella bolagens härjningar i Afrika eller Asien finns det bättre och mer korrekta begrepp som ”underutveckling”, ”beroende” och ”ojämn utveckling”.

Är det t.ex. den amerikanska kulturens inflytande man vill sätta ord på kan man hellre prata om kulturell hegemoni. Detta för att inte spä ut imperialism-begreppet och göra det uttänjt och sladdrigt.

Lenin

När vi nu har definierat vad imperialism är och inte är kan vi ta oss an de tre, eller snarare fyra, skägg vi ska diskutera idag. Vi ska börja med Lenin. Anledningen till att vi använder honom som startpunkt är att det inte finns någon annan som är lika förknippad med imperialism-begreppet och att hans teori ofta används, både medvetet och omedvetet, idag. Den pamflett där han presenterar sin syn på imperialism heter Imperialismen som kapitalismens högsta stadium och skrevs mitt under det första världskriget 1916.

Lenin menade att kapitalismen gått mer och mer åt storskaliga monopol där små företag slagits ihop till jätteföretag. I alla länder kunde han se ”den påfallande snabba processen av produktionens koncentration till allt större företag”. Med andra ord, allt mer av produktionen och marknaderna hamnade på allt färre och väldigare företag. Lenin menar att i en konkurrensbransch investerar alla tävlande bolag bäst de kan. De skaffar sig bättre teknik, bygger ut sin tillverkning, jagar varandra framåt. Men i branscher som utvecklas i riktning mot monopol bromsas kapitalisternas iver. Storföretagen vill undvika alla excesser, de håller investeringstyglarna stramt – de producerar bara den mängd varor som maximerar priset och inte en enda till. Profiterna växer då de kan reglera utbud och priser men de kan inte satsa allt sitt växande kapital i sin egen produktion. Kort sagt, investeringsmöjligheterna blir allt färre men det anhopade kapitalet allt större. Vad göra?

Jo, i själva övergången från konkurrens till monopol följde en tendens till kapitalexport. När kapitalet koncentrerades till allt färre händer kunde alla delar av det bli lönsamma endast om vissa delar sökte sig utåt, så att ackumulationen tog formen av geografisk expansion. Det uppstår ett överflöd av kapital i de avancerade kapitaliststaterna och därför måste kapitalet ge sig av mot periferin. Men det är här imperialismen kommer in. Kapitalexporten skulle aldrig klara sig på egen hand. Det behövdes någon som följde med som kunde skydda investeringarna på plats. Vem kunde då ta på sig den här uppgiften? Jo, hemlandets statsapparat och armé.

Med andra ord, det som började med en övergång från fri konkurrens till monopolliknande jätteföretag slutade med koloniala ockupationer.

Men Lenin menar att det även fanns andra skäl till de imperialistiska projekten.

Ett starkt skäl var tillgången på råvaror, som malm och olja. Jätteföretagen slukade råvaror i enorma mängder och var beroende av fri tillgång till dem för att stå sig i konkurrensen med jätteföretag från andra länder. För att dessa företag skulle känna sig trygga med att sådana råvaror strömmade till just dem och ingen annan behövdes ett politiskt arrangemang: de låg på sina regeringar för att de skulle trygga råvaruflödet genom att greppa styret i de länder där källorna fanns. Endast genom att deras staters arméer ockuperade och koloniserade kunde jätteföretagen garantera framgång i konkurrensen på marknaden.

Ett sista skäl var jätteföretagens vilja att skydda sitt prissättningsprivilegium gentemot konkurrenter som sålde till lägre priser. Därför restes tullar runt de nationella ekonomierna, vilket gjordes i hög grad i Tyskland och USA vid 1800-talets slut. Men man ville fortfarande sälja så många varor som möjligt även om man isolerat sig och det bästa för dem vore att den nationella ekonomins territorium utvidgades så gränserna för tullarna flyttades fram så att nya områden hamnade innanför: då växte den stängda marknadsyta som de kunde härska oinskränkt över. Med andra ord, jätteföretagen strävade efter att införliva så stora kolonier som möjligt i sin hemmamarknad.

Detta är Lenins tre förklaringar till imperialismen: kapitalexport, råvaror och handel.

Problemet var bara att jordklotet är ändligt. Det finns inte hur många landområden som helst att erövra. En bit in på 1900-talet fanns det inga fler folk att kuva eller territorier att kolonisera. Kakan var skuren i bitar och uppdelad. Detta leder enligt Lenin oundvikligen till konflikt mellan kapitaliststaterna och deras företag då utvecklingen av de nationella ekonomierna är ojämn. Det land som igår var ekonomiskt starkt och då skaffade sig omfattande kolonier kommer att utmanas av det land som är ekonomiskt starkt idag, men vars kolonier inte står i proportion till den styrkan. Här identifierade Lenin en huvudmotsättning – Lenins kapitalism präglas av interimperialistisk rivalitet. När periferin ockuperats var det bara en fråga innan ett omfördelningskrig skulle bryta ut där olika kapitaliststater står mot varandra och det är deras inbördes fiendskap i kampen om en begränsad periferi som får blodet att flyta över världen i väldiga krig, såsom första och andra världskriget.

Enligt Lenin är det detta som definierar imperialismen – som kapitalismens högsta stadium dominerat av monopol och krig och ockupationer i kampen mellan dessa monopol.

Men håller Lenins teori fortfarande? Ska vi ta exemplet Irak menar de rättrogna leninisterna att invasionen ska ses som ett amerikanskt försök att säkra segern i konkurrenskampen med europeiskt kapital genom att ensamt kontrollera Iraks oljekällor. Överhuvudtaget var invasionen riktad åt sidorna, mot Frankrike, Tyskland, Japan och andra länder – som genom frihandelsavtal eller WTO-förhandlingar – leker med tanken på att utmana USA:s dominans över periferins resurser. Som i en effektiv voodoo satte den amerikanska armén sina nålar i den irakiska dockan och träffade sina konkurrenter. Kriget och ockupationen är en offensiv i rivaliteten med andra avancerade kapitaliststater – det är en varning för att visa på USA:s makt. Även Kina, menar leninisterna, träffades genom att Kina mer och mer kommer att bli beroende av olja och genom att sätta sig på Mellanösterns oljekällor kommer USA kontrollera sin rival.

Men vad dessa leninister tvingas göra för att få Lenins teori att fortfarande vara aktuell är att förneka globaliseringen – dvs. det faktum att ekonomin gjorts global med utbyten och handel över nationsgränser på ett sätt som helt förändrat nationalstaternas roll. Staterna är inte längre isolerade utan har en ny roll som aktörer i en globaliserad ekonomi. Det har inte skett en explosion av krig och förödelse mellan avancerade kapitaliststater sedan det andra världskriget vilket leninisterna med jämna mellanrum har gjort gällande – man menade t.ex. att det kalla krigets slut skulle få rivaliteten att vakna till nytt liv vilket inte skett. Istället är de olika staternas ekonomier så inflätade i varandra att ett krig skulle vara förödande för alla parter (t.ex. har många av USA:s största företag massor av investeringar och fabriker i Kina vilka skulle drabbas i händelse av krig eller nedgång i den kinesiska ekonomin pga. oljebrist– därför kommer det aldrig att hända. Det är ackumulationen av kapital som styr – inte krigstokiga ledare eller konspirationer.)

Men om Lenins teori fungerade på sin tid, från 1900-talets början till slutet av andra världskriget, behövs det någon ny teori för att förstå dagens imperialism. Var hittar vi då den? Det finns två alternativ som vi ska prata om härnäst.

Andreas Malm

Den första teorin som vi ska prata om är utformad av allas hatkärlek Andreas Malm. Men han är inte en idiot rakt igenom utan en gång i tiden skrev han en väldigt intressant bok om dagens imperialism, När kapitalet tar till vapen. Den ger en historisk överblick över vad imperialismen varit och hur den ser ut idag. Malm utvecklar utifrån den italienske marxisten Antonio Gramsci en teori om hur dagens imperialism är utformad.

Istället för en värld dominerad av en interimperialistisk rivalitet mellan olika avancerade kapitaliststater menar Malm att det skapats en hegemoni. Med detta menar Malm att de avancerade kapitaliststaterna står tillsammans. Deras armar är inflätade i varandra och i grunden har de gemensamma intressen och en nära, icke-antagonistisk relation. De samarbetar och rör sig i grupp. Men de behöver en ledare. En av de avancerade kapitaliststaterna har en alldeles särskild funktion i kollektivet. Denna stat är hegemonen som genom en upphöjdhet, en vägvisarroll, fått mandat att ta ledningen. Med andra ord, gruppen har underställt sig en ledande aktörs ledning eftersom den uttrycker hela gruppens allmänintresse. Denna ledare eller hegemon agerar alltså på mandat av gruppen och betros med maktbefogenheter. Detta är imperialismens nutida formation enligt Malm. Hegemonen och gruppen möts och går in i varandra, därför att de behöver varandra: hegemonen kan uppnå sina intressen bättre med gruppens stöd och vice versa. En ömsesidighet råder och ett beroende. Men hegemonen, i dagens kapitalism USA, må agera vägvisare och ledare i formationens intresse men har även ett egenintresse. Det pågår hela tiden en spänning mellan hegemonens egenintresse och gruppens allmänintresse men denna konflikt löses aldrig med våld då det skulle bli förödande för hela ekonomin.

Som vi sa tidigare är det USA som agerar hegemon och som militärt ingriper till hela hegemonins intresse om det skulle behövas. Malm menar att USA styr världen på uppdrag av de avancerade kapitaliststaterna.

Malm menar att kapitalismen domineras av långa vågor, dvs. av uppgångar och nedgångar i ekonomin med både högkonjunkturer och kriser för kapitalet. Dessa vågor är historiska perioder där det sprids en karaktäristisk teknik (som för vår tid kan sägas vara datorer), byggs en viss sorts infrastruktur (som kan sägas vara Internet), en viss typ av arbetsorganisation (en flexibel och osäker arbetsmarknad), relationen mellan centrum och periferi arrangeras och kapital anskaffas med för vågen särskilda metoder. En ny våg börjar när profitnivåerna går upp (exploateringen ökar) vilket beror på ”en hel rad av icke-ekonomiska faktorer, I såsom erövringskrig, utvidgning och inskränkning av det kapitalistiska verksamhetsfältet, inomkapitalistisk konkurrens, klasskamp, revolution och kontrarevolution, etc. Dessa radikala förändringar i den övergripande sociala och geografiska miljö, i vilken det kapitalistiska produktionssättet verkar, utlöser så att säga i sin tur radikala omvälvningar i den kapitalistiska tillväxtens grundläggande variabler (de kan således leda till omvälvningar i den genomsnittliga profitkvoten).” (Mandel, s. 12) Dessa nya profiter kan de investera och sedan utvecklas vågen till något inomkapitalistiskt där konkurrensen mellan kapitalister driver den teknologiska utvecklingen och utvecklingen av nya produktionsformer. Klasskampen får spela en sekundär roll genom där proletariatet tvingas att försvara sina intressen, snarare än att vara motorn som driver utvecklingen framåt. Vi ska inte gå in på djupet av den analysen för att undvika förvirring men Malm menar att den hegemoniska formationen var det som bäst motsvarade kapitalets behov under den femte vågen från 1970-talet och framåt. Staterna behövde samarbeta i den sant globaliserade ekonomin för att skapa bra konkurrensvillkor för alla de multinationella företagen. Stormakterna kunde inte längre stå på olika sidor i en konflikt, som vi exempelvis Suezkrisen 1956.

Men var kommer imperialismen in i bilden idag? Jo, Malm menar att den kan tillgodose kapitalismens behov av främst två anledningar.

1) Militära ingripanden och en massiv militär upprustning gör att man kan få avsättning för sina produkter på ett fördelaktigt sätt. Staten och kapitalet sitter verkligen i samma båt där i t.ex. USA företag med förgreningar inom många olika branscher kan sälja massor av materiel till den amerikanska armén som sedan använder det och ständigt behöver ny ammunition, ny vapen etc. Det behövs inga enskilda konsumenter som köper varorna utan de förbrukas när de används – som kulor och missiler. På detta sätt kan man undvika överproduktionskriser där man producerar för mycket och inte kan sälja alla varor man producerat.

2) Kapitalismen behöver ständig tillgång till olja, då det är oljan som är råvarornas råvara – den används till en mängd produkter, såsom plast och asfalt, men framför allt är oljan kapitalismens främsta energikälla och transportbränsle. Ska hjulen i den globala ekonomin rulla som förut behövs det helt enkelt olja. Men här finns det ett problem: oljan börjar nå sin produktiva kulmen, dvs. att det kommer bli lika dyrt att hämta upp olja som att sälja den. Man kommer inte att tjäna något på den och man kommer snart börja gå med förlust. Man försöker hitta nya oljefält att exploatera men man har redan genomsökt jordklotet på jakt på nya fyndigheter och det står nu klart att de rikaste kvarvarande oljekällorna finns i Mellanöstern. Här finns inte bara mest olja utan även olja av bäst kvalité. Och då speciellt i Irak.

Nu kommer vi in på exemplet Irak och den militära invasionen 2003. Vad var egentligen syftet? Jo, att säkerställa oljekällor till den globala marknaden. Saddam Hussein hade nämligen börjat ryta till om att arabstaterna skulle sluta sälja olja i solidaritet med palestiniernas kamp mot Israel. Han menade att man skulle utfärda en oljeblockad mot Väst, som ett utbrott av vreden mot Israel. Saddam gjorde själv verklighet av hotet när han 2002, efter israeliska massiva angrepp på palestinsk mark, stoppa all irakisk oljeexport. Frånvaron av irakisk olja märktes knappt på världsmarknaden men det var handlingen i sig som var bekymmersam för världskapitalismen: nästa gång kanske Saddam får andra arabstater med sig. Sanktioner var ingen lösning då man inte fick tillgång till den nödvändiga oljan och att släppa in Irak i gemenskapen var inte heller någon lösning då man skulle göra sig beroende av en nyckfull diktator. Vad göra? Jo, ockupation. Hegemonin behövde få direkt kontroll över oljan för att säkerställa tillgången och USA tog i egenskap av hegemon på sig uppdraget. Men de agerade inte ensamma – en rad arméer från avancerade kapitalistländer, t.ex. Storbritannien och Japan, har deltagit i ockupationen. Tillgången till billig olja är en global fråga som gynnar alla.

Andreas Malm har skisserat upp en intressant teori om dagens imperialism och globaliserade ekonomi som står sig betydligt bättre mot verkligheten än Lenins gamla interimperialistiska rivalitet. Men Malms bok har ett stort problem: proletariatets kamp nämns knappt. Det är hegemonins förkrossande herravälde och interna logik som understryks och undersöks utan att klasskampen får utrymme – det är först på sidan 405 som han tar upp vad han kallar ”Motstånd: den mänskliga faktorn”. Klasskamp och motstånd läggs till på slutet som ett tillägg medan vi menar att den existerar i hjärtat av imperialismen och dominerar den. Finns det någon teori som både kan analysera imperialism, globalisering och klasskamp på en och samma gång? Jo, det finns det ju faktiskt. Det är den vi ska prata om nu.

Imperiet

Vi ska avsluta genomgången med en bok som kom i början på 2000-talet och som blev väldigt omtalad. Många tyckte att den var helt obegriplig och andra att det bara var en modefluga som snart skulle vara överspelad. Vi menar att boken visserligen är svår då den innehåller en del abstrakt filosofi men det är inte där dess styrka ligger utan i de konkreta analyserna av dagens globala ekonomi och nya maktordning. Vi kommer att till stor del skippa filosofin (som tankarna kring det biopolitiska arbetet och aspekter av multitud-begreppet vilka är problematiska på många sätt) och koncentrera oss på vissa delar av Imperiet, de delar där de beskriver Imperiets uppbyggnad och uppkomst.

Till att börja med kan man konstatera att Negri och Hardt sätter klasskampen i centrum i sin bok. De menar att kapitalets historia per definition är en reaktiv historia – med andra ord menar de att kapitalet är beroende av proletariatets styrka och kreativitet och hela tiden måste anpassa sig för att överleva. Något vulgärtolkat kan man säga att det är klasskampen som agerar som historiens motor, att kapitalets kriser är en följd av proletära konflikter och att kapitalet tvingas parera proletariatets kamper genom införandet av nya teknologier och förändringar i produktionen.

Med denna grundtanke i bakhuvudet kommer vi nu in på Imperiets uppkomst. Hardt och Negri menar att kapitalismen befann sig i en djup kris i slutet av 1960-talet. Denna kris berodde på att en mängd proletära kamper mot kapitalismen ansamlats i ett fruktansvärt angrepp mot profiten.

I de dominerande kapitalistiska länderna skedde en högintensiv attack mot kapitalets disciplin, tvånget att arbeta och arbetsförhållandena. Denna attack tog sig främst uttryck i en vägran att arbeta och då främst arbete i en fabrik. Man vägrade även den klassiska uppdelningen på arbetsmarknaden mellan olika sociala grupper utifrån t.ex. kön och ras. Nya allianser uppkom mellan arbetare, studenter och de som arbetade i den reproduktiva sektorn som arbetslösa och hemmafruar.

I de underordnade länderna, som i Kina, Vietnam och Latinamerika, hade det i årtionden pågått en revolutionär kamp för befrielse mot kolonialmakterna och proletära lönekrav framfördes som var tvungna att tillgodoses av socialistiska och nationalistiska regimer.

Även om dessa olika kamper både i centrum och i periferin inte samordnades till punkt och pricka sammanflöt de på ett objektivt sätt, i vad Hardt och Negri kallar en ackumulation av kamper, i ett generalangrepp mot kapitalismen. Kapitalet var skakat. Vad göra? Något var tvunget att förändras om inte kapitalet skulle gå under.

Vi ska inte gå in på detalj på alla förändringar som skedde men grovt sett kan man se att det skedde ett skifte från den ekonomiska ordningen fordism (som dominerades av fasta anställningar, trygghet och det löpande bandet) till post-fordism (som domineras av flexibilitet, prekära och rörliga anställningar) för att motstå proletariatets angrepp på främst fabriksarbetet. Istället för att arbeta i fabrik lades tyngdpunkten på det immateriella arbetet t.ex.  arbete inom vård och skola, arbete med datorer och serviceyrken. Ekonomin blev allt mer global och utbytet av pengar, teknologi, människor och varor rör sig allt lättare över nationsgränserna och nationalstaterna har allt svårare att själva styra över ekonomins flöden. Hardt och Negri menar att imperialismen i Lenins tappning inte längre är möjlig och ingen enstaka stat kan längre utgöra centrum för ett imperialistiskt projekt. Den gamla tidens ordning av självständiga nationalstater har ersatts av vad de kallar Imperiet, en global maktordning som sträcker sig över hela jordklotet. Det finns inte längre några utsidor till kapitalismen. En vanlig missuppfattning är här att det inte längre finns skillnader mellan det globala Nord och Syd eller mellan första och tredje världen men Hardt och Negris poäng är att skillnaderna i högsta grad finns kvar men att gränserna har blivit mer suddiga och att förhållanden som är typiska för första världen kan hittas i tredje världen och vice versa.

Den här maktordningen är uppbyggd som en pyramid med tre skikt som blir bredare ju närmare basen man kommer.

Vid pyramidens absoluta topp återfinns vad Hardt och Negri kallar monarken, en supermakt, USA, som utövar ensamrätt på den globala våldsanvändningen – en supermakt som kan agera på egen hand men även tillsammans med andra inom FN. Strax under USA men fortfarande i det översta skiktet finns de rikaste nationalstaterna inom G8.

Under det översta skiktet finns ett mellanskikt som Hardt och Negri kallar aristokratin. Här återfinns de multinationella bolagens nätverk som sträcker sig över hela världen. I samma skikt men strax under de multinationella bolagen finns de mindre mäktiga nationalstaterna som filtrerar flödena i den globala ekonomin och uttrycker de order som utfärdas av den globala makten. De disciplinerar även sina egna befolkningar.

Det tredje och bredaste skiktet utgörs av de organisationer som representerar folkliga intressen i den globala maktordningen. Här återfinns de underordnade nationalstaterna samt NGO:s, organisationer som inte är knutna till någon nationalstat såsom Amnesty eller religiösa organisationer. Dessa organisationer kanaliserar proletariatets behov och begär till former som är möjliga att representera inom de globala maktstrukturerna.

Imperiets imperialism?

Men var kommer imperialismen in i denna maktpyramid? Jo, som vi sa tidigare existerar det inte längre några blinda fläckar på kartan. Kapitalismen har blivit global och även dess makt. Det finns inte längre utrymme för den klassiska imperialismen med konkurrerande stater som krigar om resurser och försöker lägga under sig en utsida etc. utan det existerar bara en enda maktordning, Imperiet. Istället för krig mellan olika imperialistmakter har kriget idag snarare fått karaktär av inbördeskrig. Skillnaden mellan högintensiva polisaktioner och lågskaliga militära ingripanden blir allt mer diffus. Imperiets imperialism, om man ens kan prata om en sådan, går alltså ut på polisaktioner mot makter som vägrar underkasta sig den globala ekonomins alla påbud och som stör det fria flödet av varor och pengar. I exemplet Irak skulle vi vilja säga att det inte handlar om USA-imperialism utan en polisaktion mot en barbar inom Imperiets gränser som råkar ha kontroll över en viktig resurs i form av olja. USA, i rollen som monark och supermakt, tog täten då den innehar rollen som världspolis men inte för att säkra olja till sina nationella intressen utan för imperiella intressen dvs. säkra tillgången till olja till maktpyramidens två översta skikt.