Nu är skiten över…

AK:s avsomnade husband (nåja…) Refused sa en gång att man skulle bränna EU-flaggan. Vi ser hellre att man bränner EU-parlamentet. Men man kan inte få allt man önskar sig.http://news.bbc.co.uk/olmedia/1050000/images/_1050282_flag150afp.jpg

Nu är EU-valet i det närmaste klart och valet i sig är inte mer upphetsande än att runka på ett kallt utedass (vem mer än trottarna tror att några överbetalda EU-politruker kan göra nåt mer än att enas om att kapitalismen är historiens slut?) men det ger ändå en fingervisning om hur de politiska vindarna blåser.

Vi kan genast konstatera att juni-listan, som alltid varit en suspekt klan med sosseplattfötter och EU-kritiska borgarrenegater, ramlar ur parlamentat. Good riddance.

Att inte äckliga SD får någon parlamentarisk legitimitet att huka bakom är även det bra. Allvarligare är att det trots allt är så många som missnöjesröstat på dem  – ett bevis på vänsterns misslyckande. Vänstern är inget alternativ medan piratpartiet med sina liberala kretiner i spetsen uppenbarligen är det. I Västerbotten har vänstern tappat så mycket mark att de nästan imploderar. Det är uppenbart att proletariatet förstått att den parlamentariska vänstern är bankrutt och inte kan erbjuda något annat än tom frasradikalism. Det är dags för oss, avgrundsvänstern, barbarerna, kommunistbögarna, att satsa offensivt på öppna politiska projekt bortom vänsterträsket för att hjäpa till att formera det materiella partiet. Att överlämna detta på Arbetarinitativet (kommer de få 0,3 % eller en promille av rösterna – spänningen är ooolidlig!) och andra tidningsförsäljande och medlemsvärvande sekter är som att försöka låta personer med autism och utan lokalsinne springa ett maraton – det kommer bara sluta med att man springer vilse, allmänt kaos, en 17:e International med 30 medlemmar som bråkar med den nya 18:e Internationalen med 12 medlemmar över detaljfrågor och än mer ointresse för vänsterpolitik från proletariatets sida. Detta är allvarligt då det sätter käppar i hjulet för en politisk rekomposition. MEN – de har fattat att vardagsnära krav är grejen men de organiserar sig och formulerar en politik värdig Anders S… oj, förlåt, vi menar en liten beige man. Trist, obetydlig, meningslös, idiotisk, zzzz…

Men det finns ändå ett korn av sanning:  fram för trista, vardagsnära krav (högre lön, mindre arbetstid, kamp mot stress och underbemanning, samhällslön, fri fildelning – en fråga som inte får överlåtas till liberala stolpskott, försvar av allmännyttan dvs. våra vårdcentraler, skolor, bibliotek etc.) som stärker klassens positioner även om de enligt alla överbelästa skrivbordsradikaler är vidrigt inomkapitalistiska och deltagande i det kapitalistiska systemet. Att fattiga proletärer i Rannebergen, Frölunda, Biskopsgården och andra delar av Göteborg (tillsammans med höginkomsttagare som drömmer om fornstora dar) röstar på SD i hyfsat stor omfattning (med 3,3 % nationellt och t.ex. 13,3 % i Rannebergen, 6,9% i både Frölunda och Biskopsgården) är en varningsklocka om att tiden är mer än mogen. Den har börjat ruttna.

En favorit i repris.

Här kommer en favorit i repris.

Tanken på att ta en fånig papperslapp och lägga i en ännu fånigare låda får gallan att stiga i halsen på oss. Istället blir vår enda reaktion ett hätskt (situationistiskt sku

Hitler-mustasch funkar också.

Alla, oavsett om de är moderater, anarkister eller trottar, är rörande överens om en sak. Gå och rösta, gå direkt och rösta utan att passera Gå. En ny devis som fiskats upp från grumliga vatten är Rösta rätt – rösta rött! Den gamla aktivistplikten att slå sönder grejer eller dela ut flygblad har bytts ut mot plikten att rösta vänster. Är det bara vi som känner likkistans stank bakom valbåsets tygväggar?

Tanken på att ta en fånig papperslapp och lägga i en ännu fånigare låda får gallan att stiga i halsen på oss. Istället blir vår enda reaktion ett hätskt (situationistiskt skulle vissa säga) avfärdande av hela valskådespelet. Det är lika kul att skriva ”National” framför ”Socialistiska partiet” på deras affischer som att sätta en hitlermustasch på Marit Paulsen.

Varför skulle vi knulla parlamentarismens ruttnande lik, om än för att i det långa loppet öppna upp större möjligheter för gatukamp, bättre arbetsrätt (välj valfritt storslaget ord och inkludera det här) etc.?

Hellre att vi tillsammans med tio andra samlas och bränner våra röstkort i en smittande potlatch än segar sig iväg till något förbannat valkontor i realpolitikens tecken. Det är dags att vårt tristessdrypande överlevande upphör och taktiken tar vid. Lämna det cyniska gnällandet till dem som lider av revolutionens barnsjukdom – uppgivenheten. Att gå och rösta är som att köpa trisslotter– man lever på ett hopp (om en starkare ”vänsterpolitik”) som omedelbart undergrävs av uppgivenheten av att det man gör egentligen är meningslöst. När det kommer till politiken är frågan vilket helvete man ska tumla ned i genom att välja det röda eller blå pillret.

Som en kamrat uttryckte det; ”Jag är trött på att vara neger”. Vi kan inte annat än att hålla med. Allt vi vill är att det ska blåsa hårdare.

Refused party program!

Med risk att låta som en repad skiva vill vi återvända till problematiken kopplad till partiet. För oss, som vi sagt till leda, är klassen i första hand partiet. Med detta avser vi de radikala grupper av proletärer som står längst fram på barrikaderna mot kapitalets välde. Det är dessa grupper som är proletariatets spjutspets, dess revolutionära fyrbåk.

Utan tvivel kan endast en avancerad minoritet ha en klar bild av en kollektiv kamp som är riktad mot allmänna mål vilken röhttp://www.independent.ie/multimedia/archive/00161/chinaElite_161042t.jpgr hela klassen och med kärnpunken projektet att förändra hela samhällsordningen. Dessa grupper, dessa minoriteter, är ingenting annat än partiet. När dess formerande (vilket naturligtvis aldrig fortskrider utan avbrott, kriser och interna konflikter) har nått ett särskilt stadium må vi säga att vi har en klass i kamp. Fastän partiet innesluter endast en del av klassen kan endast det ge klassen sin enighet i kamp och rörelse, då det förenar dessa element, vilka känner och representerar den, bortom kategoriernas och lokaliteternas begränsningar. (Amadeo Bordiga, Parti och klass s. 2)

Partiet existerar således materiellt men inte formellt – denna politiska rörelse behöver inte vara enad i formella organisationer med medlemstidningar och årsmöten. Det är således där klasstiderna står som mest intensivt som vi kan finna partiet oavsett dess (o)organisering. Det kan vara strejkande sopåkare eller sjuksköterskor, kravallande kids, lantarbetare som ockuperar mark, svartjobbare som hotar med sabotage om de inte får ut sina löner, arbetsvägrande servitriser, städare eller lagerarbetare. Partiets utseende och deltagare kan således skifta mellan olika geografiska kontext och tidpunkter. Det är detta Marx menar med sitt ”historiska parti”. Det är dock viktigt att påpeka att partiet inte endast existerar i en viss nyckelbransch etc. med stor strukturell arbetarmakt (för att tala med Beverly Silver) utan förenar olika skikt inom det globala proletariatet. Om det materiella, eller historiska, partiet uppträder i sektorer med stor strukturell makt för proletariatet (som inom transportsektorn) ges kampen extra tyngd men det innebär inte att annan kamp är värdelös. Den kapitalistiska kedjan kan brytas vid alla länkar, både där den är som starkast eller svagast. Att stirra sig blind på dess starkaste/svagaste länkar är att missa vad som försiggår över hela frontlinjen.

Någon god anarkist kanske känner att det är ”förtryckande” att tala om parti i termer av radikala minoriteter. Vi är ju alla jämlika eller hur?
Det är en idealistisk inställning som helt missat det som Marx menar med sitt påstående att ”den härskande klassens tankar är under varje epok de härskande tankarna, d.v.s. den klass, som är den härskande materiella makten i samhället, är samtidigt dess härskande andliga makt.”
Om alla stod som vackra själar fristående från den förhärskande borgerliga ideologin där man i lugn och ro kunde komma fram till rationella beslut skulle kapitalismen ha imploderat för länge sedan. Det finns bara vissa proletära skikt som är medvetna om sina intressen och revolutionära mål – en kunskap som inte inympats utifrån från nåt trotteparti eller avantgarde med anemiska intellektuella utan som vinns genom blod, svett och tristess på gator, skolor och arbetsplatser. Det är detta som autonomisterna menar när de talar om en politisk klassammansättning.

http://fc05.deviantart.com/fs17/f/2007/155/0/3/Hydra_by_el_grimlock.jpgOm vi inte ska knäfalla inför spontaniteten i de proletära kamperna behöver partiet formeras, övervinna sina interna konflikter, och få en riktning i meningen att mångfalden drar åt samma håll. Det är partiets stora uppgift – att den politiska klassammansättningen vi anar konturerna av får kött och blod och likt en månghövdad hydra tar sig an kapitalet. Här fyller de autonoma grupperingerna en funktion – i att delta i partiets formering men inte i att ta dess plats. Till exempel kan olika politiska krav (kortare arbetsdag, politisk lön) agera som kugghjul i denna formering – krav som partiet kan samlas kring. Alltså, det materiella partiet är en produkt av proletariatet och måste fortsätta att vara det. Sekterism och stalinistisk partidisciplin leder enbart till ett kväsande av partiet.

Autonoma Kärnan firar Första maj

Klart som fan att vi också var ute och promenerade i solskenet. Dagen började med den årliga manifestationen till minne av de svenska spanienfrivilliga, som tyvärr mest verkar bevistas av sossepack (ni vet de som införde lagar som förbjöd folk att åka ner och slåss mot Franco). Idioten från SSU pratade om hur viktigt det var att rösta i Europavalet. Trots dessa irritationsmoment var det ändå en trevlig tillställning. Därefter mobbade vi trottar i väntan på att Göteborgs LS skulle samlas på Masthugget.

Siffrorna varierar, men ligger någonstans mellan 2500 och 3500 deltagare. Störst i stan, minsann. Givetvis hade Autonoma Kärnan tågets snyggaste banderoll (igen). Motkraft rapporterar om dagen.

För varje chef finns en vägg

Med skägget i brevlådan – AK vs. Promoe

”Isolera och demaskera de ”radikala kändisarna”. De är ingenting annat än desertörer från politiken som tagit värvning i det rena skådespelets marknad; eller i några fall gått andra vägen, dvs redan livlösa pr-koncept som vill skaffa sig en mer kittlande image genom kontakt med aktivister. För somliga är aktivismen på så sätt ett verkningsfullt pittoreskt inslag i deras personlighetskoncept i sina musikerkarriärer, författarkarriärer, konstnärskarriärer, skådespelarkarriärer, journalistkarriärer, akademikerkarriärer etc. Andra lockas att bli rena kändisar, som ser att vägen ligger spikrak från att trivas som presstalesman för en aktion till att ta plats i TVs soffpaneler och dagstidningarnas krönikespalter, som åsiktsproducenter och livsstilsmarknadsförare som representerar en politisk rörelse och/eller den radikala ungdomen i dess helhet; de är byråkrater, aktiva rekuperatörer, pampar, föredettingar som aldrig kommer att delta mer i något seriöst arbete annat än för att gynna sin image.”

Sven Situation, april 2002

Promoe har fått nog. Han har tröttnat på svenskarnas dåliga smak. Vi är kulturella barbarer som låter oss tvångsmatas med skitkultur. Likt en folkpartist på tjack som vill införa en litterär kanon och tvinga skolbarn att läsa ”klassiker” istället för manga går han till angrepp mot den svenska dekadensen. Själva har vi fått nog av vänsterkändisar i allmänhet och föraktfulla sådana i synnerhet. Men det är ju alltid kul att någon läser vad vi skriver så här är ett svar på Promoes inlägg på vår förra text.

”Jag går till angrepp mot företeelser som jag anser förstör oss, oavsett vilken klass – och vilken nationalitet (även om jag har valt att peka på specifika svenska begrepp, som vi svenskar kan relatera till) – vi tillhör.”

Promoe försöker med ett retoriskt akidogrep vända tillbaka vår kritk mot hans låt svennebanan. Hans tes är enkel. Det är vi som anser att låten handlar om klassförakt och genom detta bekräftar vi våra egna fördomar om vit arbetarklass. För enligt Promoe handlar låten om ”svenskhet”, om sånt som alla svenskar kan känna igen. Det är möjligt att Promoes anser att de kulturella markörer han lyfter fram skulle vara klassöverskridande. Hur ”avundsjuka mot överklasssen” skulle kunna vara det har vi dock svårt att få ihop. Själva läser vi in samma förakt mot massan som vi är vana vid. Eller för att citera Beverley Skeggs ännu en gång:

”Arbetarklassen har genom historien ständigt beskrivits som farlig, förorenande, hotande, revolutionär, patologisk och respektlös. Kort sagt: Icke respektabel. Den är känd för överdrifter i att dricka och äta för mycket, ha för mycket sex med fel personer etcetera.”

Promoe hävdar att han associerar fritt. Jävligt spännande att den bild han målar upp är stereotyp fattig arbetarklass, ”white trash”. I stället för att göra någon form av analys rabblar han bara upp ett gäng attribut som landets rika snorungar gladeligen sjunger med i när de skrattar åt arbetarklassen.

Vi dock inte så jävla intresserade av Promoes klassanalys, men för att vara övertydliga. Det handlar inte om att klass ska förstås som något homogent. Något objektivt vars kulturella konsumtion går att beskriva i klichéartade oneliners. Det handlar om förakt. Ett förakt som bygger på klassisk distansering och myten om god smak. Det som stör oss är hans självgodhet, hans ambition att ställa sig utanför och stoltsera med sin goda smak. Kvinnomisshandel och dagenefterpiller är något som enligt Promoe hör hemma i samma kontext som soppatorsk, foppatofflor och avundsjuka på överklassen. Det är samma patologiserande som vi är vana vid.

Vi går inte ut i något försvar för kvinnomisshandel eller alkoholism. Det här handlar i stället om att vi blir jävligt förbannade när folk försöker göra sig lustiga på vår bekostnad, när folk hjälper till att bibehålla stereotypen utan att problematisera. När folk gör gemensam sak med Stureplans brats.

Ja, vi är avundsjuka. Klart som fan att vi är. Vi skulle också vilja leva på vår hobby, men vi har inte den möjligheten. Vi har inte valt att tvingas lönearbeta eller att bo i slitna förorter. Vi kan inte leva våra liv som vi vill av den enkla anledningen att vi lever i ett klassamhälle. Kul för dig att det gått bra i det liberala lotteriet. Alla har inte samma tur.

Promoe har dock helt rätt i en sak. Vi för ingen annans talan. Vi vill inte storma några vinterpalats eller befria arbetarklassen likt minkar ur en bur. Av den enkla anledningen att det inte går. Vi är intresserade av våra egna begär och intressen och hur dessa kan länkas samman till kollektiv rörelse. Och vi är framför allt intresserade av att slippa jävla popstjärnor som tror att de är en del av ”rörelsen”.

Och du, Mårten, hur var det här med korrekturläsning? Hade du använt dig av det?

Klassfiendens vara eller icke vara…

Idag är arbetarklassens strategiska perspektiv så tydligt att vi undrar om det är först nu som den upplever årstiden för sin fantastiska mognad. Den har upptäckt (eller återupptäckt) den riktiga hemligheten, som kommer att bli dödsdomen över sin klassfiende: den politiska förmågan att tvinga kapitalet in i reformism, och att sedan ohyfsat använda denna reformism för arbetarklassens revolution. – Mario Tronti, Lenin i England

När vi i AK använder begreppet ”klassfiende” får vi ibland kritik för att begreppet är förlegat, en del av en dammig begreppsapparat som försvann tillsammans med det industriella samhället. Istället, menar man, är situationen annorlunda i vårt uppsplittrade och post-fordistiska samhälle där arbetarna inte ställs öga mot öga med kapitalisterna som förr. Det är systemet, en ansiktslös kapitalism, vi ska bekämpa och inte kapitalisterna. Att använda termen ”klassfiende” är att missa denna sociala aspekt av kapitalet och öppnar upp för individualistisk terrorism, en självförvaltad kapitalism utan kapitalister etc. där man siktar in sig på kapitalets ekonomiska och politiska huvud, inte dess totalitet.

http://www.sikh-heritage.co.uk/arts/KirpalSgh/castle.jpgVi menar att kritikerna både har rätt men framför allt fel. Visst är det så att samhället har förändrats, att produktionen blivit diffus och pågår både direkt och indirekt över hela det sociala landskapet. Kapitalismen är i grund och botten en social relation där kapitalistklassen är den utkristalliserade gestalt kapitalet antar som exploatör. Att som RAF tro att man kommer någonstans genom att knäppa VD:ar eller politiker är idiotiskt på många plan, inte minst därför att det inte för klasslösheten närmare. Kapitalismen som system är alldeles för komplext för att påverkas av att en enstaka ledargestalt behöver bytas ut.

Men lika sant är att det de facto existerar en kapitalistisk klass, en klass som tvingar oss proletärer att arbeta, att slita ut oss för deras vinnings skull och vardagsdö i tristess i en värld som de kontrollerar. Vi har en klassfiende, ett borgerskap som lever i överflöd, men även dess hantlangare i form av en skock politiker, fascister, snutar och allsköns kontrollanter med eller utan uniform. Våra kamrater i Finland uttrycker vårt synsätt väl:

Det är av högsta vikt för oss att foga samman proletariat (i dess multituda form), klasskamp (som en process med målet att krossa fienden) och parti (som en syntes mellan det proletära varats funktioner och krossandet av fienden).

Vi tolkar parti i dess marxska form och då speciellt på det ställe där det dyker upp i ett omisskänneligt verk: “den proletära klassen som anarkins parti, socialismens, kommunismens parti.”

Denna definition av parti som Karl Marx formulerat är för oss den heligaste av doktriner: klassen är partiet. Å andra sidan fogar vi även samman våra fiender: borgerskapet – arbhttp://chronicle.ubi.com/images/Encyclopedia/Disciplines/Sapper.jpgetets, statens och krigets parti.

Vi slåss inte mot osynliga väderkvarnar utan mot en högst påtaglig  klassfiende, borgerskapets parti, som lever på bekostnad av oss. Denna fiende måste krossas. En samförståndsanda likt den Negri & Hardt uttrycker i senare delen av Multituden där de förordar en allians mellan multituden och företagsaristokratierna mot USA:s eviga krig är för oss otänkbar. Men fienden krossas inte med ”politiskt våld” som RAF och andra ägnat sig åt utan det krävs betydligt mer avancerade metoder. Dels måste man begagna sig av ett ”socialt våld”, ett diffust våld i form av sabotage,  konfrontativa strejker (där svartfötter får veta att de lever), gatukamp etc.  och dels ett passivt aggressivt förhållningssätt där man vägrar lyda och arbetsvägrar. Detta diffusa våld låser in chefer och skrämmer snutar, pushar fram proletariatets positioner genom påtvingade reformer och angriper borgarklassens bastioner i ett frontalangrepp samtidigt som olydnaden och arbetsvägran undergräver dess positioner likt forna tiders sappers underifrån. Allt med målet att krossa dem som klass, inte som enskilda individer. Detta våld och denna vägran är vår konstituerande praktiks andra sida, något  som gör kommunismen möjlig. Det är endast denna självvalorisering, denna möjliggjorda kommunism, som slutgiltigt kan förinta kapitalismen som en social relation.

Tillägg:

Det har uppstått en del diskussioner bland kommentarerna om vad som egentligen menas med ”våld”. Denna definitionsfråga är givetvis alltid en kamp om hegemoni, om problemformuleringsprivilegiet, där liberaler brännmärker allt klassbaserat våld som destruktivt, farligt, yadayada medan statens och andras systembevarande våld hyllas som rätt och riktigt. Våra fiender kommer alltid att försöka brännmärka oss som huliganer och sociopater och det är viktigt att ha i åtanke. Man kan inte bara låta handlingarna tala utan givetvis handlar det om, när man använder vad som kan ses som våldsamma metoder, att förankra det i den existerande kampen, att tillkännage varför man gör som man gör och inte lämna fältet fritt för liberala förvrängningar.  Propagandan spelar här en stor roll med att påpeka att det existerar olika typer av våld, dels det strukturella våldet (polisbrutalitet, svält, arbetsskador etc.) som proletariatet regelbundet utsätts för och dels det våld som försöker sätta ett permanent stopp för dessa strukturella våldshandlingar. Med andra ord, att det är det strukturella våldet som är huvudproblemet – inte proletariatets försvarsreaktioner på detta våld.

Popvänstern och klassföraktet

Till Kurage.

Popvänstern verkar göra bort sig på löpande band nu för tiden. Först tyckte Uje Brandelius från Doktor Kosmos att det var en bra i ide att bryta en facklig blockad sen vädrar Promoe öppet sitt klassförakt i årets sommarplåga Svennebanan

En video som visar fulla killar på svensexa. Patetiska som fulla människor ofta är. Samtidigt som Promoe rabblar upp raljerande saker om ”svennar”.

Det jag tar upp i ”Svennebanan” är negativa saker som jag har suttit och funderat på. Det finns ju bra grejer med svenskhet också men det blir på en annan skiva.

Det hade gått göra det smart. Ingångarna finns där. Alkohol, maskulinitet och våld hade tex. varit en sådan. Eller  nationalism. Om man nu hade haft sådana ambitioner. I stället får klyschorna kring vit svenska arbetarklass.

Kvinnomisshandel solariebränna/Fixa mat vad fan har vi hemma/Soppatorsk och foppatofflor/Barnen nedsjunkna i tv-soffor.

Rädslan för pöbeln har alltid funnits där. Den farliga, okultiverade, respektlösa oformliga massan.
Med sin revolutionära potential. Arbetarklassen har genom historien ständigt beskrivits som farlig, förorenande, hotande, revolutionär, patologisk och respektlös. Kort sagt: Icke respektabel. Den är känd för överdrifter i att dricka och äta för mycket, ha för mycket sex med fel personer etcetera. Distanseringen och attributen har varierat men alltid handlat om gränsdragningar. Vi är det vi är för att vi inte är ni. Negationernas sociologi.

Dansa bugg. Lyssna på Carola. Manikyr. Permanenta håret. Återträff med högstadieklassen. Avundsjuka på överklassen.

Det är oss det handlar om. Oss utan smak. Våra verkligheter och våra arbetskamrater.  Crustfylla i Gamlestan, fotbollsfylla på Gamleport eller hipsterfylla på Magasinsgatan. Rangordna gärna. Men tro inte att det finns någon revolutionär potential i alternativ elitism.

Bete dig som ett svin men gör det kultiverat. Glorifiera det exotiska och hylla det lagom farliga snatteriet. Ack så simpelt. Vi hade också likt gärna Promoe haft hus på Österlen och hängt med tuffa människor på Jamaica. Nu har vi tyvärr inte det valet.

Om vi hade varit intresserade av sociologi så hade vi använt Skeggs och sågat Promoe sönder och samman. Eller bussat Jim Goad på honom.

Stöd hamnarbetarna

I dag gick hamnarbetarförbundet ut i strejk.  En strejk med det defensiva kravet att få vara med och förhandla.   LO vill så klart inte låta hamnarbetarna vara med och leka utan kör sitt eget race (trots att man organiserar en minoritet av arbetarna). Men LO vill så klart inte förlora delar av sitt marknadsvärde genom att släppa till förhandlingsrätten till de man säger sig företräda dvs. arbetarklassen.

En påminnelse till LO anslutna om att en svartfot är en svartfot är dock på sin plats.  Inget strejkbrytande rapporteras dock glädjande nog ha inträffat under första dagen.

scab

Där hatet mot intellektualitet och studiedisciplin gror!

Som tidigare nämnt har vår gamle vän Redundans satt det ekologiska kaffet i halsen och surt rapat upp en ganska märklig anekdot vad den revolutionära socialistens plikt är. Vi börjar med att citera blogginlägget:

För att i all ödmjukhet inför arbetande socialisters prekära vardag så måste det erkännas; det finns inga bra ursäkter i världen att inte studera Kapitalet, annat än rent ointresse. Har man tid åt “bilderna från festen i helgen” så har man tid att skippa fyllan och sätta sig ned med ett glas rött och den stora röda boken istället.

Men för att inte fastna i en Folkpartistisk “skyll dig själv”-retorik så vill jag återgå till rubriken för detta inlägg. Även man inför sig själv bär ett högst individuellt ansvar att bilda sig så är det för arbetarrörelsen främst ett samhälleligt problem. Därför är också våra lösningar samhälleliga.

För skälet till att det är enklare än någonsin att idag ta till sig kunskapen i Marx böcker heter nämligen organisering och inte studiedisciplin (även om en sådan måste kunna avkrävas våra organiserade kamrater). Den organiserade arbetarklassen har i över 100 år arbetat för folkbildning. Vi har upprättat studieförbund, 8 timmars arbetsdag, fri skolgång, public service,bibliotek och statliga telenät som pumpar in Internet i vårt folkhem.

Organiserade socialisters största uppgift är inte att bilda arbetarklassen utan att bilda partier som förmår skapa utrymme för arbetarklassen att bilda sig själv.

Andemeningen verkar vara att man som revolutionär klasskämpe först skall reagera diskursivt i ett satt utrymme där man tillåts organisera sig. Den kulturella överbyggnadens organisering verkar för redundans vara viktigare än den rått materiell vardagen där Krastavac lever sitt liv. Vi menar nog att man rakt av kan vifta bort den sortens Politikeranspråk som förespråkas i blogginlägget ovan. Tanken på en transcendent grad av kamprenhet som svävar över dess materialla bas och uppbyggnad är en liberal tes som tyvärr stinker överallt i vår banala diskurs.

Politiker, frireligiösa, väktare, batongliberaler och månglare menar alla att deras produkt är finare, renare, snabbare och bättre än alla andras. Att på det sättet tro att man genom självgoda studier och maktsuktande kan bygga en arbetarklassägd motrörelse i en rhizomatisk vardag är direkt kontraproduktiv ur ett autonomt utanförperspektiv.

Den sortens om omnipolitiska bygge vår partivurmande vän suktar efter är bara en reifikation av den politiska ekonomins diskurs. Att varugöra och försöka sälja den renaste Marxismen är ett förment liberalt arbetssätt och förmodligen fullkomligt logiskt om man bygger sin politiska organisering utifrån humanliberala dogmer. Vi menar att om man äter sig fet på tankesmedjors gratisfrukostar och forskar sig trött i skallen kring det socialliberala samhällsbyggandes moderna historia så kommer också ens begreppsvärld röra sig i de snäva kretsar som man levt sin livstil inom.

Att tro att en tankesmedja kan bygga ett arbetarparti som i sin tur skall återta det politiska rummet från det liberalas diskurs må vara en skön statusrad på Facebook men vad i helvete spelar det för roll för den faktiska Arbetaren? Alltså den hårt arbetande svennebanan som gnor sig igenom livet.

Vi förespråkar alltid det egna självdeltagande aktivismens väg. Vill man skapa sig ett politiskt rum att handla i gäller det inte att läsa böcker. För att vinna politiska kamper idag krävs en nomadologisk hållning och ett skärpt sinne där man rotar sina strategier i en myriad erfarenheter. Att tala om sitt arbete är en mycket bra början.

Mycket bättre än att läsa rödvinsfläckade böcker. Hur tjocka pärmar de än har.

// Anarkofalangen

All makt åt partiet!

Det har uppstått en viss debatt inom den utomparlamentariska (nåja…) vänstern om teori och praktik eller proletariatets bildning om man så vill. Krastavac inledde det hela och andra bloggare har hakat på i denna diskussion. AK vill lägga fram sin modesta åsikt i frågan.
Till att  börja med vill vi säga att vi fullständigt håller med Krastavac om att all revolutionär politik måste utgå från vardagslivets misär och glädjeämnen. Alla världens storslagna begrepp och revolutionära teorier är luft värda om de inte blåses liv i dem med proletariatets vardag. Svarta pantrarna hade fattat den här grejen:
Svinen frågar negern: ‘Stöder du kommunismen?’, ‘Nej herre, den skrämmer mig’. ‘Stödjer du socialismen?’, ‘Nej herre, den skrämmer mig’. ‘Stöder du BPPs program för gratis frukost?’. ‘Ja herre, och jag är beredd att dö för att försvara den’. ‘Förstår du inte att detta program är kommunistiskt?’. Negern tänker efter och säger sedan: ‘Det kan vara så att jag inte vet så bra vad kommunism och socialism är. Men jag säger dig en sak, din skithög: Om du rör dessa program, ska jag sätta ett nackskott i din jävla skalle.’” (Fred Hampton, ledare för BPP i Chicago, 1947-1969).
Vidare håller vi med om att man inte är vidare sugen på att läsa Spinoza när man kommer hem från jobbet och mest längtar efter ett nedladdat Criminal Minds-avsnitt. De som verkligen orkar sätta sig in i tyngre grejer får helt enkelt göra politiska läsningar i Harry Cleavers anda för att påtala teoriernas relevans för vår klasskamp och kamp mot arbetet. En autonomistisk kunskapsutjämning värd namnet således. Filosofi och marxistiska hårklyverier utan denna proletära, arbetshatande klasståndpunkt är totalt meningslösa i vår mening.
Men sedan uppstår problem. Det finns strömningar av präktig arbetarromantik (som bl.a. framkommer på soc.nu) där man ställer taggarna utåt mot all mer avancerad teoribildning och där man verkar sätta ett värde i att vara obeläst. Istället för längre resonemang och svåra begrepp bör man helt sonika förenkla så ”vanliga” jobbare förstår.
Problemet när man alltid vill förenkla är att man lätt skapar stråfigurer av komplicerade sammanhang – kapitalismen är ett komplicerat samhällssystem och det funkar inte riktigt att förenkla alltför mycket utan att förstå vad vi egentligen slåss emot och än mindre för. En förenkling av slaget att arbetarklass och borgerskap = fattiga och rika är på ett väldigt generellt och vulgärtolkat plan sant men när man börjar fingranska det hela hamnar man lätt i tröttsamma diskussioner om vad som är en riktig arbetare (hur fattigt och eländigt måste man ha det för att inte stämplas som ”medelklass”?) istället för att faktiskt analysera hur produktionen i dagsläget är organiserad och hur klassen kan formera sig politiskt utifrån denna produktionsordning. Det förra är meningslös sociologi och det senare marxism. Därför är olika bildningsträffar som försöker fördjupa analyserna viktiga – som politisk skolning av oss revolutionärer.
Givetvis är det viktigt att ha i åtanke att man inte alltid kan köra på samma teoretiska växel – man får anpassa sig efter vad man vill ha sagt, till vem och i vilket format (att dra in Imperiet-analysen i ett flygblad är exempelvis inte helt lysande).  Vissa bildningsträffar borde vara av praktisk art och där man har föreläsningar om och diskuterar en aktuell sakfråga (t.ex. kamp mot nedskärningar eller sex timmars arbetsdag) medan man ibland behöver lyfta blicken och diskutera komplicerade analyser av kapitalismen som en social relation och dess undergång. Redudans, en part debatten, menar att ”organiserade socialisters största uppgift inte är att utbilda arbetarklassen utan bilda partier som förmår skapa utrymme för arbetarklassen att bilda sig själv”. Vi håller fullständigt med men kanske inte på det sättet han menar. Med revolutionärer, som vi nämnde ovan, menar vi att vi, som kämpande proletärer, inte är  skiljda från klassen likt ett klassiskt Parti utan klassen är partiet – vi är den kraft som försöker formera klassen-i-sig till klassen-för-sig. Det sker inte spontant utan behöver organiseras – inte uppifrån leninistiska elfenbenstorn utan inifrån själva den mångfacetterade klassen. Därför är det lika viktigt, som politisk skolning, med allianser och samarbeten som öppnar upp kontaktytor till andra delar av klassen likt ZOG-tentakler. Partiet behöver formeras. Eller för att citera våra finska kamrater:
Det är av högsta vikt för oss att foga samman proletariat (i dess multituda form), klasskamp (som en process med målet att förgöra fienden) och parti (som en syntes mellan det proletära varats funktioner och fiendens förgörande).

Vi tolkar parti i dess marxska form och då speciellt på det ställe där det dyker upp i ett omisskännligt verk: “arbetarklassen – anarkins, socialismens och kommunismens parti.” Denna definition av parti som Karl Marx formulerat är för oss den heligaste av doktriner: klassen är partiet. Å andra sidan fogar vi även samman våra fiender: borgerskapet – arbetets, statens och krigets parti.

Det går inte att skilja mellan revolutionärer och klassen – revolutionärer är i högsta grad en del av klassen, som del av ett parti i Marx mening. För att citera Kämpa tillsammans:

Enligt Camatte så är partiet för Marx inte något som finns utanför klassen och som ger den ett kommunistiskt medvetande. Tvärtom, partiet skall förstås som ett uttryck för klassen. I klasskampen materialiseras partiet och det är det mest pådrivande grupperna i klasskampen som är partiet. Inte de som organiserat sig i en formell organisation och påstår sig leverera sanningen till proletariatet.

Det är två sidor av samma mynt och när det kommer till revolutionär kamp måste det hela tiden vara en avvägning mellan att öppna upp kontaktytor och fördjupa analyser (eller använda våld för den delen) beroende på vad man vill uppnå. Revolutionärer kan faktiskt välja att agera på olika sätt utifrån den konkreta situationen – man behöver inte välja mellan lägren ”teoretiker” och ”praktiker” (det behövs inga skyttegravar!). Att brännmärka de som försöker greppa och analysera kapitalismens skiftande och komplicerade sociala relationer som ”akademiker”, ”medelklass” eller ”avantgarde” är lika korkat som att alltid välja, oavsett vem man ska ha kontakt med, att prata på samma sätt med t.ex. långa och avancerade poststrukturalistiska/marxistiska/queerfeministiska resonemang eller liknande. Men – och detta är vår poäng; de som försöker organisera, analysera och kämpa är alla olika uttryck (som givetvis måste gå in i varandra enligt devisen studera, organisera, agera) för det parti som Marx menar materialiseras i klasskampen. Det kan handla om radikala akademiker som förläst sig på Kapitalet, självorganiserade arbetare på en arbetsplats eller arbetslösa som tillsammans med vänsteraktivister ockuperar en arbetsförmedling. (Det handlar således inte om en röstfiskande politrukmaskin med partilinjer och program att tvångsmata proletariatet med). Utrymmet till proletär självbildning skapas här och nu via att dessa olika aspekter av det marxska partiet sammanfaller.  Därför måste all identitetspolitik kopplad till ”praktiker” och ”teoretiker” upplösas om vi ska kunna ta oss framåt. Ingen revolutionär praktik utan en vettig revolutionär teori (och vice versa!).