Autonoma Kärnan

AK:s avsomnade husband (nåja…) Refused sa en gång att man skulle bränna EU-flaggan. Vi ser hellre att man bränner EU-parlamentet. Men man kan inte få allt man önskar sig.

Nu är EU-valet i det närmaste klart och valet i sig är inte mer upphetsande än att runka på ett kallt utedass (vem mer än trottarna tror att några överbetalda EU-politruker kan göra nåt mer än att enas om att kapitalismen är historiens slut?) men det ger ändå en fingervisning om hur de politiska vindarna blåser.

Vi kan genast konstatera att juni-listan, som alltid varit en suspekt klan med sosseplattfötter och EU-kritiska borgarrenegater, ramlar ur parlamentat. Good riddance.

Att inte äckliga SD får någon parlamentarisk legitimitet att huka bakom är även det bra. Allvarligare är att det trots allt är så många som missnöjesröstat på dem  – ett bevis på vänsterns misslyckande. Vänstern är inget alternativ medan piratpartiet med sina liberala kretiner i spetsen uppenbarligen är det. I Västerbotten har vänstern tappat så mycket mark att de nästan imploderar. Det är uppenbart att proletariatet förstått att den parlamentariska vänstern är bankrutt och inte kan erbjuda något annat än tom frasradikalism. Det är dags för oss, avgrundsvänstern, barbarerna, kommunistbögarna, att satsa offensivt på öppna politiska projekt bortom vänsterträsket för att hjäpa till att formera det materiella partiet. Att överlämna detta på Arbetarinitativet (kommer de få 0,3 % eller en promille av rösterna – spänningen är ooolidlig!) och andra tidningsförsäljande och medlemsvärvande sekter är som att försöka låta personer med autism och utan lokalsinne springa ett maraton – det kommer bara sluta med att man springer vilse, allmänt kaos, en 17:e International med 30 medlemmar som bråkar med den nya 18:e Internationalen med 12 medlemmar över detaljfrågor och än mer ointresse för vänsterpolitik från proletariatets sida. Detta är allvarligt då det sätter käppar i hjulet för en politisk rekomposition. MEN – de har fattat att vardagsnära krav är grejen men de organiserar sig och formulerar en politik värdig Anders S… oj, förlåt, vi menar en liten beige man. Trist, obetydlig, meningslös, idiotisk, zzzz…

Men det finns ändå ett korn av sanning:  fram för trista, vardagsnära krav (högre lön, mindre arbetstid, kamp mot stress och underbemanning, samhällslön, fri fildelning – en fråga som inte får överlåtas till liberala stolpskott, försvar av allmännyttan dvs. våra vårdcentraler, skolor, bibliotek etc.) som stärker klassens positioner även om de enligt alla överbelästa skrivbordsradikaler är vidrigt inomkapitalistiska och deltagande i det kapitalistiska systemet. Att fattiga proletärer i Rannebergen, Frölunda, Biskopsgården och andra delar av Göteborg (tillsammans med höginkomsttagare som drömmer om fornstora dar) röstar på SD i hyfsat stor omfattning (med 3,3 % nationellt och t.ex. 13,3 % i Rannebergen, 6,9% i både Frölunda och Biskopsgården) är en varningsklocka om att tiden är mer än mogen. Den har börjat ruttna.

Med risk att låta som en repad skiva vill vi återvända till problematiken kopplad till partiet. För oss, som vi sagt till leda, är klassen i första hand partiet. Med detta avser vi de radikala grupper av proletärer som står längst fram på barrikaderna mot kapitalets välde. Det är dessa grupper som är proletariatets spjutspets, dess revolutionära fyrbåk.

Utan tvivel kan endast en avancerad minoritet ha en klar bild av en kollektiv kamp som är riktad mot allmänna mål vilken rör hela klassen och med kärnpunken projektet att förändra hela samhällsordningen. Dessa grupper, dessa minoriteter, är ingenting annat än partiet. När dess formerande (vilket naturligtvis aldrig fortskrider utan avbrott, kriser och interna konflikter) har nått ett särskilt stadium må vi säga att vi har en klass i kamp. Fastän partiet innesluter endast en del av klassen kan endast det ge klassen sin enighet i kamp och rörelse, då det förenar dessa element, vilka känner och representerar den, bortom kategoriernas och lokaliteternas begränsningar. (Amadeo Bordiga, Parti och klass s. 2)

Partiet existerar således materiellt men inte formellt – denna politiska rörelse behöver inte vara enad i formella organisationer med medlemstidningar och årsmöten. Det är således där klasstiderna står som mest intensivt som vi kan finna partiet oavsett dess (o)organisering. Det kan vara strejkande sopåkare eller sjuksköterskor, kravallande kids, lantarbetare som ockuperar mark, svartjobbare som hotar med sabotage om de inte får ut sina löner, arbetsvägrande servitriser, städare eller lagerarbetare. Partiets utseende och deltagare kan således skifta mellan olika geografiska kontext och tidpunkter. Det är detta Marx menar med sitt ”historiska parti”. Det är dock viktigt att påpeka att partiet inte endast existerar i en viss nyckelbransch etc. med stor strukturell arbetarmakt (för att tala med Beverly Silver) utan förenar olika skikt inom det globala proletariatet. Om det materiella, eller historiska, partiet uppträder i sektorer med stor strukturell makt för proletariatet (som inom transportsektorn) ges kampen extra tyngd men det innebär inte att annan kamp är värdelös. Den kapitalistiska kedjan kan brytas vid alla länkar, både där den är som starkast eller svagast. Att stirra sig blind på dess starkaste/svagaste länkar är att missa vad som försiggår över hela frontlinjen.

Någon god anarkist kanske känner att det är ”förtryckande” att tala om parti i termer av radikala minoriteter. Vi är ju alla jämlika eller hur?
Det är en idealistisk inställning som helt missat det som Marx menar med sitt påstående att ”den härskande klassens tankar är under varje epok de härskande tankarna, d.v.s. den klass, som är den härskande materiella makten i samhället, är samtidigt dess härskande andliga makt.”
Om alla stod som vackra själar fristående från den förhärskande borgerliga ideologin där man i lugn och ro kunde komma fram till rationella beslut skulle kapitalismen ha imploderat för länge sedan. Det finns bara vissa proletära skikt som är medvetna om sina intressen och revolutionära mål – en kunskap som inte inympats utifrån från nåt trotteparti eller avantgarde med anemiska intellektuella utan som vinns genom blod, svett och tristess på gator, skolor och arbetsplatser. Det är detta som autonomisterna menar när de talar om en politisk klassammansättning.

Om vi inte ska knäfalla inför spontaniteten i de proletära kamperna behöver partiet formeras, övervinna sina interna konflikter, och få en riktning i meningen att mångfalden drar åt samma håll. Det är partiets stora uppgift – att den politiska klassammansättningen vi anar konturerna av får kött och blod och likt en månghövdad hydra tar sig an kapitalet. Här fyller de autonoma grupperingerna en funktion – i att delta i partiets formering men inte i att ta dess plats. Till exempel kan olika politiska krav (kortare arbetsdag, politisk lön) agera som kugghjul i denna formering – krav som partiet kan samlas kring. Alltså, det materiella partiet är en produkt av proletariatet och måste fortsätta att vara det. Sekterism och stalinistisk partidisciplin leder enbart till ett kväsande av partiet.

”Isolera och demaskera de ”radikala kändisarna”. De är ingenting annat än desertörer från politiken som tagit värvning i det rena skådespelets marknad; eller i några fall gått andra vägen, dvs redan livlösa pr-koncept som vill skaffa sig en mer kittlande image genom kontakt med aktivister. För somliga är aktivismen på så sätt ett verkningsfullt pittoreskt inslag i deras personlighetskoncept i sina musikerkarriärer, författarkarriärer, konstnärskarriärer, skådespelarkarriärer, journalistkarriärer, akademikerkarriärer etc. Andra lockas att bli rena kändisar, som ser att vägen ligger spikrak från att trivas som presstalesman för en aktion till att ta plats i TVs soffpaneler och dagstidningarnas krönikespalter, som åsiktsproducenter och livsstilsmarknadsförare som representerar en politisk rörelse och/eller den radikala ungdomen i dess helhet; de är byråkrater, aktiva rekuperatörer, pampar, föredettingar som aldrig kommer att delta mer i något seriöst arbete annat än för att gynna sin image.”

Sven Situation, april 2002

Promoe har fått nog. Han har tröttnat på svenskarnas dåliga smak. Vi är kulturella barbarer som låter oss tvångsmatas med skitkultur. Likt en folkpartist på tjack som vill införa en litterär kanon och tvinga skolbarn att läsa ”klassiker” istället för manga går han till angrepp mot den svenska dekadensen. Själva har vi fått nog av vänsterkändisar i allmänhet och föraktfulla sådana i synnerhet. Men det är ju alltid kul att någon läser vad vi skriver så här är ett svar på Promoes inlägg på vår förra text.

”Jag går till angrepp mot företeelser som jag anser förstör oss, oavsett vilken klass – och vilken nationalitet (även om jag har valt att peka på specifika svenska begrepp, som vi svenskar kan relatera till) – vi tillhör.”

Promoe försöker med ett retoriskt akidogrep vända tillbaka vår kritk mot hans låt svennebanan. Hans tes är enkel. Det är vi som anser att låten handlar om klassförakt och genom detta bekräftar vi våra egna fördomar om vit arbetarklass. För enligt Promoe handlar låten om ”svenskhet”, om sånt som alla svenskar kan känna igen. Det är möjligt att Promoes anser att de kulturella markörer han lyfter fram skulle vara klassöverskridande. Hur ”avundsjuka mot överklasssen” skulle kunna vara det har vi dock svårt att få ihop. Själva läser vi in samma förakt mot massan som vi är vana vid. Eller för att citera Beverley Skeggs ännu en gång:

”Arbetarklassen har genom historien ständigt beskrivits som farlig, förorenande, hotande, revolutionär, patologisk och respektlös. Kort sagt: Icke respektabel. Den är känd för överdrifter i att dricka och äta för mycket, ha för mycket sex med fel personer etcetera.”

Promoe hävdar att han associerar fritt. Jävligt spännande att den bild han målar upp är stereotyp fattig arbetarklass, ”white trash”. I stället för att göra någon form av analys rabblar han bara upp ett gäng attribut som landets rika snorungar gladeligen sjunger med i när de skrattar åt arbetarklassen.

Vi dock inte så jävla intresserade av Promoes klassanalys, men för att vara övertydliga. Det handlar inte om att klass ska förstås som något homogent. Något objektivt vars kulturella konsumtion går att beskriva i klichéartade oneliners. Det handlar om förakt. Ett förakt som bygger på klassisk distansering och myten om god smak. Det som stör oss är hans självgodhet, hans ambition att ställa sig utanför och stoltsera med sin goda smak. Kvinnomisshandel och dagenefterpiller är något som enligt Promoe hör hemma i samma kontext som soppatorsk, foppatofflor och avundsjuka på överklassen. Det är samma patologiserande som vi är vana vid.

Vi går inte ut i något försvar för kvinnomisshandel eller alkoholism. Det här handlar i stället om att vi blir jävligt förbannade när folk försöker göra sig lustiga på vår bekostnad, när folk hjälper till att bibehålla stereotypen utan att problematisera. När folk gör gemensam sak med Stureplans brats.

Ja, vi är avundsjuka. Klart som fan att vi är. Vi skulle också vilja leva på vår hobby, men vi har inte den möjligheten. Vi har inte valt att tvingas lönearbeta eller att bo i slitna förorter. Vi kan inte leva våra liv som vi vill av den enkla anledningen att vi lever i ett klassamhälle. Kul för dig att det gått bra i det liberala lotteriet. Alla har inte samma tur.

Promoe har dock helt rätt i en sak. Vi för ingen annans talan. Vi vill inte storma några vinterpalats eller befria arbetarklassen likt minkar ur en bur. Av den enkla anledningen att det inte går. Vi är intresserade av våra egna begär och intressen och hur dessa kan länkas samman till kollektiv rörelse. Och vi är framför allt intresserade av att slippa jävla popstjärnor som tror att de är en del av ”rörelsen”.

Och du, Mårten, hur var det här med korrekturläsning? Hade du använt dig av det?

Till Kurage.

Popvänstern verkar göra bort sig på löpande band nu för tiden. Först tyckte Uje Brandelius från Doktor Kosmos att det var en bra i ide att bryta en facklig blockad sen vädrar Promoe öppet sitt klassförakt i årets sommarplåga Svennebanan

En video som visar fulla killar på svensexa. Patetiska som fulla människor ofta är. Samtidigt som Promoe rabblar upp raljerande saker om ”svennar”.

Det jag tar upp i ”Svennebanan” är negativa saker som jag har suttit och funderat på. Det finns ju bra grejer med svenskhet också men det blir på en annan skiva.

Det hade gått göra det smart. Ingångarna finns där. Alkohol, maskulinitet och våld hade tex. varit en sådan. Eller  nationalism. Om man nu hade haft sådana ambitioner. I stället får klyschorna kring vit svenska arbetarklass.

Kvinnomisshandel solariebränna/Fixa mat vad fan har vi hemma/Soppatorsk och foppatofflor/Barnen nedsjunkna i tv-soffor.

Rädslan för pöbeln har alltid funnits där. Den farliga, okultiverade, respektlösa oformliga massan.
Med sin revolutionära potential. Arbetarklassen har genom historien ständigt beskrivits som farlig, förorenande, hotande, revolutionär, patologisk och respektlös. Kort sagt: Icke respektabel. Den är känd för överdrifter i att dricka och äta för mycket, ha för mycket sex med fel personer etcetera. Distanseringen och attributen har varierat men alltid handlat om gränsdragningar. Vi är det vi är för att vi inte är ni. Negationernas sociologi.

Dansa bugg. Lyssna på Carola. Manikyr. Permanenta håret. Återträff med högstadieklassen. Avundsjuka på överklassen.

Det är oss det handlar om. Oss utan smak. Våra verkligheter och våra arbetskamrater.  Crustfylla i Gamlestan, fotbollsfylla på Gamleport eller hipsterfylla på Magasinsgatan. Rangordna gärna. Men tro inte att det finns någon revolutionär potential i alternativ elitism.

Bete dig som ett svin men gör det kultiverat. Glorifiera det exotiska och hylla det lagom farliga snatteriet. Ack så simpelt. Vi hade också likt gärna Promoe haft hus på Österlen och hängt med tuffa människor på Jamaica. Nu har vi tyvärr inte det valet.

Om vi hade varit intresserade av sociologi så hade vi använt Skeggs och sågat Promoe sönder och samman. Eller bussat Jim Goad på honom.

Som tidigare nämnt har vår gamle vän Redundans satt det ekologiska kaffet i halsen och surt rapat upp en ganska märklig anekdot vad den revolutionära socialistens plikt är. Vi börjar med att citera blogginlägget:

För att i all ödmjukhet inför arbetande socialisters prekära vardag så måste det erkännas; det finns inga bra ursäkter i världen att inte studera Kapitalet, annat än rent ointresse. Har man tid åt “bilderna från festen i helgen” så har man tid att skippa fyllan och sätta sig ned med ett glas rött och den stora röda boken istället.

Men för att inte fastna i en Folkpartistisk “skyll dig själv”-retorik så vill jag återgå till rubriken för detta inlägg. Även man inför sig själv bär ett högst individuellt ansvar att bilda sig så är det för arbetarrörelsen främst ett samhälleligt problem. Därför är också våra lösningar samhälleliga.

För skälet till att det är enklare än någonsin att idag ta till sig kunskapen i Marx böcker heter nämligen organisering och inte studiedisciplin (även om en sådan måste kunna avkrävas våra organiserade kamrater). Den organiserade arbetarklassen har i över 100 år arbetat för folkbildning. Vi har upprättat studieförbund, 8 timmars arbetsdag, fri skolgång, public service,bibliotek och statliga telenät som pumpar in Internet i vårt folkhem.

Organiserade socialisters största uppgift är inte att bilda arbetarklassen utan att bilda partier som förmår skapa utrymme för arbetarklassen att bilda sig själv.

Andemeningen verkar vara att man som revolutionär klasskämpe först skall reagera diskursivt i ett satt utrymme där man tillåts organisera sig. Den kulturella överbyggnadens organisering verkar för redundans vara viktigare än den rått materiell vardagen där Krastavac lever sitt liv. Vi menar nog att man rakt av kan vifta bort den sortens Politikeranspråk som förespråkas i blogginlägget ovan. Tanken på en transcendent grad av kamprenhet som svävar över dess materialla bas och uppbyggnad är en liberal tes som tyvärr stinker överallt i vår banala diskurs.

Politiker, frireligiösa, väktare, batongliberaler och månglare menar alla att deras produkt är finare, renare, snabbare och bättre än alla andras. Att på det sättet tro att man genom självgoda studier och maktsuktande kan bygga en arbetarklassägd motrörelse i en rhizomatisk vardag är direkt kontraproduktiv ur ett autonomt utanförperspektiv.

Den sortens om omnipolitiska bygge vår partivurmande vän suktar efter är bara en reifikation av den politiska ekonomins diskurs. Att varugöra och försöka sälja den renaste Marxismen är ett förment liberalt arbetssätt och förmodligen fullkomligt logiskt om man bygger sin politiska organisering utifrån humanliberala dogmer. Vi menar att om man äter sig fet på tankesmedjors gratisfrukostar och forskar sig trött i skallen kring det socialliberala samhällsbyggandes moderna historia så kommer också ens begreppsvärld röra sig i de snäva kretsar som man levt sin livstil inom.

Att tro att en tankesmedja kan bygga ett arbetarparti som i sin tur skall återta det politiska rummet från det liberalas diskurs må vara en skön statusrad på Facebook men vad i helvete spelar det för roll för den faktiska Arbetaren? Alltså den hårt arbetande svennebanan som gnor sig igenom livet.

Vi förespråkar alltid det egna självdeltagande aktivismens väg. Vill man skapa sig ett politiskt rum att handla i gäller det inte att läsa böcker. För att vinna politiska kamper idag krävs en nomadologisk hållning och ett skärpt sinne där man rotar sina strategier i en myriad erfarenheter. Att tala om sitt arbete är en mycket bra början.

Mycket bättre än att läsa rödvinsfläckade böcker. Hur tjocka pärmar de än har.

// Anarkofalangen